Jürgen ska flytta

Clementindoftande fingrar, hemstöpta vaxljus i stjärnformade ljusstakar, en slokande rosa julstjärna och en alldeles för långsmal hyacint, ett badkar fullt av snö som inte smälter och en stor näsduksförbrukning. Det är vinter med lila och gul himmel. Snö på byggställningar och tegeltak, evig hosta, massa tekniska formuleringar och ändligt med föresatser på pränt, oändligt virvlande någonstans.

Vår mataffär nyöppnade efter renovering och vi var där. Det var festligt värre med Abba i högtalarna, en glad clown och en tysk underhållare mellan apelsinerna och flaskinlämningen. Hyllrader av positiva, prisvärda JA!-produkter. Vi sparade tio procent på allt och tyckte att kassörskorna log lite mer än annars, vilket inte är så
svårt med berlinska mått mätt.

Och huset på hörnan ska rivas. Efter mer än 35 år måste Jürgen flytta från sitt hem där han bott sedan de unga åren i DDR. Lämna de kärleksfullt renoverade rummen och ge upp kampen mot vräkningen som hållit på i många år. Vi lärde känna Jürgen under inspelningen av filmen Berlin. Brunnenstrasse. Han berättade historien om sin lägenhet, om arbetet som gränsvakt och om förändringen av området, med glimten i ögat. Jag har sällan sett så mycket kärlek och omsorg i renoveringen och inredningen av ett hem som hos Jürgen, med spetsgardiner, små statyetter och olika egenbyggen.

Tillsammans med Jürgens lägenhet och vaxduskaffären i gatuplan försvinner nu ett av de sista orenoverade husen på Brunnenstrasse.

Glitter

Mörkret sänker sig och på byggarbetsplatsen mittemot fortsätter de att arbeta med starka strålkastare. Vinden svänger runt hörnet och isar i alla glipor. Ännu en vinter.

Tiden och rymden obegripliga. Sorgen är en fågel vid fönstret, ett ändlöst fall som avtar i fart. Jag dricker te i påse och doppar mjuknade pepparkakor som löses upp och går sönder. Ser film om än det ena och än det andra. Någon säger att livet är ett hjul som alltid rullar vidare.

Jag tänder ljus och handlar blommor som verkar frysa. Försöker få orden på pränt och allt att rulla åt rätt håll. Glitter i hörnen och pepparkakssmälta en månad innan jul.

Flugan

Molnhimlen blev blå och balkongens sista solstråle bildar en vit rektangel ovanför krukorna innan den försvinner runt hörnet. Jobbar lagom koncentrerat från vardagsrummet ackompanjerad av tvätt, radio och dörrförsäljare. Datorn på en telefonkatalog och kaffet i en stor kopp. På skärmen sitter en fluga. Den satt först länge på den vita väggen ovanför min axel. Nu vill den inte lämna datorskärmen och trippar istället omkring över oöversatta meningar. "Install two coolant pump cover cap screws". Det ser ut som att den har lysande ögon och jag undrar vem det är som gör mig sällskap.

Bloody Mary

Helgen virvlade och vimlade med besök från London, Paris och Zagreb. Tankade vänner som jag helst alltid skulle vilja ha i min närhet. Nu på röd soffa, i röd blus, med två röda väskor slängda på golvet och ett glas rödvin i handen. Har en given favoritfärg och ny favoritdrink, Bloody Mary.

Loppor & orkidéer

Står länge under varm dusch för att bli av med den blötruggiga känslan efter en dag på loppmarknaden vid Mauerpark. Tillsammans med regissörsvännen och filmfestivalkillen försökte jag tjäna några extra euros på utsorterade paltor som bott i en fuktig källare alltför länge. Klockan nio är det egentligen för sent att börja och medan vi packar upp, rycks det i våra påsar och frågas efter målarfärg, parfym, elektronik och guld. Experterna, eller vad man ska kalla dem, kommer tidigt. Under förmiddagen drar Christianes plastorkidéer och babyfiltar från senaste filminspelningen till sig de äldre damerna. Under eftermiddagen, när turisterna och klubbfolket vaknat, blir vi av med egna gamla loppisfynd, ärvda blusar och slitna jeans. Och regnet faller och folket strömmar till. Ofta står en brokig klunga vid vårt färgglada bord och det pillas, kollas och prutas.

