Luggen

Ach, ick weeß et och nit. Säger min urberlinska frisör när hon pratar om sin senaste relation. Sedan två år tillbaka har jag för första gången en egen frisör. Min frisör påminner om en punkig seriefigur, med rakat hår på sidorna, ansiktet fullt av piercingar, stora kängor och hon pratar med rund berlinsk dialekt. Hon berättar för mig om sina kärlekshistorier, istället för tvärtom. Vi ses ganska ofta, jag och min frisör, eftersom en lång lugg inte är ett permanent tillstånd. Det är en fråga om millimeter. Jag har dessutom för stora glasögon.

Ända envisas hon med att aldrig klippa för mycket, utan precis lagom. På håret. Medan jag tycker att hon gott kan ta i lite. Men hon vill hellre att jag ska komma ofta. Så för två klippningar om året får jag en hel massa luggansning, sköna berlinska melodier och de senaste kärlekshistorierna på köpet. Och jag lämnar den gröna källarlokalen och möter berlinhimlen med ett leende på läpparna och massa små minihår i hela ansiktet.