Angst

Tänkte skriva om rädsla. Efter att ha lyssnat på Sara Stridsbergs sommarprogram. Vassa ord med mjuk röst. Om sorgearbete och skapande. Om rädsla för det som verkar annorlunda, "avvikande". Om Beckomberga mentalsjukhus. Inspärrad rädsla och avgrundsdjup ångest. Mörker och drömskt ljus. Intoleransen och det snäva samhället.

Konstnärinnan Sigrid Hjertén dog på Beckomberga. Inlåst med sin rädsla. Jag läste om hennes liv första och enda gången jag själv legat på sjukhus. Efter en blindtarmsoperation under mitt första år i Berlin. Jag kräktes upp kamomillteet och den tyska sjuksköterskan var sträng. Och den begåvade Sigrid dog 50 år tidigare.

Rädsla styr liv. Rädsla för det som verkar avvika, för det vi upplever som hotfullt, annorlunda, skrämmande okontrollerbart. Inom oss och utom oss. Rädsla för det okända. Varför gör vi vår värld så trång, så svår att få plats i för så många? Tänker jag.

Och plötsligt skjuter någon ihjäl ungdomar i Norge. Och jag blir mållös.

Tolerans, acceptans, mångfald, och kärlek måste vara svaret. Jag funderar förgäves på i vilket samhälle ingen form av diskriminering, intolerans eller främlingsfientlighet förekommer. Där vill jag bo. Det är samhället vi måste kämpa för att skapa - där alla får plats, med färgsprakande olikheter och kärlekstörstande likhet, med alldeles unika historier, med egna och gemensamma drömmar - It's all in the mix!