Vännerna i världen

De börjar sakta öppna upp Berlin igen. Vi slingrar fortfarande i slalommönster i mataffären, lekplatserna och skolorna är stängda men vi vimlar lite närmare utomhus och i varje klätterträd är det fullt av barn. I kollektivtrafiken måste man nu bära ansiktsmask och innan allt det där som är Berlin - mängden teatrar, konserthus, biografer, klubbar och barer - kan öppna igen, kommer det att dröja. Det är fortfarande så mycket som är ovisst, antal smittade och dödstal räknas oavbrutet, strategier och Corona-politik diskuteras livligt. Inget vet ju hur länge detta kommer att pågå och var vi kommer att landa.

Coronatillståndet sätter sina spår på så många olika plan över hela världen. Jag ser inslag från drabbade favelor i Brasilien, nedstängningen i Indien, tomma turistområden i Spanien, oron i de överfulla flyktinglägren i Grekland, utarbetade begravningsentreprenörer i New York, den engelska drottningen som håller tal till nationen - efter “The Crown” känns hon ju som en gammal bekant -, tulpaner som massförstörs i Holland, tyskarna som inte kan skörda sin älskade sparris, miljardärer i Sydafrika som ger ekonomiskt stöd när staten inte kan, satelliter på väg till andra planeter som inte längre kontrolleras när alla är i home-office och mångåriga rättsprocesser som tvingas ställas in. Jag frågar vännerna runtom i världen hur det upplever den här tiden och ber dem skicka lite bilder.

Under nedstängningen i Zagreb drabbades de av en jordbävning. C berättar hur de vaknade av att allt skakade och att det mullrade som åska från jordens inre. Hon skickar bilder på porslinsänglar som inte gick sönder, plomberade lekplatsgrindar och avstängd kollektivtrafik.

Några vänner har varit strandsatta i Indien, Kenya och Colombia. Plötsligt är det svårt att komma med flyg till Europa. I New York gäller isolering och home-schooling och de försöker vänja sig vid vardagen hemma, de som brukar ha så mycket vänner i sin närhet. H skickar bilder från New York.

L skriver från Guatemala, “Jag jobbar heltid hemifrån och vi har utegångsförbud efter 16:00, vilket betyder att jag inte kommer ut och kan fota något ute. Vi på We Effect (weeffect.org) jobbar dock hårt med att få fram andra människors perspektiv. Man kan kolla hashtagen #coronavoices (engelska) och #vocesdecorona (spanska) eller vår hemsida. Jag pratade med vår bostadsexpert Mónica Hernández igår om vad “stanna hemma” betyder när folk inte har ett värdigt hem eller något hem överhuvudtaget. Vi är så oroliga och tänker intensivt på hur vi kan arbeta för de ca 70% av befolkningen som livnär sig inom formella sektorn (inga socialförsäkringssystem), särskilt de av dem som inte är jordbrukare och alltså mycket snart inte har mat eller pengar för att betala ockerhyror i slumområden i de länder vi är verksamma. Och snart kommer regnperioden…”

S skickar en hälsning från Kenya, där hon och hennes familj blev fast efter en resa. Det är utegångsförbud på kvällarna och man får höga böter om man inte bär ansiktsmask. “Situationen i Nairobi har varit, som det verkar hittills, under kontroll. Vissa utnyttjar läget såklart och efter utegångsförbudet som är mellan kl.19.00 och 05.00, händer det att det härjas på gatorna med våld av poliser. Munskydd måste användas annars blir det böter eller 6 månaders fängelse. Handsprit och handtvättning finns vid ingången till varje affär, shopping mall eller utomhusmarknad. I bilar får endast två passagerare plus en chaufför åka (med munskydd!) dvs om vi är tre så måste vi ha två bilar även om alla ingår i samma hushåll. Det är svårt att inte veta när vi får komma hem.” (Susannas blogg)

M i Venedig beskriver sagostaden som ett Brandenburg i november - med andra ord inte mycket att hänga i julgranen och C i Paris börjar tröttna på lockdown, de får gå ut en timma om dagen. En sen kväll har vi skypefest med vännerna i London, de tillbringar tiden i sin oförskämt fina trädgård som gränsar till trolska Highgate Cemetary, där Karl Marx ligger begravd.
Under den här märkliga perioden, då vi delar ovisshet och oro, känns alla trots allt lite närmare.

