Strax innan 2010

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Alf Henriksson

Snö föll inatt

Skymningshimlen färgas gullila av snöreflektioner och gatljusspeglingar. Näst sista dagen 2009. Berlinbarn åker träkälkar nedför knappt existenta, knappt snötäckta backar. Lika glada för det. Ett år då min värld blev fattigare tar slut imorgon. Tiden står inte still. Även om vi varken ser eller hör den gå.

Varje år blir världen fattigare. Varje år blir världen rikare. Och allt som varit är. För vi lämnas inte ensamma, vi lämnas sprängfyllda. Bror, du följer med mig nästa år. Vart jag går. Känner din skugga falla, hör dina ljudlösa steg, ser dig i skimrande ljus. Är aldrig ensam när du är med. Fast jag hade hellre haft dig i soffan, än på bild i hyllan.
Men du är fin på bilderna och ditt minne lyser starkt. Till Berlin och ännu längre.

Publiken

Klar svartkall vinternatt. Går över masthuggets asfalt. En ensam minitaxi uppför backen. Stilla tunn frost. Går i min barndoms fotspår. Andas nattluft. Kyrkan kastar ingen skugga. Går i dina fotspår. Glömmer se efter stjärnor. Dagisgården är tom. Utemöblerna vilar. Andas samma luft som du. Hamnen på avstånd. Endast jag är vaken.

Allt som varit är. Alla dina steg är tagna. Men jag bär dig med en bit till. Och allt ser lite annorlunda ut. Går direkt in. Grindarna är lägre. Tårarna kommer snarare. Kan tycka om det. Direkt är livet. Och nu. Ingen tid att förlora.
Konsten talar om det. Konsten räddar liv. Det är jag övertygad om.
I Suzanne Ostens uppsättning av Lorcas pjäs "Publiken" är det förvillande, förvirrande, för mycket och förlösande. Allt får plats. Kärlek blod smärta död ensamhet och hästar. Julia reser sig från graven och jag ser dig där på scen. Jag hör dig i sången.

Allt du kunde blivit. Allt du varit. Allt du är. Bär jag med mig.

Publiken

Göteborg och jag

Ojämnt

På en bråkdels sekund förändrades matematiken.
Du försvann och fem blev fyra.
Ett ständigt tomrum, ljust och sprängfyllt.
Kåk i yatzy var en gång.
Imperfekt kom in i livet och fyra blev ett ojämnt tal.

Himmel över Göteborg

Kunde knappt slita mig från anblicken av tät morgondimma bortanför hisingsbron och kom aningens sent till kontoret vid järntorget där det alltid är någon på plats, telefonerna ringer, tangenterna knattrar och det med stigande intensitet fabriceras filmfestival.
Den nedgående solen stänker guld i fönstren på kungshöjd och himlen ovan hamnen är rosavitblå som ett storpack GB glass. Jordgubb vanilj blåbär.

Ett rum med annan utsikt

Berlin är på avstånd nu. Utanför mitt fönster blinkar inte längre TV-tornet. Utanför mitt fönster blinkar Göteborg.
Stena line, hamndockan, läppstiftet. Röda tak och gult tegel. Oranga ljus och svart vatten. Allt sig likt. Inget sig likt.

Ewigkeitssonntag

Döden kommer i tid och otid. Det är ett som är säkert. Liksom bäbisjesus i målningarna håller hårt om sitt kors och mariamodern sänker sin blick i sorg redan mot barnet, är dödligheten oss inbegripen.

I Berlin dör 85 personer om dagen. Vissa går den till möttes, kastar sig i dess famn. När livets trådar trasslat sig olösliga, tappat färgen, gett skimmer av att aldrig kunna redas ut. Eller av någon annan anledning. En fotbollsmålvakt avslutade sitt liv och Tyskland har näst intill landssorg. Allas innersta olycka, oförståelse och medkänsla över livets mörker komprimeras i sorgen över en (o)känd. Jag önskar att kedjan som sorgen utlöser skulle finnas där innan det oåterkalleliga steget är taget, fånga den som faller. Men hur rå på någons inre trassel? Ett ögonblicks solförmörkelse kan avgöra livet.