En grön jacka med cigaretthål som jag sörjer lite går till en liten spanjorska, en sjuttiotalsklänning hamnar hos en belgiska och ett armband (eller var det en gardinupphängning) hos en äldre svenska. Våra loppor sprids för vinden och jag fascineras lika mycket över hur någon blir smått förälskad i ett av mina välanvända plagg, liksom över det totala ointresset inför egna gamla favoriter. Inför nästa gång har vi klurat på framgångsrika loppisstrategier och är snart på plats igen, tidigt.

Rullader, sekt & brötchen

Blev intervjuad om tysk mat, intrycken från en inflyttad. Jag började fundera på skillnader igen och mindes mina första matchocker. En oxrullad lindad runt ett helt kokt ägg med Klöse av råriven potatis, klockan tolv en söndagslunch. Kallskuret på kvällen, tunna skivor rågbröd, köttpålägg i alla dess former, färdigskivad ost, kanske lax och örtiga färskostar. En öl till det. Annars vin och sekt och jägermeister. Frukost om en kung, lunch som en bonde och middag som en tiggare.

Blev bjuden på 70-årskalas och vi började med att äta olika eftemiddagstårtor med kakgaffel och dricka bryggkaffe med kopp och fat och kaffegrädde. Efter det kanske en konjak. Socialiserade och konverserade, innan det kallskurna plockades fram igen, lite extra festligt med kokt wienerkorv och potatissallad. Och öl. Till sist något sött och vitt vin. Min svenska gom förvirrad av att äta tårtan innan maten, men jag vande mig och Kaffee und Kuchen klockan tre en söndag hör liksom till. Tänker på timslånga frukostar och regional mat från olika delar av tyskland. Eisbein, Schweinebraten, Flammkuchen, Spätzle, Maultauschen, Spargel. Och dryck, hundratals ölsorter och det vita vinet. Och bröd, det kilotunga grova brödet och de små frasiga Brötchen som man bråkar om var de bakas bäst. Det råder delade meningar om Brötchen från f.d. öst, Ostbrötchen. Mina vänner uppväxta i DDR har berättat om köandet när säsongsvaror kom, t.ex. jordgubbar, om hemmagjord soja och uppfinningsrikedom i brist på annat.

Mat- och dryckkärleken är iallafall stor i Tyskland. Det äts. Och dricks. Mycket. Mest av allt gillar jag dock Berlins mångfald och de många små matställena där även en halvfattig kulturnisse än så länge kan ha råd med asiatiskt, italienskt, turkiskt, mexikanskt, eller tyskt. It`s all in the mix.

Får inte nog

av det sjuttiotalsbyggda DDR TV-tornet. Intill måne, framför rosa moln, glänsande i sol, försvinnande i dimma, blinkande i natten. Alltid utanför mitt fönster, på lagom avstånd från min balkong. Jag känner en man som var med och byggde det, Uwe. Han klättrade på den svajande breda masten innan silverkulan sattes dit. Nu kan man köa sig in och dricka entimmaskaffe och snurra ett varv runt det annars så platta Berlin, där man får klättra på ruinanlagda kullar för att få sig en överblick.

Har sensommarplanterat växter jag glömt namnet på, sett en del onödig film, snyltat prover på dyra apotekskrämer och läst klokheter om melankolin. Och tiden tar sig fram.

Under en annan himmel

Rötterna sliter och drar. Hjärtat dunkar för vännerna norr om Östersjön och jag sitter på den balkong jag känner bättre än någon annan. En alltför välbekant kyrka tornar upp sitt tegel mot den sommarblåblekljusa västkusthimlen och träden täcker de grå husen med de stora fönstren där jag växte upp.

Har suttit här alla tider på dygnet, med fnittrande tonårsvänner och stora planer, om kvällen och framtiden. Nu fylls det på med nybäbisar, pratbarn, tvillingskillar och blondtussiga hjärtmältavkommor i alla åldrar. Planer för denna kvällen och den eviga framtiden. Och jag spanar på de som dricker vin under pilen på gården.