Jag fick två längre brev, från vännen Kajsa i Köpenhamn - som sjöng och spelade saxofon i vårt tonårsband “Håll Käften och var Söt” - och Tove i Colombia, barndomsvän och tillika trummis i nyss nämnda - oförglömliga - tjejpunkband. Läs deras brev nedan!

(Anm. De som försökt ta sig hem till Sverige har nu lyckats.)

Brev från Tove i Colombia, 7 april 2020

Hjärtat slår alldeles för hårt och alldeles för snabbt. Tårar droppar mot kudden. Sonen ligger och småbuffar sin lilla rumpa mot min i sängen i sömnen. Det är bitterljuvt. Egentligen skulle jag satt honom själv på ett plan från Colombia tidigare på kvällen. Ett svårt beslut. Men han fick inte plats. Det var det sista flyget till Europa.
Jag går upp och tar en stor whisky och Bogota ligger glittrande i natten framför panoramafönstret. Före allt kallade vi staden för monstret, El Monstruo. Staden som aldrig sov, staden där bilköerna aldrig avtog, lagret med smog som lyste förföriskt rött i solnedgångarna. Men det var ”före”. Nu är himlen klarblå på dagarna och jag vaknar av ett ovanligt ljud – tystnad. Efter att ha valt en bostad som ligger mellan den trafikerade vägen upp till sonens skola och den stora avenyn som går till mitt jobb på ambassaden har vi vant oss vid att somna och vakna till sorlet av trafik. Nu är det spöklikt tyst och tomt.

I tre veckor har skolorna varit stängda och vi har varit hemma. För två veckor sedan startade först utegångsförbud i huvudstaden i fyra dagar, följt av ett presidentdekret med ett nationellt utegångsförbud. Men de kallar det ”preventiv isolering”. Under tre veckors tid har det bara varit han och jag. Ett hej till vakten nere i porten. En betalning till killarna som levererar take-away och matkassar. All annan vuxen samvaro är virtuell.

Den första veckan satte vi väckarklockan, gjorde yoga, klädde på oss, satte till och med på lite smink före videomorgonmötet med svenska ambassadens politik- och handelsgrupp klockan 9. Försökte jonglera heltidsjobb, konsulär krishantering, hemundervisning och lite inne-gympa. Skrev att-göra-listor och prickade av med guldstjärnor. Den andra veckan blev jag sjuk och energin försvann. Jobbet gjordes halvbra, hemundervisningen gick överstyr, vi hasade omkring i pyjamas eller bara kalsonger en hel dag.

Dagarna flyter in i varandra. Allt får ta sin tid. Oändliga byar byggs i Minecraft. Legohusen tar nya former. Netflix går varmt. Youtube står på som ständig fond. Febern går upp och ned. Värken i olika delar av kroppen också. Jag har lämnat det dåliga samvetet bakom mig.
Vi valde en stor lägenhet med utsikt över staden och en liten balkong när vi flyttade till Bogota för ett halvår sedan. Vi köpte med oss ett fotbollsmål från Sverige som visade sig vara enormt och fick ta en hedersplats i vardagsrummet. Nu är dessa val och köp vår räddning.

Liksom Bogotas utbud av saker som kan köpas hem till dörren för en liten penning. Ett resultat av en rik överklass som bor i våra kvarter i norra staden och billig arbetskraft från de utsatta områdena i de södra delarna av stan. Och alla venezolanska migranter som kommit till Colombia i en strid ström. Men det var ”före”. Nu visas tv-bilder på caminantes, vandrande migranter, som återvänder till krisens Venezuela.
Först tänker jag att vi kan hålla ut så här ett tag. Tills det är ”över”. Tiden före det första fallet av viruset i landet lever vi i en bubbla och det är svårt att tro och förstå att det kommer bli lika illa här som bilderna vi ser från Asien och Europa. Sedan kommer insikten att det är omöjligt att överblicka när det kan vara ”över”. Vårt sedan tidigare inbokade flyg hem till Sverige över påsk, till sonens pappa, känns med ens osäkert. Sen ställs det in. Strax därpå stängs flygplatserna helt.