I Berlin finns 221 kyrkogårdar på sammanlagt 1147 hektar. En gravsten för varje enskild. Ett pärlband av sörjande som inte glömmer.
Sista söndagen innan advent firas evighetssöndagen i Tyskland. Liksom på allhelgona och Dia de los Muertos tänker man på de döda, sörjer krigsoffer, lägger ner kransar, tänder ljus och håller minnet av dem som gick före levande.

Vännen

Och grenarna är nakensvarta och mot asfalten klibbar gullöven i tjocka lager och duggregnsmörkret smetas ut av gatljus och jag undrar om något annan än Berlinhimlen ser mig cykla hemåt.
Jag tänker på vad gatorna här har burit. Träden som sett historien och husen som har hört hårresande. Undrar hur de orkat och tänker på vännen Berlin som Jonas skrev om. Och tornet blinkar outtröttligt och kvällsluften omfamnar obemärkt. Jag är inte ensam den sista biten uppför backen.

Livet må firas

03:00. Avslagen sekt. Gatljud. Blinkande torn. Har fyllt ett år äldre. Liksom av sig självt. Druckit mousserande vin. Fällt en tår över de som bara finns inuti. Bakat en kaka. Skålat. Spelat Culture Club vinyl på fel hastighet utan att det spelade någon roll. Firat med vänner och fått hälsningar från när och fjär. It's all love.

Livet må firas! Som Anne-Ma säger.

Murens fall

Lågan till min Berlineld tändes sommaren 1995 under en Bob Dylan konsert på roskildefestivalen. Jag märkte blickarna från någon mörkögd långsmal som det skulle visa sig exöstberlinare när jag kastade lite med mitt långa röda hår. Ett år senare flyttade jag in i hans gamla lägenhet i Pankow med egetslipat trägolv och koleldning (jag visste när jag stod där i råttkällaren fyra trappor ned bland koldammet och fyllde tunga hinkar att det skulle låta romantiskt någon gång i framtiden!). Mycket av Berlin var då fortfarande östslitet, kul- och bombhålen inte helt bortrenoverade, kullerstenarna ännu kullrigare, barerna bakgårdsdoftande, trabanterna många och servicementaliteten om måttet värre.



Även om hans familj var fri från ostalgi socialiserades jag östtyskt. Och jag älskade det. Jag kom från blåögdsverige till historiedränkta Tyskland och ville liksom genom huden absorbera historierna om uppväxten i DDR, om sandmansånger, TV-tornsbygge, bambinachoklad och nickitröjor. Om morfar Lothar som bodde i plattenbau vid Alexanderplatz, suttit fängslad i Stalingrad, lagt några av tegelstenarna som utgjorde den första berlinmuren, upplevt ännu ett systemskifte när muren föll och som träffade sin stora kärlek efter att han fyllt sjuttio.

Berättelserna om hösten 1989 och om dagen då muren föll var oändliga. Hur de inte trodde att det var sant utan gick till sina skolor och jobb men ingen var där. Om gåshuden som spred sig vida första gången de klättrade igenom en av de pinfärska, uppknackade muröppningarna vid Bornholmerstrasse. Om begrüßungsgeld, kudammbesök och västresor. Hur murens fall förändrade, förvirrade och frihetsskänkte.
Nionde november 2009 firades jubileum med stora ord och patos. Berlin till vardags spretar och stretar och är inte färdigdefinierat än. Nu och då är sällan enkelt i Tyskland. Minns historien och låt det spreta.

Om natten

29 oktober, 2009 - 10 år senare

Idag är det tio år sedan som jag, Tove, Nina, Kajsa och Lisa dokumenterade vår dag på de fem olika platser vi bodde då. Fotona klistrade jag upp på genomskinliga A4, zickzackade ihop och monterade på en femkantig järnram och ställde ut på galleri. Ett fotoprojekt om tid och saknad. Vi lever fortfarande inte i varandras närhet och tidigare i veckan bad jag mina vänner att dokumentera just idag. Berlin Dominikanska Republiken Stockholm Köpenhamn Göteborg. 29.10.1999 - 29.10.2009.