Göteborgskt lördagkvällsskrål, en dansande låga, en sjungande Neil, messpip, avslagen rotkäppchen och röda naglar gör mig sällskap. Och tiden står som vanligt inte still. Vi vänjer oss vid det ovänjbara. Din saknad i varje buske, ditt leende på hyllan. Och jag undrar om mitt bloggkrut börjar tappa glöd. Kanske får mixen fortsätta leva ett slocknande liv. Eller också inte, ska tänka på den ett litet slag. Medan himlen mörknar.

I molnigt ljus

Ett turkiskt bröllopssällskap tutar, den tyskekologiska espresson puttrar, en svensk sommarvärd pratar om den enskildas ryggsäck och spelar den mest melankoliska musik. Lyftkranen mittemot svingar sig mellan husväggarna och jag översätter riskanalyser.

Någonstans mellan världarna som tagit sig in till mig. Balkongen ligger i molnigt ljus och sommaren är inte slut.

Stjärnor, Jenny och fortsättningen

En endaste stjärna flörtar med mig ovanför hustaken och blinktornet. Natten är stilla och svartblå. Har druckit kroatisk snaps med en vän som inte förstår sig på Jenny Wilsons genialitet, en vinyl som gått varm hos mig. Kanske skulle jag ägnat mig åt musik, den sinnligaste konsten som snirklar sig runt den innersta snårigaste skog och aldrig lämnar en ensam. Såg henne på konsert i Göteborg en vecka efter att allt som varit tagit slut. I en alldeles levande känsla av fullkomlig overklighet. Där jag inte ville vara men musiken bar mig. För vissa saker tar aldrig slut.

Jag fortsätter att cykla i guldigt kvällsljus och författa texter som aldrig kommer på pränt, om efterkrigsstölder, timslånga utställningsköer och det obeskrivliga skymningsljuset. Fortsätter att undra, och gilla läget. Dricker min kaffe med mjölk och äter mitt bröd utan smör. Och okynnestar en sked nutella. Och ännu en.

Vid regnbågens slut

Kameleonter, änglar och sorg under solen

Naglarna kameleontade från oranget till grönt. Det sticker lite i ögonen, men piggar upp. Molnen tussar, tidningen flyger, kaffet smakar välling av mjölken som nästan kokade över igen. En långhårig mops bär torkade löv i pälsen och kvällarna mörknar.

Som vanligt cyklar jag. Kullerstenar, trottoarer, spårvagnsspår, guidegrupper, biltjut och bussvängar. Det byggs och sprinklas i torrhet sommar. Trampar förbi guldelsa som är iklädd reklamkjol och byggnadsställning. På väg till jobbet har jag ofta sett en äldre dam i grälla åtsittande kläder, lite böjd och med handväska, stå vid vägkanten mellan parken och parkeringen och spanat från det som en gång var stråket för prostituerade i Berlin. Igår stod där ytterligare en kvinna i samma ålder. Med lång klänning, stor illgrön fluga och slitna änglavingar. Hon var stoltsträckt och hennes blick sa att jag inte ska glo så, när jag vände mig om för att försäkra mig om att det verkligen var något änglalikt jag såg. En onsdag förmiddag i juli. Det pågår saker som jag inte vet någonting om.

Annars debatteras här om hårdare straff för elvaåriga langare, ekonomiministerns olika tokuttalanden och vem som bär skuld för tragedin i Duisburg. Någonting gick rejält tokfel där efter alla olycksbefriade technoår, men ingen vill ta ansvar. 1997 var första gången jag besökte Love Parade. Då började den i väst, antalet anhängare var överskådligt och vi vippade sakta ner genom Tiergarten mot Elsa med en becks i handen, strax förbi platsen där jag igår såg de äldre änglalika damerna. Sol och bas. Friede Freude Eierkuchen var mottot. Sen växte den och växte och blev allt mindre lockande, och allt mer fylld av platsblommor, plasttechno och plastförsäljning. Minns klättrande över S-bahnspår och trångångest sista året jag var där. Tiergarten svällde över åt alla håll då en miljon dansade. Men Berlin är vant vid massor.

Sänder tankar åt nyväckt sorg under solen. Och molnen fortsätter tussa.