Jag försöker sitta en stund på den lilla balkongen varje morgon innan solen gömmer sig bakom det intilliggande höghuset. Det ger en uppfattning om tiden. Morgonrock, filt och raggsockar om det är molnigt. Vid den här tiden varje morgon hade vi redan gått upp i gryningen, gjort yoga, tjatat om frukost, tjatat om kläder, tjatat om tandborstning, tjatat om vad klockan är, satt sonen på skolbussen klockan 6.50, promenerat till jobbet, hunnit ta en första kaffepaus efter att ha vittjat mailboxen med en hel arbetsdags skörd enligt svensk tid. Men det var ”före”. Nu handlar det mer om att få den utdragna tiden att gå. Det är som att vi väntar på att det ska hända något. Vi vet inte exakt vad.

Nästan alla i kvarteret har stora panoramafönster som blickar ut över den monstruösa stan. Det ser ut som dockhus när alla är hemma. Vi följer grannarnas vanor, relationer, frustrationer. Varje dag klockan 17 sätter en granne på hög musik. Arbetsdagen är slut. Olika stilar varje dag. En dag spelar de Jan Johanssons svenska folkvisor. Klockan 20 samlas vi alla i en stor applåd för sjukvårdspersonalen som vi vet redan kämpar, och värre ska det bli. Några grannar blinkar med lampor, andra tutar och ropar bravo. På kvällen bildar de upplysta lägenheterna kuber av olika färgade ljus.

Det annonseras två extrainsatta tyska flighter hem till Europa. Vi har börjat inse att Atlanten plötsligt växt och blivit oändligt stor. Att detta kanske är sista chansen att ta sig hem på väldigt länge. Vi vet inte. Jag börjar formulera i huvudet att sjukdomen som aldrig tar slut kanske är den där sjukdomen som har ändrat allt. Som skapat ett ”före” och ett ”efter”. Plötsligt blir fokus på att komma med något av de där flygen orimligt stort. Jag träffar flera läkare, stoppar i mig oräkneliga piller av olika sort, kör alla huskurer som finns. Men inget hjälper. Det första av de två flygen åker iväg utan oss. Insikt – jag kommer inte kunna resa. Två dagar utan symptom hinns inte med. Beslutet gror fram att låta sonen åka med några kollegor. Till en spöklik flygplats i Frankfurt. Övernatta på ett hotell som bara håller öppet för evakueringsresenärer. Men landa i ett Sverige där man får vara utomhus. Hos sin pappa. Men utan att veta när vi två kommer att kunna ses nästa gång. ”Efteråt”. När flygen börjar gå igen. Beslutet gör ont. Men väskorna packas.

Nu står väskorna kvar, packade på golvet i sonens rum. Det fanns inte plats på flyget. Världen är oändligt stor och Coronatestet har ännu inte fått något svar. Den nattliga ångesten har sjunkit undan något. Vårt liv i karantän är absurt, men samtidigt drägligt.

Ännu har jag inte vågat tänka klart tankarna om hur världen ska se ut ”efter”. Vi bor i att land där situationen var svår redan ”före”. Mord på sociala ledare och försvarare av mänskliga rättigheter. Ett haltande fredsbyggande. En landsbygd utan statlig närvaro. Jag reste frekvent till ett Ecuador med politisk instabilitet och en ekonomi på fallrepet. Och till grannlandet i öster, Venezuela, där allt tycktes vara i fritt fall. Vad blir resultatet av en pandemi, en humanitär kris och ett ekonomiskt kaos ovanpå det.? De tankarna ligger i bakhuvudet och gror. Jag släpper inte fram dem än. Eller vad som händer med alla i monsterstaden som inte kan jobba på distans. De som lever dag för dag. De som säljer empanadas till oss kontorsmänniskor på gatan på vår väg till jobbet. De som bor i små trånga lägenhet utan ljus. Där barnen nu inte får gå ut. Där frustrationen och oron ökar. Där relationerna sätts på prov. Där våldet tar över. Eller de utan tak över huvudet, förstås. Vad händer med dem idag, imorgon, om en månad? ”Efteråt”?