"Dagens första bilder. Klockan ringer 8:00. Trött, tungt huvud, mätt. Fortfarande tagen av gårdagens resturangupplevelse på Unsichtbar. Trerättersmiddag i totalt mörker. Alldeles svart, blint mörker. Otäckt. Inspirerande. Vi var uppspelta och helt slut efter 2,5 timmar. Jens sover inrullad i sitt täcke. Golvet kallt. Ute totalgrått. Dimma. TV-tornet syns inte. I badrummet står mamma. Brorsdottern Astrid ligger kvar i sängen. En boll av barbielakan. De har varit på besök i fem dagar. Astrids första Berlinresa. Är lycklig att de varit här. Alltid lite melankoli när någon lämnar. Vi äter frukost vid runda bordet med tulpaner, pratar om den kolmörka restaurangen. Brötchen, svensk ost, te, joghurt, jos. Astrid är trött. Jag kommer ihåg mig själv som yngre, ville aldrig gå upp ur sängen, kom alltid för sent. De packar ihop sig, vi kramas, dörren stängs. Jag är kvar med dator, gammal GP, kallnat te, tysk radio, dimma ute. Borde göra mig klar för jobbet. Bara så trött.

Fumlar, spiller te, lite över datorn, internetsladden åker ut, torka, torrt. Upptäcker damm i CD-öppningen. Man borde alltid damma oftare. Jag undrar vad Astrid tyckte om mitt hem och slänger över en tanke till Mattias och den fina lägenheten de bodde i. Undrar varför han är död. Saknaden snörper för ett ögonblick ihop allt.
Men vi lever. Lägger en tidning under datorn och fyller på téet. Kommer åt någon tangent och firefox öppnas inte längre, tar safari. Bilder av Mattias dansar förbi näthinnan, en tröttsliten Mattias. Måste hämta honom ur mitt inre ibland för att förstå något. Dagen fortsätter. Grå.
Jag läser om kärlek på tunnelbanan, tillbringar timmar på kontoret och ser på hemvägen en ensam såpbubbla på flykt. Lite av den 29:e oktober, 2009 - 10 år senare."

Läs om Toves dag på hennes blogg

Min första musikvideo

This Girl's In Love With You from Maria Mogren on Vimeo.

Petula Clark sjunger Burt Bacharach medan färjan lämnar Rostock på min senaste resa från Tyskland till Sverige. Hamn, himmel och hav i sakta mak. Minimalisme romantique.

Historia

Efter en för lång dag vid skärmen går jag ut i skymningen. Gatljusen smetas ut av fuktig kvällsluft och jag styr stegen mot weinerei. Möts av varm caféluft, brinnande ljus och vilande ansikten bland ett hopkok av fåtöljer, köksstolar, slitna träbord och kantstött porslin. Med kaffe för 1 euro och vin till valfritt pris har weinerei ett vida rykte bland tillfälliga och nyberlinare. Jag sätter mig på en barstol, rör om i kaffet och bläddrar i Süddeutsche.

På kulturdelens sista sida listas dagens begravningar. Ort, tidpunkt, namn, ålder och yrke. Mellan klockan 10:00 och 14:00 begravs 41 personer i München denna måndag. Däribland en lärare, två journalister, en läkare och sju hemmafruar. Ingen av dem är yngre än 30, ingen äldre än 90 år. Jag läser listan, om igen. Något döljer sig bakom trycksvärtan. Någon, som plötsligt blivit svart på vitt. Framåtlivet är till ända, summeringen tar vid. Tillsammans med Elvis, andra världskriget, medeltiden och berlinmuren, blir vi historia på en tiondels sekund.

Jag dricker upp det kallnade kaffet och flyr sakta fältet innan ungturisterna intar vindisken som om bara morgondagen fanns.

Berlin Väst

Cyklar. Från jobbet till Litzensee, en liten stadsjö som inte är badvänlig, men där det runt runt promeneras, joggas, rastas hund och barn. Sitter en stund vid vattnet och tänker att det här borde jag göra oftare.
Bestiger sedan min svarta votone och trampar med vidöppna ögon runt halva stan. I det gamla västområdet Wilmersdorf ligger boutiquer och italienska delikatessaffärer som är äldre än 15 år, till skillnad från i nytrendiga Mitte. Husen är stora, stolta, utsmyckade med stukaturer och delvis mer slitna än i f.d. öst där det pastellrenoveras hejvilt. Vissa av sekelskifteshusen värms upp med kol under årets kalla månader, beställer man ett ton klarar man sig oftast en hel vinter. Koleldningen i Berlin försvinner sakta men en rest lever fortfarande kvar, lika mycket i forna väst som i öst, just därför att husen inte restaueras så hysteriskt i väst- som i östkvarteren.