Högsommar

Med flackande värmeljus på balkongen. Ogräset i den stora krukan kittlar mina ben. Vinden är mild, biltempot lugnt, cyklarna många, natten mörkblå. TV-tornet har inte flyttat sig en centimeter och de synagogaövervakande poliserna mittemot har fått ett litet hus. En minimal glaskonstruktion där högst en inte alltför kraftig person får plats mitt vid korsningen. Från huset mittemot lyser en lampa grällt sedan flera veckor och utanför kiosken hängs det och hejas och skålas och snicksnackas varje kväll. Det är sommar i Berlin och jag tänkte väcka en slumrande blogg till liv utan att sammanfatta.

Sommar 2010

VM

Och Tyskland lyckades kicka sig vidare i VM. Inte särskilt elegant, men en halv miljon firar ändå på "fanmeile" i Tiergarten. Cyklade förbi när jag lämnade jobbet. Staket och poliser och tyska flaggor omger grönskan i Berlins största park. Jag trampade flitigt därifrån mot Kreuzberg och visning i ett f.d. församlingshem, nu filmkontor. Överallt visas fotboll, public screening i varje liten kiosk. Efter förra VM:s "sommermärchen" som varje berlinare vill återuppleva, när de tyska fotbollsspelarna plötsligt var unga påhittiga och sympatiska, är flaggor och tutor och tröjor här. Lite väl mycket kanske.

Jag minns alla VM då man hejade på vem som helst, så länge man var mot Tyskland. Och jag minns framför allt en dramatisk final mot Argentina med straffar. Satt på en mörk terass i södra Turkiet, omgiven av tjocka tyskar. Så som alla tyskar var då. Och det var dramatik på hög nivå. Den gången vann inte "vårt" lag.

Moin och Guten Tag

Mot Nordsjöns kust, innan havet börjar och strax söder om Bremen där Tyskland är plattare än platt, ligger Kirchweyhe. Hustaken räcker ned till marken och vart man vänder sig är teglet rött. "Moin" och "Guten Tag" hälsar blondgrå, beigeklädda grannar och här går man inte, man kör bil eller cyklar.

Vit syren, senblommande magnolia, höga björkar och frisk vind under blåsolig himmel. Vi trampar fram mellan raps-, majs- och rågfält till "Das kleine Café" i Tedinghausen. Mellan Ahausen, Lahausen och Melchershausen. Tårtorna är decimeterhöga och kaffet bjuds i blommig servis i skuggan av ett sorgset äppelträd. Vi sörplar sakta bland äldre herrar i kortärmsrandigt med fritidsväst och korthårsdamer med pastellpullovern över axlarna. Och en och annan hund. På hemvägen har vinden vänt sig mot oss. Vi äter sparris med jordgubbar och undrar hur vi gjort oss förtjänta av denna pingstsommar.

Under blommande kastanjer stoltserar bortglömda minnesmärken över tidigare århundradens stupade. Kyrktornet är från 1200-talet och på kyrkogården ligger familjen Stubbe begravd.

Blockader och russinbombare

Flygplatserna i Berlin byggs ut, stängs, renoveras och är omstridda som få. Schönefeld görs om till en ny Großflughafen och när det förra helgen var Richtfest (taklagsfest) strömmade flera hundratusen dit. För att drömma om storheten som skulle växa fram ur betongen. Berlinarna är tacksamma besökare till invigningar och jippon av alla de slag.

Flughafen Tempelhof som ligger centralt i f.d. Västberlin är en än mer känsloladdad plats. När Sovjetunionen utlyste en blockad mot stadszonerna som styrdes av västallierade 1948-49 (vilket var ett led till skapandet av två tyska stater), försörjdes de västra delarna av en luftbro av amerikanska och engelska flygplan under nästan ett års tid, russinbombarna. Tempelhof var sedermera västberlinarnas "Tor zur Welt". Och när den nu skulle överges för att lämna plats åt en Großflughafen vaknade en livlig protest. Förgäves, alla moders flygplats som den en gång kallats, är utrymd och landningsbanorna har blivit park. Familjer strömmar över torftigt gräs och på cykel kan man leka landningsflyg, äta en halv meter bratwurst och dricka faßbier. Men som vanligt i Berlin finns det nya protestorsaker. Parken omges av stängsel och stängs vid solnedgången. Någon ny idé om ordning och kontroll i huvudstaden. Men vi vill ha en öppen och stängselfri park! Demonstrationerna och gräsmattsblockaderna fortsätter.

