Live and let die

Och mildvindarna smeker kinden. Och ljuset stannar längre. Och syrenerna är tidiga i år. Ingen årstid bryr sig om din saknad. Men vårvärmens gräs är mjukt när jag faller.

Ett år sveper förbi och jag famlar stilla. Vänjer mig vid tomhet, men inte en dag utan längtan. Sorgmoln utan svärta och saknadsstråk i varje solstrimma. Så är livet nu. Leva och låta dig vila.

Naturromantik

Pinfärska hundöronsknoppar, stoltserande tulpanherrar, nyanlända fågelpip och akvarellstänka molnskepp. Gillar naturen om våren.

Livlinor

Igår fick jag från olika världens hörn höra att vänner uppskattar min blogg, det glädjer mig mycket. Skrivandet har blivit lite livlina. Vissa dagar iallafall. Andra dagar räcker Berlin, solen, cykeln, projekten och kärleken.
Idag är det egentligen en sådan dag. Frilansandet ger mig en knapp kassa men när det vill sig väl, mera tid. Jag äter sen frukost, förundras över tjocka vita molnformationer som dansar kring TV-tornets randiga spira och drömmer om att sätta mig på ett tåg och resa långt, fast jag trivs som en fisk i Sprees vatten just nu. Jag skrubbar hälarna, oljar nagelbanden, smörjer in fötterna. Gör en kaffe med precis så mycket varm mjölk som det ska vara och låter idéer kring text, film och jobb sväva fritt. Försöker fånga in dem igen, formulera, konkretisera, få dem ur händerna. Starta verkstan. Ser hur himlen färgas grå och molnen smetas ut i fuktdräpande otyg. Skriver långa listor och motar framtidsstressen i dörren. Det är nu som gäller.

Jag mailar, googlar, virveltänker och undrar om skrivlivlinan skulle kunna bli ett mer konkret leverbröd. Ikväll ska jag se en Berlinproducerad dokumentär om Shanghai och en vampyrfilm från sjuttiotalet. Sen är det avslutningsfest för Achtung Berlin med filmvännerna. Och imorgon fortsätter projektplanerna och leverbrödsfunderingarna att virvla tankedamm på väg till verkstan.

Achtung Berlin

Under ostörd blå himmel, fri från alla sorters flygplan som vanligtvis lämnar Berlinhimlen randig, cyklar vi till Kino Passagen i Neukölln för att se en film på festivalen Achtung Berlin. Vi gör ett stopp på en turkisk resturang nära Hermannplatz, där äldre herrar i grå keps och grå kofta förbiflanerar nästintill slitna papperskorsgletande och unga drömletare. Äter lamm i mycket olja och dricker Ayran, saltig turkisk yoghurt. Fortsätter sedan längs Karl-Marxstrasse. På gården framför biografen sjunger de opera. Utan att man hinner märka det, pågår en festival efter den andra på Berlins bakgårdar. Folk trängs och lyssnar på sång från alla håll, på open air musikteaterfestival.

Vi sjunker ned i mjuka röda fåtöljer, äter glass, dricker öl och ser Rich Brother. En dokumentär om en ung boxare från Kamerun som kämpar sig genom Berlins boxningsklubbar, längtar hem, jobbar som städare, får en son och boxar sig fram bland hockeyfrillatyskar medan familjen i Kamerun undrar varför han inte skickar mer pengar. På filmfestivalen Achtung Berlin visas film som producerats i Berlin. För sjätte året i rad träffas Berlinfilmare, dricker Rotkäppchensekt och snicksnackar om film. Det strålar av frisk filmkärlek bland organisatörerna. Men det är få av ickefilmare jag träffar som känner till festivalen, man drunknar i mängden av allt här. Jag tipsar om mer engelska texter inför nästa år för att locka de många nyinflyttade. Jag gillar Berlinfilmen. Så klart.

Achtung Berlin

Vår på Brunnenstrasse

Havet välte, stormen ven

Tiden sipprar. Såpbubblesekunder och koladygn. Besök kommer och lämnar. Jag går i gångna fotspår. Cyklar genom gammmal skog i skymningen. Tänker på vad jag förlorat. En plånbok och en dagbok. Bland annat. Jag har ingen ordning på mina saker. Undrar hur många gånger jag velat trycka omstart. Tänkt att jag ska bli en annan. Både ordentligare, spontanare, sportigare, självsäkrare, punktligare och mer discpiplinerad. Bland annat. Föresatserna står även på morgondagens lista, såpbubblorna spricker med en skvätt och oskriva blogginlägg hopas. Om den tyska bastun där alla är ohämmat och glatt nakna förutom de fnissiga svenskorna, om Berlins många småbiograferna där man dricker rödvin och kan se obskyr film till sent om natten, om Berghain där man dansar på allvar och om min nyväckta kärlek till svensk radio via webben.

Jag läser Roy Anderssons Vår tids rädlsa för allvar och tänker på människan och rummet och tiden. Det är svårt att urskilja konturerna på det som är för nära.

Havet välte, stormen ven.

Gründonnerstag

Vaknar till gründonnerstag/skärtorsdag med sektbubblor i kroppen. Vardagsrummet är randigt av solstrimmor och prickigt av minsta dammflingor. Tulpanerna låter sig inte störas av att tiden går. Bilströmmen nedanför mitt fönster silverblänker och gasar, liksom vareviga dag. Knopparna är få, men den är verkligen på väg nu. Promenerade över kyrkogården och där blommar våren friskt.

Igår kom besök med en stor påse svenskt godis, en ännu större prästost och en bok om melankoli. Vi drack sekt ur våra välskötta loppmarknadsglas, i den röda soffan vars ägare flyttat till Zagreb. Vi skypade och skålade med Göteborg och London.

Vännerna sover fortfarande och jag känner mig som barnet som smugit upp tidigare än alla andra. Har alltid tyckt om det. Ensam vaken bland drömmande. Alla är nära. It's all love.