Sällskap med andra sidan

Jag har två nya vänner. De får mig att le. Och tröstar mig. De har en liksom vis och ändå barnaöppen syn på världen. Jag känner mig hemma i deras ord. Om det stora och obegripliga. Om det lilla och nästan osynliga. Blommorna och havet. Förgängligheten och sången. Augustimånader, ensamhet, skrivkramp och vardagslycka.

Umgänget med Göran Tunström och Tove Janson är ljusglimtar när jag vaknar, nästan somnar eller är på väg till jobbet, på en tunnelbana genom Berlin flera år efter båda deras död. Oväntade metaforer och kloka enkelheter snirklar till min dag. Hälsningar från andra sidan. Orden är eviga. Och jag tänker på ännu ett gravstenscitat från min kyrkogård. "Wenn die Zeit endet, beginnt die Ewigkeit".

När tiden är slut, börjar evigheten.

Kunst

Oskar, en av mina brorsöner, var inte gammal när han på frågan "Vad gör du?" svarade "Jag håller på". Punkt. För vi gör ju det, vi håller på. Fyller vår tid. Och mycket av min tid går åt till att producera ORD, fundera på hur jag kan blåsa liv i idéerna om film, text och bild. Hur jag kan skapa än det ena än det andra. Och när jag mitt uppe i skrivande och projektformulerande läser en mycket ung E.M. Ciorans text från början av förra århundrat måste jag dra lite på de där smilbanden.

"Varför kan vi inte vara instängda i oss själva? Varför jagar vi uttryck och form och försöker tömma oss på allt innehåll och systematisera något som är kaotiskt och rebelliskt? Vore det inte mer givande att hänge sig åt sitt inre flöde, utan att bry sig om att objektivera allt, och begränsa sig till att njuta av allt sitt inre virrvarr, av all inre upprördhet? Då skulle vi förnimma den andliga erfarenhetens hela inre växt rikare och intensivare. Alla slags insikter skulle blanda sig med varandra och blomstra i ett fruktigt överflöd." (På förtvivlans krön, sid. 11)

I brist på ett inre andligt lugn och med tvivel om hur väl överflödet skulle blomstra, måste jag genast formulera en bloggtext, objektivera och rikta mig UTÅT.

Jag skriver, alltså är jag.

The times they are a changin

Förändringen. Med stort F. Verkar liksom genomföras om nätterna av små nästintill osynliga doozrar - de där flitiga, ständigt arbetande och aldrig klagande, turkosa byggarna i åttiotalsbarnprogrammet Fragglarna - de bygger hus, knackar sten och breddar gator. Och Berlin är aldrig sig likt.

Gentrifieringen har pågått under många år. Men först nu är insikten om dess homogeniserande effekt "in aller Munde". I kommunalvalet häromveckan var kommersialisering, hotellflöde och privatisering viktiga valfrågor. För det skulle ju vara förtjusande, men det är inga små pastellfigurer med rosa näsor som bygger om Berlin. Och man måste värna om mixen av högt och lågt, om Berlins platser och priser som erbjuder möjligheter för mycket. Värna om Berlin i långsam förändring. Och hur man ska göra det är det många som funderar på. I senaste ETC intervjuas några berlinare som protesterar och tycker, jag bland andra.

Och alldeles frukostöverraskande läste jag mitt namn i en TAZ-artikel om förändringen av Rosenthaler Platz. Författaren hade sett min dokumentär "Berlin. Brunnenstrasse" som man kan låna ut på vårt bibliotek, en bestående favoritplats i kvarteret bara ett stenkast från hotellmyllret. Och som vanligt tänker jag, bevara mixen!

Bollarna

Frossa varm frusen och med ett dovt täcke över pannan. Ännu en av de sista varma dagarna. Och ute gråter barnen, eller äter glass, eller vinglar på cykel. En snäll söndag. Bara ben och sandaler, senapsgult och svalt, blommigt och färgstarkt, spetsigt och långa klänningar. Och jag vill vara lite av allt.