Om jag hade varit i hemma i Sverige hade kanske perspektiven varit annorlunda. Man kunde drömma om ett ”efter” där vi lärt oss om solidaritet. Där vi lärt oss att man kan ta till omfattande åtgärder i en kris – som klimatet. Att man kan ta en stay-cation. Kanske att man kan jobba mer på distans för att ha mer tid med sin familj. Här, i utkanten av monstret, är det svårt att se det på det sättet. Utsikterna är mörkare.
Väskorna är fortfarande packade, vi väntar på provsvar om sjukdomen. Vi väntar på nyinsatta flyg. Men när det här är ”över” vill vi komma tillbaka till monstret. Till det här landet och den här regionen. Och då med energi för att stötta för att återuppbygga ett drägligt ”efter”.

(Anm. Tove fick ett negativt provsvar och de har plats på ett flyg till Sverige nästa vecka.)

Brev från Kajsa i Köpenhamn, 8 april 2020

Kære Maria, du skriver och vill höra hur situationen är här i Köpenhamn. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag kan berätta hur situationen är i min lägenhet, på naturområdet i närheten där jag går varje dag och i den Netto som har öppen dygnet runt som jag en eller två gånger i veckan cyklar till sent om kvällen, precis innan jag ska gå och lägga mig. Och om hur det är på internet. Hur det är i mina telefonsamtal med vännerna här, med min familj i Sverige och in i mellan kompisar i andra delar av världen. Men Köpenhamn har jag inte rört mig runt i sen landet blev officiellt nedstängt för i dag precis fyra veckor sen. Men så är det vist inte alla som har det. Landet stängdes ner men det blev inga direkta utegångsförbud. Först skulle man inte samlas mer är femti, så blev det till tio og nu till två. Jag tror att polisen patrullerar lite men inte så som du beskriver det i Berlin, så skulle Sankt Hans Torv inte kunna se ut som det gör. Det är ett centralt torg i stadsdelen Nørrebro. Som du beskriver din park, samlas folk här i de första vårstrålarna. Och det gör de visst fortfarande har jag hört. En av mina kompisar, som bor mitt i smeten på Nørrebo, skriver desperata uppslag på facebook og instagram om att hon inte kan gå ut längre för att folk inte håller avstånd. Som överhuvud taget. Och jag har tur, tänker jag, som har mitt naturområde. Som så visst inte är ”mitt” längre. Helt plötsligt har hela Köpenhamn fått nys om min pärla och välter runt härute. Jag bliver rosenrasande. För att de verkar så ignoranta, men visst nok mest för att jag inte får lov till att ha det för mig själv längre, tänker jag och skäms-fnissar lite för mig själv.

För det var så jag reagerade mycket de första veckorna, med vågor av ångest och ilska. Jag har många sårbara och utsatta i min omedelbara närhet. Min dotters pappa som är organtransplanterad, min bästa kompis som varit kronisk sjuk de sista tio åren, en annan kompis med svår astma och min pappa bara pga hans kombination av kön och ålder. Men han bor i Sverige, där man har en helt annan policy. Det har verkligen varit förvirrande och svårt, att förstå och acceptera hur olika strategierna är. Och det intressanta är, att även om vi generellt är ganska anarkistiska i min familj, blev det väldigt tydligt hur auktoritetstrogna vi alla är. När jag pratar med dem, går det så himla tydligt igenom att vi tror på den strategi som det landet vi bor i, har valt. Det nationella internaliseringen fascinerar mig. Det är vatten på min kvarn omkring min skepsis omkring den ”fria viljan”.

Något annat som jag också har varit väldigt intresserad och fascinerad av, är skammen som bouncer runt mellan folk, inte minst på sociala medier. Som jag själv blev en stark del av i början, där jag kom med ett mycket aggressivt utfall mot just Sveriges strategi. Som jag har skämts en del över efteråt. Hur jag reagerade okontrollerat med ångest och raseri. Hur mycket jag tvivlar nu. På hur mycket jag försöker både förstå och samtidigt släppa taget omkring att förstå och bara följa med. Jag kan först börja förstå och konkludera när vi är på andra sidan av detta. Och just där bliver det så tydligt – kontrollbehovet. Hur mycket vi i denna delen av världen och tiden, kan bestämma över våra liv (men våra val är fortfarande styrda av en social och kulturel programmering om du vill invända att jag ju var skeptisk til den ”fria viljan”) och nu går vi runt i något vi aldrig har provat förut. Världen har provat mycket, men ikke en pandemi i en värld med all information tillgänglig till alla samtidigt (ja, jag vet att alla inte har tillgång till information, men rent principiellt).