I den kvava eftermiddagssolen passerar jag butiken för häst och hundägare, franska patisserier, flickor med fiolfodral, hotell med väskbärare i små runda hattar och uniform. Jag fortsätter via stökiga Kurfürstendamm, där allting är större, mindre exklusivt och turisttätare. Förbi Story of Berlin, en utställning där jag jobbade som guide för några år sedan och försökte förmedla Berlins fascinerande historia till tonåringar som undrade var närmaste H&M låg. Varje halvtimma tog jag med dem ner i en bunker som byggdes i Västberlin under iskall upprustningstid, där en originalinspelning av ett bombangrepp från andra världskriget spelades upp. Därefter fick de lämna det klaustrofoiska mörkret med tusentals sängar, ett minimalt kök och gamla gasmasker och shoppa loss. Jag får en stark vibb av tidigare jobbmornar och oändlig tysk krigshistoria. Skyndar vidare.

Trampar målmedvetet mellan bussar, taxibilar och förirrade utlänningar, mot Schöneberg där regnbågsfanorna vajar högt och läderaffärerna är många. På min väg mot Winterfeldplatz där det torgmarknas på helgerna, kommer jag förbi ytterligare ett gammalt kneg. Castor, ett svenskägt litet hotell där jag stod i baren och serverade öl med skum till tyskar och irish coffee till semestrande svenskar som satt och räknade på hur mycket de skulle tjäna på att handla spriten i Tyskland istället för på bolaget. En höjdare var den årliga gayfestivalen som passerade hotellet och fick skandinaviska pensionärer att fnittra vilt när barrumpade män i läderutstyrslar och transor i blå peruker dansade förbi till poptechno.

Jag ler åt färgglada minnen när jag jag cyklar över Julius-Leber-bron omgiven av stora höstträd och med TV-tornet på långt avstånd framför gråblå molnklungor. Fortsätter förbi Berlins enda vattenfall i Viktoriaparken, vidare i sakta tempo längs intellektuellmyshippieska Bergmannstrasse, super in dofterna asfalt-orientalisk-pistasch-smördeg, avgas-grillad-kyckling, våt-höstlöv-sushi och befinner mig plötsligt långt bort från Tyskland.
När jag börjar rycka i kyrkdörren vid Südstern inser jag dock att det är nog turistat för dagen och fortsätter över kullerstenarna, förbi det ganska nytrendiga Graefekvarteret, vidare nästan till Neukölln och stör Christiane i sitt exceltabellande och blir bjuden på te, vin och trerättersmiddag.

Tillbaka i dansen

En tyst vecka.
Tyskland har valt ett ilsket svartgult regeringsbi. Återföreningen har firats med pompa, halvmetrar bratwurst, öltält, thaimat, pariserhjul, langos och allt som hör en folkfest till. Franska marionettjättar har klivit jättekliv mellan öst och väst, läst brev från stasiarkivet och åkt fraktbåt i Spree. Finbesöken har förgyllt Brunnenstrasse, sektkorkarna smält i taket, vinylen gått varv på varv och dansen varit nyttig.
Månen hängde galet stor och dimmigt gul ovanför Weinbergspark förut. Är tillbaka igen.

Sorg

Hur bemästrar man tomrum?

Jag viker ihop mina ögonlock, tar med händer och fötter nedför backen, under träd, över stenar. Rör mig nedåt. Går genom en port. Innanför murar, i skugga, under ljus. Sätter mig där du är. Där jag vill att du ska vara. Ser uppåt. Överallt är ditt nu. Ser en duva, en kråka, ett fly.  Molnsjok och himmelsflagor. Gräs som är glest och något som vittnar om mig.

Det är inte sant, sa jag. Om igen. Men det hjälpte inte. Någonting som inte kan vara sant, är livet nu. En solig dag. En kall natt. En vacker dag.

Sorgen, som så mycket annat, är inte sådan man föreställer sig. Störst först, sakta avtagande, linjär, utplånande, omöjlig att bära. Nej, livet fortsätter obönhörligen. Till det yttre sig inte olikt. Men oväntat slås vi, av tunga vågor utan ord. Av dig. Stilla saknad utan slut. En sång är du. Ett ackord. En bild. Ett ord. Om du bara visste, hur mycket plats du tar.