Jag har för många dokument öppnade samtidigt. Söker hemsidor, lyssnar på svensk webbradio, lyssnar på tysk webbradio, ångrar mig. Sätter på musik. Antecknar listor i en bok, öppnar worddokument med andra listor. Samlar gamla texter, skriver nya. Klipper lite film. Svårt att vila. Vill göra allt, samtidigt. Bokhögarna med halvlästa böcker vid sängen växer, otålmodigt sökande efter de viktigaste orden. De som får mig att färdas. Som gör allt större. Som gör allt lättare. Och jag läser i en efterskänkt damtidning om de nya möjligheterna, att både vara journalist och musiker, konstnär och egenföretagare, författare och filmare. "Det är ok att vara rastlös idag". Många bollar i luften. Och jag får lite ont i magen av det kravfyllda mångsysslandet. Fast jag allra helst vill ha rum och tid och plats för massor. En filmutrustning här, en symaskin där, ett staffli någonstans, skrivböcker utan listor, fixhörn och pillhögar, filmhäng och lästimmar. Och så lättjefull, dansfylld lathetstid utan ände. Pausar och klumpar. Livet liksom.

Alla får plats. Allt är möjligt. Håller fast vid det ändå.

Dansa, dansa annars är vi förlorade

Tanzt, tanzt sonst sind wir verloren. Säger dansaren och koreografen Pina Bausch i Wim Wenders film om henne och hennes arbete.

Och det är så vackert. Allt som uttrycks utan ord. Magiska nyanser som jag inte kan fånga. Jag kommer ut från biografen i skymningen och möts av folk vid övergångsstället, på cyklar, med barnvagnar, hand i hand, och jag ser glöden i deras ögon, rytmen i deras steg, vickandet i deras höfter, suget i deras blickar, kärleken i mellanrummet.
Allt är dans.

Lean on Me
PINA - filmen

Augusti, troll & krön

Och trollsländorna svärmar alldeles nära inpå. Och det gröna är tjockt, mätt, gulnande, violett och stilla. Det står på sommarkrönet. Övergången, passagen, förvandlingen, slutet.

Läser Tove Janson om augustimelankoli. Och djupa vatten.

"Jag vill bada, sade barnet. Hon väntade på motstånd med det kom inte. Då klädde hon av sig, långsamt och ängsligt. Man kan inte lite på den som bara låter allting hända. Hon stack benen i vattnet och sade: Det är kallt."

Angst

Tänkte skriva om rädsla. Efter att ha lyssnat på Sara Stridsbergs sommarprogram. Vassa ord med mjuk röst. Om sorgearbete och skapande. Om rädsla för det som verkar annorlunda, "avvikande". Om Beckomberga mentalsjukhus. Inspärrad rädsla och avgrundsdjup ångest. Mörker och drömskt ljus. Intoleransen och det snäva samhället.

Konstnärinnan Sigrid Hjertén dog på Beckomberga. Inlåst med sin rädsla. Jag läste om hennes liv första och enda gången jag själv legat på sjukhus. Efter en blindtarmsoperation under mitt första år i Berlin. Jag kräktes upp kamomillteet och den tyska sjuksköterskan var sträng. Och den begåvade Sigrid dog 50 år tidigare.

Rädsla styr liv. Rädsla för det som verkar avvika, för det vi upplever som hotfullt, annorlunda, skrämmande okontrollerbart. Inom oss och utom oss. Rädsla för det okända. Varför gör vi vår värld så trång, så svår att få plats i för så många? Tänker jag.

Och plötsligt skjuter någon ihjäl ungdomar i Norge. Och jag blir mållös.

Tolerans, acceptans, mångfald, och kärlek måste vara svaret. Jag funderar förgäves på i vilket samhälle ingen form av diskriminering, intolerans eller främlingsfientlighet förekommer. Där vill jag bo. Det är samhället vi måste kämpa för att skapa - där alla får plats, med färgsprakande olikheter och kärlekstörstande likhet, med alldeles unika historier, med egna och gemensamma drömmar - It's all in the mix!

Sommar

Sommarsignaturen tar mig till en gräsmatta nedanför klippor, nära hav och himmel. Till en filt ett annat år, då mitt svenska sommarlov var liksom oändligt.

Nu sitter jag på tredje våningen med balkongdörren på vid gavel och lyssnar på ord och minnen. Om LIVET. Medan tusentals ännu oöversatta segment väntar på min insats. En greve, en författare, en konstnär berättar. Och Ingen, Ingenting, är som man tror.