Dagligt sökande

Varje dag är molnig. Raggsockarna åker på och vinterjackan fram. Längtar värme och ljus. Trots att jag mest klistrar vid skärmen. Jag googlar som en tok inför projektansökan och undrar om mänsklighetens samlade (o)kunskap, kontaktlängtan, existensbekräftelse, finurligheter och tokigheter finns samlade på webben. För varje traktorskruv finns ett forum och för varje sushihak en smakflod. Funderar på att göra en dabok av mina googlesökningar.

Dagens: Erik av Pommern, Malmöhus, Webisodes, Mockumentär, Översättningskontor, ZMF Brunnenstrasse, Kobra, Kino, Kungsträdgården, Medienboard Berlin Brandenburg, Skådespelarlöner, Medeltiden + Årskurs, Bluesbar Berlin, Landskrona, Dalarö, Hunting Games + GPS, Youtube + Viewers decide. Med mera.

Nu finns en sökmotor som ska förbättre världen, Growyn. Den kanske borde bli fundamentet för min dagbok. Testa GROWYN

Rött, blått, naket & främmande

Och den sipprar iväg igen. Tiden. Maj är här men våren har kommit av sig. De nakna rumporna som började vädras på Tiergartens gräsmattor är påklädda. Fast turisthorderna låter sig inte avskräckas. Vid Brandenburger Tor kan man få sitt pass stämplat av DDR-soldater, åka häst och vagn, cykla på en cykel med alla sina vänner, beundra panflöjter, glittriga pantomimer, indianhövdingar eller glad streetdance.

Ett Londonbesök har virvlat förbi i sekt och sparrisrus. Förstamajfirandet var mindre upploppsbenäget än tidigare år och en nassedemonstration stoppades innan den hann komma igång. Tusentals Berlinare satte sig i vägen för högerextremister som försökte marschera genom Prenzlauer Berg. Tack och lov! Jag skäms över att jag försov mig efter en natt i en Neuköllnkällare. Men min näve är alltid knuten mot fientligheten mot det som verkar främmande. Fremd ist der Fremde nur in der Fremde. Eller som konstnärinnan Pipilotti Rist skrev, Geburtsort ist Zufall.

Jag lyssnar på fågelsång under blek himmel och tänker viktiga flyktigheter. Letar som vanligt efter den perfekta läppstiftsnyansen som jag sedan sällan använder. I tvättmaskinen färgas det blått, fast min sanna kärlek är rött.

Live and let die

Och mildvindarna smeker kinden. Och ljuset stannar längre. Och syrenerna är tidiga i år. Ingen årstid bryr sig om din saknad. Men vårvärmens gräs är mjukt när jag faller.

Ett år sveper förbi och jag famlar stilla. Vänjer mig vid tomhet, men inte en dag utan längtan. Sorgmoln utan svärta och saknadsstråk i varje solstrimma. Så är livet nu. Leva och låta dig vila.

Naturromantik

Pinfärska hundöronsknoppar, stoltserande tulpanherrar, nyanlända fågelpip och akvarellstänka molnskepp. Gillar naturen om våren.

Livlinor

Igår fick jag från olika världens hörn höra att vänner uppskattar min blogg, det glädjer mig mycket. Skrivandet har blivit lite livlina. Vissa dagar iallafall. Andra dagar räcker Berlin, solen, cykeln, projekten och kärleken.
Idag är det egentligen en sådan dag. Frilansandet ger mig en knapp kassa men när det vill sig väl, mera tid. Jag äter sen frukost, förundras över tjocka vita molnformationer som dansar kring TV-tornets randiga spira och drömmer om att sätta mig på ett tåg och resa långt, fast jag trivs som en fisk i Sprees vatten just nu. Jag skrubbar hälarna, oljar nagelbanden, smörjer in fötterna. Gör en kaffe med precis så mycket varm mjölk som det ska vara och låter idéer kring text, film och jobb sväva fritt. Försöker fånga in dem igen, formulera, konkretisera, få dem ur händerna. Starta verkstan. Ser hur himlen färgas grå och molnen smetas ut i fuktdräpande otyg. Skriver långa listor och motar framtidsstressen i dörren. Det är nu som gäller.

