Ostern

Stilla. Tussmoln. Kallt kaffe och segt godis. Påsk i Berlin. I mataffären ringlar sig köerna långa. Det bunkras. Choklad, ägg, lamm och gröna bönor. Minns en påsk på en filt i en frusen skog någonstans i Brandenburg, med stora fyllda påskägg som gömdes bland träden och försvann. Nu lindar vi in äggen i blad, gräs, blommor och en lila nylonstrumpa. Färgar med lökskal och gnider sedan in dem med olja så att de glänser. Vissa traditioner känns åldrade. Vi inhalerar kamomillte när vi är förkylda, använder tygnäsdukar och litar fortfarande mer på fysiska än elektroniska dokument. Berlin har ett eget tempo.

Vikt

Äter ett solgult plommon och iakttar det ännu tomma nybygget mittemot. Nyss hemkommen norrifrån. Där klockan tickar långsammare. Landet är platt och dukarna vita. Te i tunna koppar, ekologiska grönsaker och tulpaner ur hård jord.

Någon har återhämtat sig, något är förändrat, mycket är sig likt. Träden är härdade av vinden och åkergräset nygrönt. Vågen visar på grammet samma vikt som sist jag var där. Tiden tankarna tyngden trösten. Väger ingenting.

In Omnes

Jag ser dig i stenläggningen och i barken, jag läser om dig mellan raderna och hör din röst i klarinetten. När sista takten tonat ut håller vi andan och det är alldeles slående tyst.

Jag möter honom med skäggstubb och kanske är det du. Vi är ju en hårig släkt. Gubben i månen ler i mjugg och krokusarna sänder hälsningar.

Tänk, att du som inte längre är, plötsligt finns överallt.

Nordicwomensliterature.net

Solen flödar in och penslar skuggmönster på mitt golv, radion ger mig världsnyheter i all oändlighet och jag är uppfylld av århundraden av sprakande, gnistrande och ursinnig litteratur skriven av kvinnor. Igår kväll presenterades en ny hemsida med tusen år av nordisk litteraturhistoria, den digitala versionen av "Nordisk kvinnolitteraturhistoria", som gavs ut i fem band under 1990-talet.

Ebba Witt-Brattström liksom pyr av kraft, kunskap och underfundig humor när hon presenterar resultatet av många års arbete tillsammans med inbjudna författare från Norden. På engelska, men med personlig prägel och insprängd danska, isländska, norska och svenska, berättar Suzanne Brøgger (Danmark), Steinunn Sigurðardóttir (Island), Kristine Næss (Norge) och Lotta Lundberg (Sverige) om kvinnliga författarförebilder, om sin personliga skrivarhistoria och utmaningarna för kvinnliga författare under tidigare (och pågående) århundraden. Med fokus på det existentiella behovet av skrivande och litteratur, och på synliggörandet av dem som under tidigare epoker skrivit "bland skuggorna" eller hamnat där i en ensidig historieskrivning.

Stämningen i Felleshuset på ambassaden är både opretentiös och uppsluppen på kvällen den 8:e mars, det känns som att vi är med om någonting historiskt för (den kvinnliga) litteraturen. Och Marika Lagercrantz får jublande applåder när hon med stor inlevelse reciterar Edith Södergran (ställföreträdande för Monica Fagerholm från Finland som inte kunde närvara):

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

("Vierge moderne", Dikter, 1916)

Hemsidan på svenska danska och engelska: NORDICWOMENSLITERATURE.NET

Luggen

Ach, ick weeß et och nit. Säger min urberlinska frisör när hon pratar om sin senaste relation. Sedan två år tillbaka har jag för första gången en egen frisör. Min frisör påminner om en punkig seriefigur, med rakat hår på sidorna, ansiktet fullt av piercingar, stora kängor och hon pratar med rund berlinsk dialekt. Hon berättar för mig om sina kärlekshistorier, istället för tvärtom. Vi ses ganska ofta, jag och min frisör, eftersom en lång lugg inte är ett permanent tillstånd. Det är en fråga om millimeter. Jag har dessutom för stora glasögon.