 

Jag är intresserad i vilken slags värld vi har på andra sidan av detta. Just nu kan jag inte föreställa mig den, när jag prövar bliver allt suddigt. Men vill vi tillåta att sjuksköterskor har så jävla dåliga arbetsförhållanden och löner samtidigt med att det kan vara lagligt att tjäna hundratusen i månaden för andra? Spanien har infört medborgarlön läste jag någonstans. Hur länge kommer det att vara och hur länge behöver det att vara för att vi inte bara ska go back to normal och glömma snabbt? Alltså alla vi som kan. För vill vi det, vill vi tillbaka till det vi kom från? / Kajsa

kajsagullberg.com

Bamse, Skalman, Lille Skutt & Döden

För ett par år sedan ville inte längre min son att jag skulle sjunga när jag nattade honom, efter att han hade somnat till Oajajajaj Buff sedan han föddes. Jag skulle istället berätta historier om Bamse, Skalman och Lille Skutt, som jag hittade på i stunden(!). Bamse är fortfarande en trogen följeslagare när mycket annat sorteras ut och ersätts med Ninjago, Beyblades, superhjältar och fällknivar. 6-åringar är ju sådana där små människorna som innefattar mycket stort och smått på en gång.

I början hade vi ett par exemplar som vi lusläste och som följde med oss på alla resor, några var från loppis, ett fåtal var pinfärska och så en bunt favoriter från 1980-talet som jag själv fortfarande känner mig hemma i. Nu prenumererar vi och det landar stora bruna kuvert i brevlådan på nedre botten i Berlin och glädjen är alltid lika stor. Och Bamse är alltid lika snäll, Lille Skutt lika ängslig och Skalman lite underfundig. Visst är det überpedagogiskt ibland, men Nalle-Maja, Brumma, Ola Grävling, Mini-Hopp, Vargen och till och med Reinhard Räv har liksom blivit våra vänner, man kan lita på dem. Vad de än utsätts för så blir det aldrig särskilt farligt och man kan somna lugnt efteråt.

Hela poängen med mina godnattsagor är att de är mycket händelselösa och monotona. Syftet är sömn. Det börjar med en resa, en expedition, ett uppdrag och sen slutar det aldrig. Sonen sover när de fortfarande är i luften, på tåget, i Skalmans flygande bil, på båten Victoria, i tidsmaskinen…de hinner aldrig landa.

På senare tid rids han ofta av mardrömmar eller iallafall rädslan för mardrömmar, det finns så mycket skrämmande. Lampor ska vara tända och dörrar på glänt, på natten kommer han vandrande med kattsvanspyjamasen och vill dricka vatten och ligga alldeles för nära. Det som är lättsmält på dagarna, växer sig till skuggor på nätterna. En kväll pratar vi om döden. Det finns ju något konstigt hot som präglar vår vardag just nu. Vi får inte komma nära våra vänner och vi ropar till barnen att hålla avstånd när vi trots allt stöter ihop med varandra ("Abstand!"). Det känns märkligt och onaturligt att förmedla att andra människor kan innebära en fara. Han är rädd att någon av oss ska bli sjuk och att vi tvingas skiljas åt. På kvällen försäkrar han sig om att han själv kommer att vara  jättevuxen när vi dör. "Fast ni kan ju dö i en bilolycka när jag fortfarande är 6 år?”, “Ja, men vi är försiktiga” - vad ska man annars svara, den är inte lätt den. Vi pratar lite och tittar upp i det alldeles för upplysta taket eftersom nattlampan alltid ska riktas så att det blir så ljust som möjligt. Jag blir påmind om den egna barndomens rädslor, när ändligheten plötsligt tränger in i medvetandet och blir väldigt närvarande.

Sen säger han som vanligt, “Berätta mamma”. Och som minst 500 gånger tidigare, berättar jag något oerhört långtråkigt och innehållslöst om Bamse, Skalman och Lille Skutt, som vi båda somnar till illa kvickt.

Idag var vi i våren

I Berlin kan vi fortfarande gå ut trots vissa restriktioner och det myllrar glest i parkerna och bildas luftiga köer utanför öppna glasscaféer och barer som säljer kaffe i dörren.