Jag mailar, googlar, virveltänker och undrar om skrivlivlinan skulle kunna bli ett mer konkret leverbröd. Ikväll ska jag se en Berlinproducerad dokumentär om Shanghai och en vampyrfilm från sjuttiotalet. Sen är det avslutningsfest för Achtung Berlin med filmvännerna. Och imorgon fortsätter projektplanerna och leverbrödsfunderingarna att virvla tankedamm på väg till verkstan.

Achtung Berlin

Under ostörd blå himmel, fri från alla sorters flygplan som vanligtvis lämnar Berlinhimlen randig, cyklar vi till Kino Passagen i Neukölln för att se en film på festivalen Achtung Berlin. Vi gör ett stopp på en turkisk resturang nära Hermannplatz, där äldre herrar i grå keps och grå kofta förbiflanerar nästintill slitna papperskorsgletande och unga drömletare. Äter lamm i mycket olja och dricker Ayran, saltig turkisk yoghurt. Fortsätter sedan längs Karl-Marxstrasse. På gården framför biografen sjunger de opera. Utan att man hinner märka det, pågår en festival efter den andra på Berlins bakgårdar. Folk trängs och lyssnar på sång från alla håll, på open air musikteaterfestival.

Vi sjunker ned i mjuka röda fåtöljer, äter glass, dricker öl och ser Rich Brother. En dokumentär om en ung boxare från Kamerun som kämpar sig genom Berlins boxningsklubbar, längtar hem, jobbar som städare, får en son och boxar sig fram bland hockeyfrillatyskar medan familjen i Kamerun undrar varför han inte skickar mer pengar. På filmfestivalen Achtung Berlin visas film som producerats i Berlin. För sjätte året i rad träffas Berlinfilmare, dricker Rotkäppchensekt och snicksnackar om film. Det strålar av frisk filmkärlek bland organisatörerna. Men det är få av ickefilmare jag träffar som känner till festivalen, man drunknar i mängden av allt här. Jag tipsar om mer engelska texter inför nästa år för att locka de många nyinflyttade. Jag gillar Berlinfilmen. Så klart.

Achtung Berlin

Vår på Brunnenstrasse

Havet välte, stormen ven

Tiden sipprar. Såpbubblesekunder och koladygn. Besök kommer och lämnar. Jag går i gångna fotspår. Cyklar genom gammmal skog i skymningen. Tänker på vad jag förlorat. En plånbok och en dagbok. Bland annat. Jag har ingen ordning på mina saker. Undrar hur många gånger jag velat trycka omstart. Tänkt att jag ska bli en annan. Både ordentligare, spontanare, sportigare, självsäkrare, punktligare och mer discpiplinerad. Bland annat. Föresatserna står även på morgondagens lista, såpbubblorna spricker med en skvätt och oskriva blogginlägg hopas. Om den tyska bastun där alla är ohämmat och glatt nakna förutom de fnissiga svenskorna, om Berlins många småbiograferna där man dricker rödvin och kan se obskyr film till sent om natten, om Berghain där man dansar på allvar och om min nyväckta kärlek till svensk radio via webben.

Jag läser Roy Anderssons Vår tids rädlsa för allvar och tänker på människan och rummet och tiden. Det är svårt att urskilja konturerna på det som är för nära.

Havet välte, stormen ven.

Gründonnerstag

Vaknar till gründonnerstag/skärtorsdag med sektbubblor i kroppen. Vardagsrummet är randigt av solstrimmor och prickigt av minsta dammflingor. Tulpanerna låter sig inte störas av att tiden går. Bilströmmen nedanför mitt fönster silverblänker och gasar, liksom vareviga dag. Knopparna är få, men den är verkligen på väg nu. Promenerade över kyrkogården och där blommar våren friskt.

Igår kom besök med en stor påse svenskt godis, en ännu större prästost och en bok om melankoli. Vi drack sekt ur våra välskötta loppmarknadsglas, i den röda soffan vars ägare flyttat till Zagreb. Vi skypade och skålade med Göteborg och London.

Vännerna sover fortfarande och jag känner mig som barnet som smugit upp tidigare än alla andra. Har alltid tyckt om det. Ensam vaken bland drömmande. Alla är nära. It's all love.