Ända envisas hon med att aldrig klippa för mycket, utan precis lagom. På håret. Medan jag tycker att hon gott kan ta i lite. Men hon vill hellre att jag ska komma ofta. Så för två klippningar om året får jag en hel massa luggansning, sköna berlinska melodier och de senaste kärlekshistorierna på köpet. Och jag lämnar den gröna källarlokalen och möter berlinhimlen med ett leende på läpparna och massa små minihår i hela ansiktet.

Vykort från mormor

En vanlig människa from Maria Mogren on Vimeo.

En januaridag och jag tänker på mormor. Som alltid fanns. Som alltid finns. Tyra, som liksom blev vackrare med åren, i färgstarka klänningar och med ett drömmande sinne. Pianospelande, läsande och vinnande i spel. Från en gård i Halland, till ett vitt hus vid Klarälven.
Bridgekvällar och bridgeblandning. Elsa Beskow och reproduktioner av Degas. En välskött trädgård, grönvita lakan, ärtskidor och trappor. Morgongymnastik med morfar i pyjamas, garderober och hattar. Fina halsband i fina askar. Alltid lärarinna, alltid i sista minuten, men raskare än de flesta. Tyra, barnet, som gömde sig bland fälten, som aldrig upphörde att vara nyfiken. Och som var en av de sista att flitigt skriva vykort med vacker och mot slutet aningen darrig handstil.

Röda pärmar

Gult solnedgångsljus över blålila barockmoln en onsdagseftermiddag i januari 2012.

Skuggor på mina väggar. Tvättmaskinsrumlande och radioskvalande. Många böcker på skrivbordet, lästa, olästa, oskrivna. Och en pinfärsk, klarröd kalender. Helt ovetandes om de kommande tolv månaderna. Tiden och rymden och alla obegripligheter. Som får plats i en bok med mjuka, djupröda pärmar. Året som precis börjat är liksom snällt, oskrivet, en cirkel som ska dras. Inga stora katastrofer än, förutom de ständigt pågående. Dagarna blir ljusare, minut för minut. Stormarna drar förbi. Och återvänder. Löften om nytt. Barn som ska födas. Tonåringar som blir äldre, vuxna som kanske inte blir vuxnare. Närhet och saknad. Allt kommer att få plats. Tvåtusentolv.

Sällskap med andra sidan

Jag har två nya vänner. De får mig att le. Och tröstar mig. De har en liksom vis och ändå barnaöppen syn på världen. Jag känner mig hemma i deras ord. Om det stora och obegripliga. Om det lilla och nästan osynliga. Blommorna och havet. Förgängligheten och sången. Augustimånader, ensamhet, skrivkramp och vardagslycka.

Umgänget med Göran Tunström och Tove Janson är ljusglimtar när jag vaknar, nästan somnar eller är på väg till jobbet, på en tunnelbana genom Berlin flera år efter båda deras död. Oväntade metaforer och kloka enkelheter snirklar till min dag. Hälsningar från andra sidan. Orden är eviga. Och jag tänker på ännu ett gravstenscitat från min kyrkogård. "Wenn die Zeit endet, beginnt die Ewigkeit".

När tiden är slut, börjar evigheten.

Kunst

Oskar, en av mina brorsöner, var inte gammal när han på frågan "Vad gör du?" svarade "Jag håller på". Punkt. För vi gör ju det, vi håller på. Fyller vår tid. Och mycket av min tid går åt till att producera ORD, fundera på hur jag kan blåsa liv i idéerna om film, text och bild. Hur jag kan skapa än det ena än det andra. Och när jag mitt uppe i skrivande och projektformulerande läser en mycket ung E.M. Ciorans text från början av förra århundrat måste jag dra lite på de där smilbanden.