Folk sitter plötsligt på oväntade platser, som de två vännerna med varsin porslinstekopp på bänken vid Zionskirche. Kyrkan, där man under den sista skälvande DDR-tiden tryckte protestflygblad i källaren och som är byggd på Berlins högsta punkt - förutom de många konstgjorda bergen som senare anlades av ruiner efter kriget - vilket inte är mycket att komma med i den här platta staden. För en euro kan man gå upp en smal slingrig trappa och titta på utsikten över Berlin. En del kyrkbänkar försvann strax efter kriget, då det saknades ved att elda med. Väggarna i kyrkan är fortfarande slitna och ofta fond för konserter, den renoveras allt efter hand som församlingen har råd.

På en trottoar en bit bort sitter paret som delar en flaska mousserande vin i plastmuggar nedanför sina vänners balkong. När de pratar och skålar kommer en annan granne ut och undrar om han kan sällskapa. Vid korsningen runt hörnet sitter killen på en medhavd stol och täljer på en träbit. Varför inte. Allt och inget verkar möjligt nu. På parallellgatan har sonens klasskamrat och musikermamman fönsterkonsert varje dag kl 18, nedanför samlas lyssnare och filmare. Hon spelar tvärflöjt och boende runtom öppnar sina fönster och spelar med efter förmåga. Tvärflöjtsmammans familj bjöd in klassen till julfirande förra året, de har ett stort och välkomnande hem. I en avlägsen del av lägenheten hittade jag ett litet musikrum(!) med instrument och en reproduktion av Adolph Menzels målning av Berlins musicerande upplysningskung Fredrik den II, som spelade flöjt på slottet Sanssouci. Julfirandet höll igång till sent och småpojkarna var alldeles uppeldade och rödrosiga av storebroderns mängd Pokémon-kort och Nerf-pistoler. Innan vi snubblade hemåt såg de i hemlighet en halv Star Wars-film och det var på hela taget en minnesvärd kväll. Sonen drömmer om sin klass på nätterna och vi längtar efter att träffa vänner på nära håll igen.

Det är svårt att stänga in folk i våren, den här korta tiden med vita körsbärsblom då shorts och mössor blandas vilt, och vi gör vad vi kan för att hålla någorlunda avstånd och ändå röra oss fritt. Som tur är ramlar vi in i vänner och bekanta som aldrig förr - i parken, vid skateboardrampen, på väg till pizzerian, i glasskön, vid pingisborden och i parken igen -  alla har ju tid och allting är stängt, så vi drar runt i kvarteret och möts på oväntade platser. För vi måste ju ut och vara i våren, som Ronja och Birk säger. När vi kommer hem ser vi på nyheterna och landar i overkligheten igen.

Kvarteret i virustider

Jag promenerar längs min gata i Berlin Mitte. På varje restaurang och varje affär sitter olika handskrivna, byråkratiska eller designade lappar som förklarar att de har stängt på grund av den nuvarande situationen. Där det vanligtvis trängs med folk, står stolar uppställda och det är nedsläckt. I bageriet får man bara gå in en och en och på gatan utanför bildas en kö. Jag ser hur några poliser stoppar tre (!) unga killar som kommer från Weinbergspark. Två personer är maxantalet för att umgås utomhus, och det kommer snart att straffbeläggas att träffas fler. Och man får bara umgås med ett syfte, inte bara dingla med benen i vårluften. Det Berlin ju egentligen är som gjort för. Killarna tvingas visa legitimation och får en lektion i virusrestriktioner. Weinbergspark är annars platsen där man i Mitte ser de första vårtecknen. Inte som krokusar, utan som nedsuttna gräsmattor. I den lilla parken, där det sedan flera år kommer en häger på besök, där guldfiskar och änder simmar bland en och annan tomflaska och där det på vintern finns en liten pulkabacke om det någonsin faller snö,  träffas de första solbadarna, öldrickarna, tidningsläsarna, hostelturisterna, hundägarna och barnfamiljerna. Nu blir det glesare för varje dag, trots stigande temperaturer. 