Jag sträcker ut handen, men når dig inte. Jag sträcker in handen, där finns du.

På min balkong växer solrosor som jag inte har planterat. Molnen är kanske större idag än igår. Vi är alltid tillsammans nu. Och tomrummet är inte tomt. Det är sprängfyllt.

Sladden

Gick ner till Alexanderplatz för att köpa en sladd. Die Linke hade valmöte, det bungyjumpades från hotell Park Inn (se bild 1), såldes korv både bak och fram, handlades strumpor, spelades dragspel, flanerades och fotograferades.

Svalor

Från tak till tak, och tillbaka igen, dyker svärmar av svalor. En himmelsdans medan löven färgas oranga och faller av. Berliner Stadtreinigung sopar flitigt, valaffischerna får nya mustascher, svarta tänder eller utsmetat läppstift och jag cyklar varje dag genom Tiergarten och tittar på svalorna. Die Schwalben.

"Det mest karaktäristiska med svalorna är deras form som bara kan förväxlas med seglare, som de dock inte har något släktskap med. Deras färgskala går främst i mörka toner som svart, mörkblått och mörkgrönt, men även i gråa och bruna nyanser med kontrastrika inslag av vitt och rött. Svalornas klor är mycket korta och svaga, på främre sidan till större delen täckta av flera skilda plåtar. Näbben är tunn, bred, platt, kluven ända upp under ögonen och i spetsen lätt nedböjd, med en inskärning bakom spetsen. Man brukar säga att svalor kan spå väder. Detta gäller flera arter och beror på att de när luften är klar och ren flyger högre, men svävar lågt fram utefter marken när det är mulet och regnigt. Orsaken till detta beteende är att de insekter som svalorna äter stiger högt när luften är klar, men håller sig nära jordytan vid mulet väder."

Världen

Världen är större än Berlin. Än Sverige, än Tyskland, än Europa. Lätt att glömma ibland. Som tur är har jag en Tove som påminner om att lämna privatträsket och fundera på vad som egentligen händer i Honduras just nu, det verkar gå vilt till. Kuppen i Honduras

Psykolys i Berlin

I en villa i ett ytterområde träffades häromdagen en terapigrupp, de tog en "drogcocktail" av än så länge okänt innehåll för att öppna sinnena och släppa de inre demonerna fria. Två rök med på kuppen, en person ligger i koma, en terapeut är häktad. Det sker oväntade saker bakom gardinerna i berlinska villor när man vill släppa onda andar lösa.

K-pistar i Mitte

I kvällssolen på andra sidan gatan, bredvid frisör Jilah och mittemot bröderna Aberras kiosk, patrullerar poliser med K-pistar. Jag ser dem från köksfönstret. Utanför den judiska synagogan där vanligtvis två poliser vankar lugnt och småpratar med förbipasserande, är de nu många och tungt beväpnade. Terrorhotet påstås vara starkare inför riksdagsvalet nästa söndag och framför allt efter Tysklands avgörande roll i ett bombangrepp i Afghanistan för ett par veckor sedan. 

Efter att ha iakttagit kapningen av två tankbilar, som man förutsatte skulle användas till talibanska självmordsattentat, beordrade den tyska befälshavaren en natobombning som resulterade i över hundra döda, varav majoriteten var civilister, många av dem barn. I Tyskland vill man inte riktigt erkänna sin delaktighet, fast man inser att någonting kanske gick snett. De jobbar tand för tand - tand för tank. Och spiralen våld snurrar sin gilla gång. Men en debatt kring Tysklands militära närvaro i Afghanistan har iallafall satts igång, och kanske kan röra om lite i valgrytorna inför nästa helg. Artikel i DN

Es muss. Det berlinska (miss)nöjet

Jag tar en eftermiddagskaffe i solen efter att ha klistrat timmar vid skärmen i översättningssyfte. På café Raja Joseppi, korsningen Rheinsberger och Brunnenstrasse, dricks öl, äts boulette, turistas och berlinas. Grannen passerar med en dammsugare, lillkillen släntrar förbi med lillasystern, han bär hennes rosa väska och de lyssnar på turkisk pop ur mobilen. Medan den fräsiga servitrisen i afro plockar undan retrokaffekoppar, kommer bartendern från hörnkrogen mittemot förbi. En lite äldre dam i rödfärgat, kort hår. "Hallöchen" hälsar hon vardagsvant. "Na Hallo, wie geht's?" svarar afroservitrisen. Hon får en något plågad blick till svar. "Na. Es muss." De nickar och förstår varandra. "Naja. Es muss halt". Berlinska vardagsfraser. Bartenderdamen korsar gatan och börjar sitt kvällsskift. Det måste. Livet. Gå vidare.