"Varför kan vi inte vara instängda i oss själva? Varför jagar vi uttryck och form och försöker tömma oss på allt innehåll och systematisera något som är kaotiskt och rebelliskt? Vore det inte mer givande att hänge sig åt sitt inre flöde, utan att bry sig om att objektivera allt, och begränsa sig till att njuta av allt sitt inre virrvarr, av all inre upprördhet? Då skulle vi förnimma den andliga erfarenhetens hela inre växt rikare och intensivare. Alla slags insikter skulle blanda sig med varandra och blomstra i ett fruktigt överflöd." (På förtvivlans krön, sid. 11)

I brist på ett inre andligt lugn och med tvivel om hur väl överflödet skulle blomstra, måste jag genast formulera en bloggtext, objektivera och rikta mig UTÅT.

Jag skriver, alltså är jag.

The times they are a changin

Förändringen. Med stort F. Verkar liksom genomföras om nätterna av små nästintill osynliga doozrar - de där flitiga, ständigt arbetande och aldrig klagande, turkosa byggarna i åttiotalsbarnprogrammet Fragglarna - de bygger hus, knackar sten och breddar gator. Och Berlin är aldrig sig likt.

Gentrifieringen har pågått under många år. Men först nu är insikten om dess homogeniserande effekt "in aller Munde". I kommunalvalet häromveckan var kommersialisering, hotellflöde och privatisering viktiga valfrågor. För det skulle ju vara förtjusande, men det är inga små pastellfigurer med rosa näsor som bygger om Berlin. Och man måste värna om mixen av högt och lågt, om Berlins platser och priser som erbjuder möjligheter för mycket. Värna om Berlin i långsam förändring. Och hur man ska göra det är det många som funderar på. I senaste ETC intervjuas några berlinare som protesterar och tycker, jag bland andra.

Och alldeles frukostöverraskande läste jag mitt namn i en TAZ-artikel om förändringen av Rosenthaler Platz. Författaren hade sett min dokumentär "Berlin. Brunnenstrasse" som man kan låna ut på vårt bibliotek, en bestående favoritplats i kvarteret bara ett stenkast från hotellmyllret. Och som vanligt tänker jag, bevara mixen!

Bollarna

Frossa varm frusen och med ett dovt täcke över pannan. Ännu en av de sista varma dagarna. Och ute gråter barnen, eller äter glass, eller vinglar på cykel. En snäll söndag. Bara ben och sandaler, senapsgult och svalt, blommigt och färgstarkt, spetsigt och långa klänningar. Och jag vill vara lite av allt.

Jag har för många dokument öppnade samtidigt. Söker hemsidor, lyssnar på svensk webbradio, lyssnar på tysk webbradio, ångrar mig. Sätter på musik. Antecknar listor i en bok, öppnar worddokument med andra listor. Samlar gamla texter, skriver nya. Klipper lite film. Svårt att vila. Vill göra allt, samtidigt. Bokhögarna med halvlästa böcker vid sängen växer, otålmodigt sökande efter de viktigaste orden. De som får mig att färdas. Som gör allt större. Som gör allt lättare. Och jag läser i en efterskänkt damtidning om de nya möjligheterna, att både vara journalist och musiker, konstnär och egenföretagare, författare och filmare. "Det är ok att vara rastlös idag". Många bollar i luften. Och jag får lite ont i magen av det kravfyllda mångsysslandet. Fast jag allra helst vill ha rum och tid och plats för massor. En filmutrustning här, en symaskin där, ett staffli någonstans, skrivböcker utan listor, fixhörn och pillhögar, filmhäng och lästimmar. Och så lättjefull, dansfylld lathetstid utan ände. Pausar och klumpar. Livet liksom.

Alla får plats. Allt är möjligt. Håller fast vid det ändå.

Dansa, dansa annars är vi förlorade

Tanzt, tanzt sonst sind wir verloren. Säger dansaren och koreografen Pina Bausch i Wim Wenders film om henne och hennes arbete.