Berlin med sina ändlösa nätter, sitt myller av klubbar, caféer, biografer och oväntade mötesplatser har liksom stannat av. I hörnet av Weinbergspark ligger det legendariska Weinerei. Det fungerar som ett andra vardagsrum för många av oss. På kvällarna betalar man vad man vill för sitt någorlunda glas vin och på dagarna är det en av de billigaste och mest tillåtande platserna i kvarteret. Man kan sitta i timmar och fila på ett manus över en stark Americano. Stammisarna är många och i varierande åldrar. Första dagen efter att Weinerei hade tvingats stänga, ser jag två äldre stamgäster stå utanför med coffee to go-muggar i handen och blir lite varm i hjärtat av deras solidaritet och saknad. Nu samlar Weinerei och många andra klubbar, biografer och barer in pengar för att överleva den oroliga situationen när de plötsligt tvingades stänga från en dag till en annan. Förutom mataffärer och apotek är ett fåtal butiker öppna, ett par bokhandlar, blomsteraffärer och de nu mycket eftertraktade byggvaruhusen - hemmarenoveringarna går varma och på trottoarerna fyndar vi allsköns prylar som folk just nu har rensat ut (sonen missar inte en enda av kvarterets gatufyndlådor). Alla som kan ska jobba hemifrån, skolor och universitet är stängda.

Människor från hela världen bor i Berlin, men nu kan de knappt lämna staden. Vi ska helst hålla oss hemma eller gå en rask promenad ute. Vi får inte träffa vänner eller släktingar. På apoteken bär alla handskar och munskydd och de har byggt upp en plexiglasskiva som skydd mellan kunder och anställda, samma sak gäller i mataffärerna. Det diskuteras just nu om man ska införa munskyddsplikt för alla. Jag träffar en vän med barnvagn på en av Mittes kullerstensgator - med de där små kullerstenarna som är så bra när man vill söva bäbisar – och vi stannar två meter ifrån varandra. Han berättar hur han pusslar med tre barn i en liten lägenhet och spekulerar i om skolan kommer att öppna innan sommarlovet eller inte. På trafikerade Invalidenstrasse bor sonens bästa kompis på tredje våningen. Vi ställer oss nedanför deras fönster och ropar smått ohörbart till varandra en stund. En äldre kvinna på spårvagnshållplatsen ser oss och kommenterar, “Ja, något sånt här har jag aldrig varit med om och många influensor har ju gått genom åren”. Hon saknar sina barnbarn, som bor i samma stad, men de pratar, skickar bilder och filmer. Berlin har varit med om mycket, nu är det ett virus som lamslår staden.

Ja, vi anpassar oss snabbt. Köar på avstånd utanför butiker, pratar mycket i telefon och försöker upprätthålla jobb och hemmaskola - för de som helst aldrig vill ta av sig pyjamasen och tycker att allt är ganska mysigt, om än lite instängt. Vi ser bilderna från platser som är betydligt värre drabbade, på radion går oavbrutna corona-nyheter och det känns för oss som en väldigt liten uppoffring att bara hålla sig hemma. Iallafall om man har ett drägligt hem. Kristelefonerna börjar gå varma och man rustar för olika scenarier som kan inträffa med veckor av isolering, både för de som är för ensamma, och de som är för nära för länge. 

I början sprudlade internet av toalettpappersvitsar och corona-skämt. Det har avtagit och istället kommer krisen närmare, bekanta är sjuka, en vän har förlorat jobbet, många vänner är frilansande och plötsligt är framtiden mycket osäker. De smittade i Berlin - och världen - blir allt fler, skyddsutrustning är en bristvara och det råder en darrande oro för vad sjukvården kommer att klara av. Och den ständiga frågan som ingen av alla experter (plötsligt blev virolog och epidemolog det hetaste) kan svara på, hur länge kommer detta att pågå och hur kommer samhället att förändras av en pandemi.

Till vi vet mer följer vi restriktionerna – även om piketbussen med poliser i full mundering som letade efter ett gäng ungdomar (fler än två!) när jag och sonen cyklade i solen idag kändes en aning överdriven – och vi försöker hitta inspiration i begränsningen. Film, konst, musik och litteratur tillgängliggörs som aldrig förr. Jag ser filmfestivalfilm, en hemmasnickrad lägenhetsmusikal och en balett av isolerade dansare från Berliner Staatsballett. Med tillräckligt kulturstoff överlever vi som bara tvingas till isolering. Och för Berlin Mitte, där spår efter krig och mur fortfarande är märkbara, kommer en ny vår efter denna.