Septembermorgon

Solen ligger på vår sida av gatan. Jag öppnar porten med nyckeln i handen. Cyklister, långa långtradare, snabba steg till jobbet. En ung kille skjuter en vagn - en trälåda med hjul och handtag, inredd med små bänkar åt dagisbarnen. Han har ett vimmel av treåringar runt sig, de får grön gubbe och "jetzt geht's los". Utanför ett galleri diskuteras det med kaffekoppar i knäet, från balkonger växer rankor i olika riktningar. En sliten väggmålning av en lättklädd, storbystad sjuksköterska är allt som finns kvar efter strippbaren som håller på att rensas ut. Solen är varm, men luften retas. Det är inte sommar. Kohlen Handke och Kohlen Paule lastar kol, poliserna patrullerar, en perukmakare har öppet. Jag går till det turkiska bageriet, bredvid den asiatiska kiosken där det alltid finns solrosor och vita liljor, köper brötchen med pumpafrön och Berliner Zeitung. Promenerar Anklamerstrasse tillbaka och låser upp porten igen. Det förfallna huset på bakgården är lika förfallet som alltid. Men av det stora trädet på gården finns bara hälften kvar, ena halvan träffades av blixten häromåret. Vissa saker förändras mer plötsligt än andra.

Berlin Brunnenstrasse & Alexanderplatz

Turister

Himlen över Berlin.

Nära

Svart. Berlin fredag kväll. Bil, motorcykel, lastbil över asfalt. Cykel och klackar över kullersten. Höstmörker, fast vindarna är milda. Sensommaren är snäll mot oss. Liggande sol värmer på dagarna. Träd och gator smörindränkta av låga strålar. Bara armar och ben.

Man sopar undan fallna löv utanför kanzleramt, målar hitlermustasch på Angela Merkels valaffischer, tar bilen istället för S-bahn, eftersom man slopat underhållet av vagnarna under ett antal år, så att man pga. av säkerhetsskäl fått ställa in trafiken totalt för tillfället.
Jag har besök från Sverige igen. Lisa och Nina kom idag i varsin rutig skjorta. Vi träffades på café Raja Joseppi i solen på Brunnenstrasse, åt smågodis i soffan, köpte tandkräm på Schlecker, rullade väskor förbi Zionskirche, köpte sekt och joghurt på Liedl, åt sushi på Kastanienallé. Och det är bara början. Vännerna som har Berlin som ett andra hem är många. Stockholm ligger närmare än Hamburg, Göteborg är bara ett stenkast bort.

Filmvisning - Ge och få tillbaka

Att visa film om Brunnenstrasse på Brunnenstrasse var ganska nervöst. Den första gästen var en man i keps och käpp, som bott på gatan i 75 år. Där ligger jag i lä med mina åtta. Men responsen var över förväntan. Strax innan nio, när mörkret lagt sig, började galleri en passant att fyllas med vänner, nyfikna och grannar som letade lediga platser och minglade med Tannenzäpfle, Bionade, Prosecco och ostbitar. Det blev så fullt det kunde bli, vi släckte lamporna och på den vita galleriväggen projicerades gatbilder och gatmänniskor. Det skrattades mer än jag hade anat. Under visningen kikade nyfikna in, en av poliserna som patrullerar förbi kamerögat framför synaogogan, patrullerade förbi utanför gallerifönstret. Efteråt frågor, anekdoter. Alla ville dela med sig av sin gata. Om fotoaffären från DDR som legat i galleriets lokaler, om hörnkrogen i mitt hus som är madrassaffär idag, om bombnatten 1943, då Weinbergspark blev Weinbergspark. Hur husen mittemot nästan skakats sönder av bomberna och hur luften hade glött av eldhettan när de överlevande kom upp ur sina källare.