Dansa

Ett slags gräddgult sommarkvällsljus smeker molnen som sakta skeppar över himlen. Jag lyssnar på Karin Broos sommarprogram och något i mig vill bara gråta. Kanske är det de vackra, melankoliska sångerna hon spelar. Eller hennes minnen om liv och tankar om konst, vem man är och valen man tar. Hur livet blir. Och det låter så vackert. Naturen, idealen och skapandet. Och slumpen och döden och sorgen.

Igår dansade vi tills dagsljuset trängde in genom Berlinklubbens fönster. Svettigt, högt, kittlande bas. Omgiven av vänner som lyckligt hoppar till musiken blir jag alldeles uppfylld av den korta nattens vackra dansrus.

En åldrande kvinna sade inför döden att det enda hon ångrar i livet är att hon inte dansat tillräckligt. Det är iallafall något jag inte behöver bekymra mig för.

Ljuset

Sjönk sjunker föll. Jag svävar. Solen slickar taken, kaffet är hett och radion är trogen.

Promenerar i pastelljus till Otto Brauns begravningsbyrå.

Hos min vän, långt norr om mig men ändå nära. Är det ljust när det är mörkt hos mig.

Nästan sommar

Köper en neonrosa pelargon som väcker minnen. Äter ljumma jordgubbar och lunch i en skuggig klätterställning innan gula regnsjok löser upp värmen som ligger tättjock mellan husen. Hempromenerar med nordbleka ben och min pelargon i en påse. Berlinsommaren är alldeles tätt inpå och jag när balkonggrönskan med massa liebe.

Där du är

Jag går. Pastellkväll och träningsvärk. Kullerstenar och gulbleka fasader. Tiden rinner förbi mig. Och jag droppar vidare. Norrut. Över gränsen, till Wedding. Husen är lägre och fyrkantiga. Fotbollsplaner och tegelsten. Öppnar den tunga dörren till St. Sebastian kyrkan. En katolsk mässa på kroatiska. Vita långa dräkter, levande ljus, dunkelt, varmt och många troende. Die Vorabendmesse. Jag backar tillbaka, ut i ljuset.

Där en lekplats, mammor. Fotbollshojt. Tar sats över gatan, hamnar i högt ljust gräs. Möter damer med hundar. Går där muren gick. Platt, hög himmel. Allt på avstånd. Tonåringar på bänk. Vita sneakers och en grå peruk. En äldre kvinna med rullator, tjuvröker, kanske. Ett ålderdomshem, mammor, pappor, en docka, barnbarn. Muren svängde till vänster, jag svänger efter.

Rostiga stänger påminner om en gräns. En stenplatta i marken för ett "Okänt offer för skammuren, 1962". Har gått förbi många gånger, utan att se. Går söderut. Min gröna kyrkogård. Sätter mig under ett träd och läser om minnen, sorg och ting. Är där. Precis där. Oensam.

Kvinnan i mitt liv

Har ofta funderat på varat. Framför allt försvinnande dagar då mina göromål och mitt jag driver på flyktiga platser. Järn i många eldar, hemma på flera orter. Allt flytande, ingenting fast. Så känns det ibland. Då har jag tänkt på min skugga, att den iallafall vittnar om mig, var jag befinner mig. Nu. Och jag förstår Knuts ord i filmen En bondes längtan, "skuggan ljuger inte".

Filmen om Knut, bonden som bär en inre kvinna, är med i en samling filmer om livets brokiga vägar, om kvinnlighet, moderskap, ensamhet, döden och kärleken som visades i Felleshuset på ambassaden i Berlin igår kväll: "Kvinnan i mitt liv", kortdokumentärer producerade för SVT ihop med Svenska Filminstituet. Och publiken - önskar att alla hade varit där! - omtumlades en regnig tisdagkväll av nära berättelser om en mammas styrka, en mammas frånvaro, två trasigas kärlek och bröllop (vi fick bara ana dessa ärrade hemlösas förhistoria under den känsloladdade och lätt taffliga bröllopsceremonin och det var oändligt vackert), en evig kärlekshistoria, en fransk domina, två blodssystrar och förlusten av hår.

