Dansa

Ett slags gräddgult sommarkvällsljus smeker molnen som sakta skeppar över himlen. Jag lyssnar på Karin Broos sommarprogram och något i mig vill bara gråta. Kanske är det de vackra, melankoliska sångerna hon spelar. Eller hennes minnen om liv och tankar om konst, vem man är och valen man tar. Hur livet blir. Och det låter så vackert. Naturen, idealen och skapandet. Och slumpen och döden och sorgen.

Igår dansade vi tills dagsljuset trängde in genom Berlinklubbens fönster. Svettigt, högt, kittlande bas. Omgiven av vänner som lyckligt hoppar till musiken blir jag alldeles uppfylld av den korta nattens vackra dansrus.

En åldrande kvinna sade inför döden att det enda hon ångrar i livet är att hon inte dansat tillräckligt. Det är iallafall något jag inte behöver bekymra mig för.