 

På söndagen hade vi ytterligare en visning. Fler människor, fler historier. Den kvällen kunde jag inte somna. Bilder virvlade innanför näthinnan, berättelser jag inte längre kunde särskilja, som jag ville pränta fast. Historia alldeles nära inpå. Allt jag hade fått tillbaka. Jag började en tankegång om bilder, yta, och membran, om det yttre som vittnar om det inre, om det tunna mittemellan, om vad det egentligen handlar om... Men jag kom inte så långt innan jag somnade tungt. Ge och få tillbaka.

Kiezpremiere

Filmen som spelades in under två månader i vintras, om livet och förändringen på en gata i f.d. Östberlin, ska visas lördag och söndag kl 21 på galleri En passant. Idé blir premiär med Tannenzäpfle och Prosecco. Alla är välkomna!  Och så lite publicitetsskryt...

Artikel i Berliner Zeitung

Nyheter från Berlins konstvärld i Tip

Galleri En passant

Vid sjön

Fönster på vid gavel hela dygnet, ljumma vindar, klara nätter, heta dagar. Då och då ett undergångsoväder med skyfallsregn. Sommaren vill inte ta slut. I brist på jobb cyklade jag med en vän till en sjö idag. Längs vägen där muren gick, från Invalidenkyrkogården, en krigskyrkogård som lemlästades på gravar när muren byggdes och i vars närhet den första flyktingen från DDR blev ihjälskjuten redan 1961, förbi ett slitet övervakningstorn som nu är museum, längs vattnet med pilar som sträcker sig ut över Spree, där någon i bikini, någon med fiskespö, några med ölmage tillbringar dagen. Cykelvägen är grön, trädrötter spränger asfalten och Westhafen tornar upp sig med gammal och ny industri, stora betong och mindre tegelbyggnader. Ett fraktskepp lastas med bilar ihopknycklade som pantburkar, ton av glänsande metall lyfts av en jättekran och allt omkring blir litet. Framme vid Plötzensee, en ruffig sjöpärla i Wedding, trängs inte alldeles glasklara buskgestalter med barnfamiljer, enstöringar, knubbiga yngre och slimmade äldre tjejer, pojkar som tävlar, pojkar som hoppar från höga grenar, pojkar som röker cigg, pojkar som hänger i pojkgäng. På norra sidan en anlagd strand med cocktailbar, strandkorgsfåtöljer, trampbåtsuthyrning, uppmanande badvakt och en minimal men oblyg nudistdel. Inga tyska utomhusanläggningar utan nudister.
Vi badade gratis från stentrappa, skvättätt med turkiska par, förälskade par och medelålders kvinnor som diskuterade män och underhållsbetalning. Då och då kom en roddbåt förbi, några änder pep skräckslaget mellan badmänniskohorderna, poliser kontrollerade trädhoppningen, en storebror kastade en lillebror om igen, simmande dök upp från ingenstans, chokladen smälte, blåbären var jättestora, apfelschorlen kokhet, vattnet grumligt. Det var en fin dag vid sjön.

Traditioner

Tyska vänner som med hjärtans lust klämmer i "Heelan gooor..." på strålande förberedd kräftskiva i Prenzlauer Berg med långbord, girlanger, hattar, beska droppar, knallröda kinesiska kräftdjur och skrattande måne i taket, är ju för sött. Nordeuropeisk multikulti med tryckta sånghäften där gränsen gick vid ekvatorn. Den argentinske gästen gav upp efter kräfta nummer två, trots hängiven skalkurs av pedagogisk ung svenska. "And now you have to suck the head".

Väderlek

Årets varmaste dag är över. Vi blev förvarnade på radion hela veckan. "Der heisseste Tag des Jahres kommt." Jag höll mig under trädkronornas skugga när jag cyklade hem genom Tiergarten. Någon hade hängt upp en hängmatta mellan två träd, strax ovanför Spree. I bagageutrymmet på en stor buss som stod parkerad vid vägkanten låg en chaufför och vilade, med benen utstickandes mot trottoaren. Utanför kanzleramt, där fru Merkel huserar, sprang halvnakna barn genom vattenstrålar som sprutade ur markfontäner, och i weinbergspark slumrade jag till Hare Krishna pling plong sång tills punkhundarna blev som tokiga i den lilla näckrosdammen och skällde så att ingen i hela Mitte kunde slumra. Luften är fortfarande ljummen och klar, polstjärnan lyser som vanligt snett ovanför TV-tornet. Imorgon ska det bli oväder.