Vid en viss punkt mot visningens slut, när den åldrade mannen som återmött sin ungdomskärlek efter 60 år, ligger döende i den gemensamma sängen medan den nya hustrun regelbundet fuktar hans läppar, liksom komprimeras allt det väsentliga: det flyktiga livet, den oundvikliga döden, den eviga kärleken och det är nästintill outhärdligt känsloladdat. Stor respekt för detta mod, för filmarna, för människorna i deras filmer och för dessa livets egna berättelser som förmedlar och skänker mer kraft och hopp än man ibland anar finns.

KVINNAN I MITT LIV

Vingslag

Norr om kyrkogården, precis intill resterna av Berlinmuren som blivit ett välbesökt minnesmärke med nya turistbusslaster varje dag, ligger Lazarus hospicet. Jag vet inte hur många gånger jag har passerat den stora vackra byggnaden med höga träd på gården, en stenmur och mystiskt neddragna gardiner ovetandes om vad de döljde, innan jag häromdagen för första gången besökte den för att lyssna på ett föredrag om hospicearbete, "Jag kan inte sluta att gråta".

Jag känner mig som en välkomnad främling när jag sätter mig bredvid en av de vithåriga diakonissorna på första raden i "festsalen" där guldig kvällssol skiner in. Hon ler milt mot mig och drar åt sig korgen som står vid hennes fötter för att ge mig mer plats, i vit hätta, mörk prickig klänning och med ett stort silverkors runt halsen. Bakom oss sitter runt fyrtio personer som till yrket eller på frivilligbasis stödjer människor in i det sista, för att göra döendet så ångestfritt som möjligt. Vi lyssnar på en kraftfull person som pratar om sina erfarenheter, om död, anhöriga, sorg, smärta, glädje, tro och jag är tagen av all kraft. Men kan inte sluta tänka på att jag sitter i ett hus fullt av död. Eller kärlek. Som funnits runt mitt hörn i alla år.

Jag cyklar därifrån i mild kvällssol. Precis längs Berlinmuren, där dagens sista turister läser skyltar och pekar i olika riktningar för att förstå detta märkliga påhitt. När muren byggdes så flyttade man på ungefär tusen gravar från den intilliggande kyrkogården, de var i vägen. Jag cyklar den korta vägen längs Bernauerstrasse och svänger in på Brunnenstrasse, vinkar åt Bay som sitter utanför sin bar, som på något vis hankar sig fram, kikar in hos Elias och Yohannes, den nattöppna kiosken mittemot det judiska centret, där ena lilldottern är på besök. Hennes skratt är pärlande när hennes mamma jagar henne över trottoaren och jag blir lyckligt omtumlad av tidens och livets vingslag.

Så går ett år

Tiden. Utan att man märker när det händer är träden längs Brunnenstrasse plötsligt täckta av färskgröna löv. Högre för varje år. Rosen på balkongen tas väl om hand och byggarbetet mittemot pågår. Jag har sällskap på lite väl nära håll när jag dricker mitt kallnade kaffe. Och funderar på nu. Projekt ivägskickade, filmer klippta, planer gjorda. Plötsligt en paus.

Mit Herz & Schnauze

"Ach ja, ein Käffchen nehme ich". Säger den vänliga hantverkaren som ska måla över vattenskadan som drabbat många av Berlins gamla hus efter denna snö- och isrika vinter. I vita snickarbyxor och dammiga glasögon på näsan funderar han över väggens färgton och konverserar mig oavbrutet på den grovgulligaste berlinskan. Och de är förtjusta i diminutiven. "Machen Sie sich kein Köpfchen, das ist kein Problemchen". Det finns en omtalad och kantig hjärtlighet som det tar sina tysklektioner och sina berlinmöten för att hänga med på. Men det lönar sig när man blir kallad "Herzchen" av den lockiga men vreda försäljerskan i bageriet och kan köpa sina "Schrippen" utan att göra bort sig. "Brötchen jibt dit hier nich, hier jibts nur Schrippen!"