Och det är så vackert. Allt som uttrycks utan ord. Magiska nyanser som jag inte kan fånga. Jag kommer ut från biografen i skymningen och möts av folk vid övergångsstället, på cyklar, med barnvagnar, hand i hand, och jag ser glöden i deras ögon, rytmen i deras steg, vickandet i deras höfter, suget i deras blickar, kärleken i mellanrummet.
Allt är dans.

Lean on Me
PINA - filmen

Augusti, troll & krön

Och trollsländorna svärmar alldeles nära inpå. Och det gröna är tjockt, mätt, gulnande, violett och stilla. Det står på sommarkrönet. Övergången, passagen, förvandlingen, slutet.

Läser Tove Janson om augustimelankoli. Och djupa vatten.

"Jag vill bada, sade barnet. Hon väntade på motstånd med det kom inte. Då klädde hon av sig, långsamt och ängsligt. Man kan inte lite på den som bara låter allting hända. Hon stack benen i vattnet och sade: Det är kallt."

Angst

Tänkte skriva om rädsla. Efter att ha lyssnat på Sara Stridsbergs sommarprogram. Vassa ord med mjuk röst. Om sorgearbete och skapande. Om rädsla för det som verkar annorlunda, "avvikande". Om Beckomberga mentalsjukhus. Inspärrad rädsla och avgrundsdjup ångest. Mörker och drömskt ljus. Intoleransen och det snäva samhället.

Konstnärinnan Sigrid Hjertén dog på Beckomberga. Inlåst med sin rädsla. Jag läste om hennes liv första och enda gången jag själv legat på sjukhus. Efter en blindtarmsoperation under mitt första år i Berlin. Jag kräktes upp kamomillteet och den tyska sjuksköterskan var sträng. Och den begåvade Sigrid dog 50 år tidigare.

Rädsla styr liv. Rädsla för det som verkar avvika, för det vi upplever som hotfullt, annorlunda, skrämmande okontrollerbart. Inom oss och utom oss. Rädsla för det okända. Varför gör vi vår värld så trång, så svår att få plats i för så många? Tänker jag.

Och plötsligt skjuter någon ihjäl ungdomar i Norge. Och jag blir mållös.

Tolerans, acceptans, mångfald, och kärlek måste vara svaret. Jag funderar förgäves på i vilket samhälle ingen form av diskriminering, intolerans eller främlingsfientlighet förekommer. Där vill jag bo. Det är samhället vi måste kämpa för att skapa - där alla får plats, med färgsprakande olikheter och kärlekstörstande likhet, med alldeles unika historier, med egna och gemensamma drömmar - It's all in the mix!

Sommar

Sommarsignaturen tar mig till en gräsmatta nedanför klippor, nära hav och himmel. Till en filt ett annat år, då mitt svenska sommarlov var liksom oändligt.

Nu sitter jag på tredje våningen med balkongdörren på vid gavel och lyssnar på ord och minnen. Om LIVET. Medan tusentals ännu oöversatta segment väntar på min insats. En greve, en författare, en konstnär berättar. Och Ingen, Ingenting, är som man tror.

Dansa

Ett slags gräddgult sommarkvällsljus smeker molnen som sakta skeppar över himlen. Jag lyssnar på Karin Broos sommarprogram och något i mig vill bara gråta. Kanske är det de vackra, melankoliska sångerna hon spelar. Eller hennes minnen om liv och tankar om konst, vem man är och valen man tar. Hur livet blir. Och det låter så vackert. Naturen, idealen och skapandet. Och slumpen och döden och sorgen.

Igår dansade vi tills dagsljuset trängde in genom Berlinklubbens fönster. Svettigt, högt, kittlande bas. Omgiven av vänner som lyckligt hoppar till musiken blir jag alldeles uppfylld av den korta nattens vackra dansrus.

En åldrande kvinna sade inför döden att det enda hon ångrar i livet är att hon inte dansat tillräckligt. Det är iallafall något jag inte behöver bekymra mig för.

