Fönster på vid gavel hela dygnet, ljumma vindar, klara nätter, heta dagar. Då och då ett undergångsoväder med skyfallsregn. Sommaren vill inte ta slut. I brist på jobb cyklade jag med en vän till en sjö idag. Längs vägen där muren gick, från Invalidenkyrkogården, en krigskyrkogård som lemlästades på gravar när muren byggdes och i vars närhet den första flyktingen från DDR blev ihjälskjuten redan 1961, förbi ett slitet övervakningstorn som nu är museum, längs vattnet med pilar som sträcker sig ut över Spree, där någon i bikini, någon med fiskespö, några med ölmage tillbringar dagen. Cykelvägen är grön, trädrötter spränger asfalten och Westhafen tornar upp sig med gammal och ny industri, stora betong och mindre tegelbyggnader. Ett fraktskepp lastas med bilar ihopknycklade som pantburkar, ton av glänsande metall lyfts av en jättekran och allt omkring blir litet. Framme vid Plötzensee, en ruffig sjöpärla i Wedding, trängs inte alldeles glasklara buskgestalter med barnfamiljer, enstöringar, knubbiga yngre och slimmade äldre tjejer, pojkar som tävlar, pojkar som hoppar från höga grenar, pojkar som röker cigg, pojkar som hänger i pojkgäng. På norra sidan en anlagd strand med cocktailbar, strandkorgsfåtöljer, trampbåtsuthyrning, uppmanande badvakt och en minimal men oblyg nudistdel. Inga tyska utomhusanläggningar utan nudister.
Vi badade gratis från stentrappa, skvättätt med turkiska par, förälskade par och medelålders kvinnor som diskuterade män och underhållsbetalning. Då och då kom en roddbåt förbi, några änder pep skräckslaget mellan badmänniskohorderna, poliser kontrollerade trädhoppningen, en storebror kastade en lillebror om igen, simmande dök upp från ingenstans, chokladen smälte, blåbären var jättestora, apfelschorlen kokhet, vattnet grumligt. Det var en fin dag vid sjön.