Jag googlade Berlinska och hittade "Backfeifenjesicht" - ett ansikte som vid första anblicken borde få sig en snyting. Tänker på Khadaffi och radioaktivitet i havet.
Berlinska - Tyska

Godzilla, Moratorium & Ku'damm

Ett människans monster pyr i Japan. Mina kollegor från Tokyo mailar med sina familjer mellan översättningarna och jag minns min tid som guide i en västberlinsk atombunker. Byggd på 70-talet i en källare på Kurfürstendamm för 3500 av Västberlins invånare i propaganda- och skyddssyfte under kalla krigets kallaste dagar. Till vissa skulle det finnas gasmasker och maten skulle räcka i två veckor. Och sedan? Var det många av besökarna som undrade.

Kärnvapen och kärnkraft med fullkomligt okontrollerbar förstörelsepotential känns inte som mänsklighetens klokaste påfund. Om 100 år hoppas man att resterna av Tschernobyl ska kunna saneras av robotar, tills dess har man byggt en enorm sarkofag - ett av världens största byggnadsverk - för att täcka resterna av vår senaste super-GAU (Größter Anzunehmender Unfall).

I Tyskland upphäver man nu förlängningen av avvecklandet av kärnkraft under ett tre månaders moratorium (fördröjning) för de sju äldsta kärnkraftsverken. Från ena dagen till den andra var de tyska reaktorerna inte så säkra som Merkel och kärnkraftslobbyn ihärdigt påstått och ett moratorium (dagens ord) blev lämpligt i en kommande valkamp. Istället borde de fortsatt den totala avvecklingen som redan beslutats av de rödgröna, för att sedan dras tillbaka av ovanämnda. Ungefär 450 kärnkraftverk finns det världen över och det byggs nya just nu.

Fredagsmys

Packar ner mig och pinalerna för trappan och går ut. Mildkall snäll luft, fredagseftermiddagsfamiljer på väg hem och berlinbesökare på väg ut. Sitter en stund på hörnan, dricker te och kan fortfarande inte koncentrera mig. Nyfikenlyssnar på de andra. Får sällskap och byter teet mot öl. Mörkertäcket lägger sig och månen är tunn när vi banar väg över Rosenthaler Platz. Någon packar ner en pistol i väskan, av plast.

Handlar fisk, grönsaker och ett halvt kilo ekologiskt bröd. Går in i vinaffären som egentligen inte är en bar, men där det är fredagstjockt av ciggrök och småberusade vinvänner som tar ett glas på hemvägen. Middag i svensk panna. Kaffe, vin och den sista chokladen. Tysk riesling och amerikansk punk på hög volym.

Stor

Min spegelbild i fönstret och tiden som går. TV-tornet kommer inte att synas från mitt skrivbord länge till. De bygger ett hus med läkarmottagningar och lyxloft i hörnet av Brunnen- och Anklamerstrasse. Jag ser dem dagligen kliva omkring på byggnadsställningar och svinga kranar i vårsolen. De dricker svart kaffe och äter bockwurst med senap och brötchen på rasten.

På kyrkogården växer späda blommor och trottoarerna är blekgrå och torra. Våren står på lur igen. Jag äter päronbåtar och lakritsfudge och kommer nog aldrig att bli stor på riktigt.

Till vännen

Hej. Hur var natten. Kunde du sova? Här sol. Ute, pingis, handlat, kaffe. Var dag. Promenerade över kyrkogården. Där växer lila krokusar och vårfåglarna sjöng. Imorgon är det Mattias födelsedag. Saknar honom. Såg en pappa i jeans o skäggstubb som spelade pingis med sin son.

Vad gör du? Jag ska tvätta och packa upp. Livet kanske blir bra ändå.

En spårvagn av den gamla sorten. Ljusblå. Landshövdingehus och hamnen. Frusen snö och berg. Dimma som lägger sig under solen och ljusen som smetas ut. Göteborg ligger kvar.

Går i trappor med lager av torrt grus och smutsig is. Tar stegen framåt. Ett berg med kantig sten, snötäckt gräs och en kyrka i tegel. Ord som inte uttalas. Fryst tid.

Väsen

Små väsen tassar runt. De gömmer sig i garderober. I doft och musik. Jag tror de lever, fast jag ser dem inte. Överallt skuggor.

Minnnen.

Göteborgsljusen blinkar fast natten är svart. Inte långt bort är havet. Och oändligheten. Allt på en hårsmån. Och överallt väsen.