Ljuset

Sjönk sjunker föll. Jag svävar. Solen slickar taken, kaffet är hett och radion är trogen.

Promenerar i pastelljus till Otto Brauns begravningsbyrå.

Hos min vän, långt norr om mig men ändå nära. Är det ljust när det är mörkt hos mig.

Nästan sommar

Köper en neonrosa pelargon som väcker minnen. Äter ljumma jordgubbar och lunch i en skuggig klätterställning innan gula regnsjok löser upp värmen som ligger tättjock mellan husen. Hempromenerar med nordbleka ben och min pelargon i en påse. Berlinsommaren är alldeles tätt inpå och jag när balkonggrönskan med massa liebe.

Där du är

Jag går. Pastellkväll och träningsvärk. Kullerstenar och gulbleka fasader. Tiden rinner förbi mig. Och jag droppar vidare. Norrut. Över gränsen, till Wedding. Husen är lägre och fyrkantiga. Fotbollsplaner och tegelsten. Öppnar den tunga dörren till St. Sebastian kyrkan. En katolsk mässa på kroatiska. Vita långa dräkter, levande ljus, dunkelt, varmt och många troende. Die Vorabendmesse. Jag backar tillbaka, ut i ljuset.

Där en lekplats, mammor. Fotbollshojt. Tar sats över gatan, hamnar i högt ljust gräs. Möter damer med hundar. Går där muren gick. Platt, hög himmel. Allt på avstånd. Tonåringar på bänk. Vita sneakers och en grå peruk. En äldre kvinna med rullator, tjuvröker, kanske. Ett ålderdomshem, mammor, pappor, en docka, barnbarn. Muren svängde till vänster, jag svänger efter.

Rostiga stänger påminner om en gräns. En stenplatta i marken för ett "Okänt offer för skammuren, 1962". Har gått förbi många gånger, utan att se. Går söderut. Min gröna kyrkogård. Sätter mig under ett träd och läser om minnen, sorg och ting. Är där. Precis där. Oensam.

Kvinnan i mitt liv

Har ofta funderat på varat. Framför allt försvinnande dagar då mina göromål och mitt jag driver på flyktiga platser. Järn i många eldar, hemma på flera orter. Allt flytande, ingenting fast. Så känns det ibland. Då har jag tänkt på min skugga, att den iallafall vittnar om mig, var jag befinner mig. Nu. Och jag förstår Knuts ord i filmen En bondes längtan, "skuggan ljuger inte".

Filmen om Knut, bonden som bär en inre kvinna, är med i en samling filmer om livets brokiga vägar, om kvinnlighet, moderskap, ensamhet, döden och kärleken som visades i Felleshuset på ambassaden i Berlin igår kväll: "Kvinnan i mitt liv", kortdokumentärer producerade för SVT ihop med Svenska Filminstituet. Och publiken - önskar att alla hade varit där! - omtumlades en regnig tisdagkväll av nära berättelser om en mammas styrka, en mammas frånvaro, två trasigas kärlek och bröllop (vi fick bara ana dessa ärrade hemlösas förhistoria under den känsloladdade och lätt taffliga bröllopsceremonin och det var oändligt vackert), en evig kärlekshistoria, en fransk domina, två blodssystrar och förlusten av hår.

Vid en viss punkt mot visningens slut, när den åldrade mannen som återmött sin ungdomskärlek efter 60 år, ligger döende i den gemensamma sängen medan den nya hustrun regelbundet fuktar hans läppar, liksom komprimeras allt det väsentliga: det flyktiga livet, den oundvikliga döden, den eviga kärleken och det är nästintill outhärdligt känsloladdat. Stor respekt för detta mod, för filmarna, för människorna i deras filmer och för dessa livets egna berättelser som förmedlar och skänker mer kraft och hopp än man ibland anar finns.

KVINNAN I MITT LIV