Ett år senare

Vårsolen värmer. Liksom för ett år sedan, då jag satt på en trappa på en liten ö i norra Sverige utan att veta att du redan var död. Jag lutade mitt huvud mot någons knä, hade en filt över benen, log mot himlen. Redigeringsrummet var upptaget och jag kunde inte annat än att lapa den första vårdagen. Jag joggade genom snötäckt skog med frasig smältmark, satt på en yogamatta utan att förstå vad jag skulle göra. Tänkte att detta borde du testa, det kanske kunde hjälpa.

När jag lämnade rummet kom min lärare emot mig, jag skulle ringa hem. Något hade brustit, alldeles för oändligt oåterkalleligt. Du fanns inte mer i livet. Sedan dess har dagar och nätter förflutit, men likväl är det svårt att förstå. Att du föll. Att din historia är till ända, att någonting tagit slut. Du som är så levande inuti.

Berlinvåren värmer. Gula tulpaner spretar på bordet. Jag tänder ljus och du är nära.

NoTo

Ljummen spenatpaj, kall öl, rosa lampor, stora fönster, vild språksallad och en livlig korsning utanför. Sitter på Café Oberholz på Rosenthaler Platz. Egentligen en sådan plats som mitt politiska jag är tveksam till. På vartannat bord lyser kallt ljus från bärbara datorer där det säkerligen kreativeras och viktigplaneras och jobbfokuseras. Världens största reklam för Sisley täcker bygget av ett nytt hotell mittemot.

Vandrarhem, apartments, hotell. Känner återigen stråk av oro slingra sig längs ryggen. Vad blir det kvar av "genuint" Berlin Mitte. Vad det nu är. Men höjda hyror, stängda butiker och total gentrifiering är konkret ont. Läste precis att det öppnat ett café här som heter NoTo - North of Torstr. Filosoferar jag och fortsätter skriva på min blogg med öppna mail-, facebook- och wordfönster, mobilen på lagom avstånd och caféets största dator. Ja, det är komplicerat att vara människa.

En ny vår

Vinterdammet virvlar i vårsolens strålar. Jag ser inga knoppar från fönstret. Men jag vet att de kommer, de gör ju alltid det. Hänger tvätt på balkongen bland ledsna växter som kanske har överlevt snö och kyla. Det är för tidigt att plantera om dem än. Strålarna värmer nosen och jag kikar ut över korsningen som vaknar under blekblå himmel. Hit och dit. Barnvagnar, slingerpar, äldre och yngre, skyndande och skridande. De som har för lite tid och de som har för mycket.

Rabbiner Kern kör med sin cykel längs Anklamerstr. Oavbrutet öppnas porten till det judiska centret av vakthavande polis som helst småpratar med förbipasserande. Kipporna göms under kepsar, vita tofsar slår mot svarta byxben och hustrur med barnvagnar försvinner in på gården. Tiden går och tiden står. TV-tornets silverkula glänser disco i solen och lyftkranarna flyter mot molnen. En ny vår börjar.

Emma & vintern

Blekvit himmel som lovar vår men som härbärgar mera snö. Vintern verkar evig och vårt tålamod tänjs till sina gränser. I Berlin ska ju våren komma nu, lite tidigare än i norr. Knopparna ska spricka innan all snö smält i Svedala. Men i år sympativintrar vi ofrivilligt, vecka efter vecka och är glada om Berlinvåren, som lovar het sommar, folkiallaåldrarglassvingrillopicknicfyllda parker och gränslösa nätter, någonsin kommer igen.

Men det finns ljus under vinterhimeln. Min kära vän Emma har blivit en del av internet. Efter många års nättystnad. Åh, blir så glad! Alla avstånd, alla ickenära, alla kära. Nätet är ett blekt substitut, men ändå ett substitut. Och hon har inte bara anmält sig till facebook och skaffat en aktiv mailadress, utan redan börjat blogga också! När hon kommer igång kan det bli riktigt bra. Vacker vardagspoesi som internetfossilerat aningens länge. Hitills är bloggens bakgrundsfärger fastlagda. Jag återkommer om detta.

Okynnestitta

Lyssnar på bilar som gasar vid trafikljuset nedanför, på väckarklockan, kylskåpet och öronsuset. Allt det där jag borde göra, som man alltid borde göra. Ringa, maila, skriva, läsa, planera, projektera, börja, avsluta, tänka, sluta tänka, börja.

Istället okynnestittar jag på Germanys Next Top Model när jag äter min sauerkraut. Det värsta programmet med den värsta programledaren jag vet. Feminist goes Voyeurist.

143 år

Jag tappar två ögonfransar och önskar frid. Åt Tyra och Mattias, som just nu skulle ha blivit 100 och 43 år. Min hicka vill inte sluta. Klockan tickar och fotsteg hörs utanför fönstret.

Döden, döden, döden. Den förblir lika outgrundligt oupphörlig som alltid. Och jag blir så trött. Istället väcker jag bilderna, sångerna och förnimmelserna till liv. Och skiter faktiskt i döden. Bara för att du inte svarar i telefon betyder det ju inte att du inte finns. Inom oss.

Allt som ni varit är.

Mitt kvarter

Med min för tunga sverigepackning späckad av senaste secondhandfynd tar jag den långsamma hissen från tunnelbanan upp till Brunnenstrasse. Solen skiner osäkert, vintern sitter kvar i marken där grushögarna är fastfrusna och de sista snöresterna inte har bestämt sig för att smälta än.

Men våren tränger sig på, med droppande blipblopljud och milda vindar. Mitt käraste TV-torn avtecknar sig mot blekblå himmel och poliserna vid synagogan har lämnat vintermunderingarna hemma. Den storväxta transvestiten med rosa pumps och tovigt hår vinglar liksom så ofta förbi hörnkrogen och den ekologiska yogabutiken för att svänga runt hörnet vid musikgymnasiet. Ibland har hon svårt att hålla sig på trottoaren, hon går sin egen väg. På Weinereis soffa ligger två tvillingpojkar, som får mig att tänka på min tvillingväntande gravida vän, medan det röks, dricks sekt och äts soppa runtomkring dem. Anything goes. Så vill vi i alla fall ha det i Berlin.

Men nyss hörde jag rop utanför. Det var svårt att urskilja orden. Men jag tror det var nynazister utan rakade skallar som skrek med grova röster mot byggnaden mittemot där den judiska skolan ligger. Det är första gången jag hör det här. Men vi vet att husen har hört det förut. Jag vill slänga all samlad okunskap och inskränkthet och rädsla för det okända och historielöshet och idioti längre bort än det går! Det finns ingenting värre än människoförakt och främlingsfientlighet.

Blandning är bäst. It´s all in the mix!

Filmfestival, Haiti och sorgen

Ögonen klibbar en aning och locken är tunga. Trots att mina arbetstider är mer skonsamma än för andra hjältar på kontoret, där det med stigande intensitet kokar och puttrar, ringer och knackar, diskuteras och tjockplaneras. Om 8 dagar och 18 timmar ska det serveras filmfestival. Det är vårt gemensamma mål och adrenalinet stiger och kaffemängden sinar.

På radio rapporteras det från Haiti. Och allt är relativt. Någon är glad, över att ha överlevt. Ett redan misshandlat land har raserats och alla begreppen blir för små för sorgen som nu föds i långtbortistan. En vodouutställning på världskulturmuseet berättar om Haitis oändligt orättvisa historia och en religion som blandar naturmagi, katolska helgon, trumtrans och skrämmande slaverihistoria i statyetter och andeväsen. Om något som plötsligt blivit historia. Ofattbart fort kan det gå.

Och snön faller igen och livet går alltid vidare. Jag läser paragrafer och tänder ljus i ett hus, samlar bilder och bitar, pusslar på alla plan, värnar och värms, går till jobbet och gör som man brukar.

Har någon någonsin sagt att livet blev som jag tänkte mig?

Världskulturmuseet
Göteborg International Film Festival

Januari 2010

Morgon i Göteborg. Vintern ligger tät. Isflak i hamninloppet, dallrande kallhimmel, rosa rök och svävande måsar. Bländande vacker pastellutsikt över västkustens hamnstadspärla. Jag hör frukostbestyr någonstans. Och pipröster från en tecknad barnfilm.

Dyker jag inte så djupt, är livet snällt och stort. Faller jag bakåt är jag rädd att förlora mig i saknad. Men de senaste månaderna har lärt mig att man inte dör av sorg. Den minskar inte. Varje dag är den en trogen följeslagare jag inte vill bli vän med. Men kanske vänjer jag mig. Det säger iallafall de många som burit den längre.

Januari är den kallaste på mycket länge. Tanken på dig värmer.