Lekplats

Om natten, när mörkret lagt sig, månen skiner och barnen sover, är det inte tomt på lekplatserna i Berlin. I mild sommarkväll och under dovt gatsken gungar tre storvuxna män på en skålformad korggunga bland klätterställningarna ovanför Weinbergspark. De gungar allt vad de kan och skrattar högt. Vuxna flickor i klänningar hoppar studsmatta, två par spelar pingis i skenet av värmeljus och med ett uppradat barskåp på kanten till sandlådan, längre bort syns långa ben gunga högt mot mörkblå himmel. Jag har sand i skorna och en bekräftelse på vad jag funderat över ofta, i Berlin vill man inte riktigt bli vuxen.

Upp till kamp eller lämna skeppet

På Rosenthaler Platz, den livliga gatukorsningen ett stenkast härifrån där det dygnet runt vimlar av alla sorter, dricks becks, äts kebab, rullas cyklar, tutas i bil, tiggs med hund, upptäckte jag idag att det byggs två nya hotell. Four Seasons och Easy Hotel. Att Berlin är välkomnande, att tyskan piggas upp och att färgerna är många, gör mig glad. Men hur ska det gå med vaxduksbutiken från 1951, husockupanternas gratisbutik och alla de andra knappt vinstbringande platserna och personerna som levt sitt liv i skuggan av Berlins totala gentrifiering, när Easyjet och de fyra årstiderna intar korsningen? Borde kanske packa väskorna eller starta litet demonstrationståg.

Marienkäfer

Efter att min bror dog har vissa av oss i familjen tenderat till en viss animism. Det är inte första gången det händer. Min farfar blev utan tvekan en fluga när han dog. Sekunden efter Göstas sista rossling i sjukhussängen lyfte en fluga och fyllde det dödtysta rummet med sitt surrande. Farfarflugan återsåg vi senare det året i ett glas vin på Kreta.

I sommar har Mattias besökt oss i skepnad av haren som kom till trädgården på midsommar, som stod i silhuett på berget under middagen, i trollsländan som surrade runt oss under boulespelet, i spindeln som plötsligt firade ner sig från kökstaket i masthugget.
När jag besökte hans grav på västra kyrkogården i Göteborg förra veckan var där fullt av insekter. Flugor. Senare samma dag satt jag på ett berg vid masthuggskyrkan där han begravdes. Solen sken alldeles starkt och ett bröllop förbereddes. Havet var på lagom suddigt avstånd och himlen full av snälltussiga moln. Det var en bra dag och jag skrev i min brorbok att det inte enbart är tungt att bära sorgen efter dig. I samma stund lyfte en klarröd nyckelpiga från min fot och seglade iväg under molnen. På tyska heter nyckelpiga Marienkäfer och jag har alltid känt att de talar lite extra just till mig.

Nu har jag för andra gången rest från Göteborg till Berlin utan att fysiskt ta avsked från Mattias. Det är tungt. Men mer än någonsin följer han med mig vart jag går. På spåret strax innan Rödby och färjan till Tyskland hoppade en stor hare förbi under tågfönstret. Och på min tapet i Berlin Mitte sitter just precis nu en lurig liten Marienkäfer.

Berlinodysée

Svänger ner till höger, rullar över rejäla, gamla kullerstenar som får hela cykeln att ljuda och alla små lösa delar att spela som ett klockspel när jag sneddar över trottoaren mellan skatebordramper, den lilla osynliga platsen med rosenbuskar där det dricks billigaste Sternburg Pils och kyrkogårdens tegelmur. Ut på Invalidenstrasse, mellan spårvagnsspår, parkerade bilar, hetsiga tyskar bakom ratten, och cyklister av alla storlekar och fart, förbi sjukhuset Charité, Naturhistoriska museet där uppstoppade djur dammar, konstmuseet Hamburger bahnhof, där unga förmågor trängs med Warhol, Beuys och Rauschenberg, mot den nya centralstationen Berlin Hauptbahnhof som trots sin placering mittemellan allt, aldrig är folktom.
Ett liksom konstgjort landskap öppnar sig där Potsdamer Platz metropolisfuturistiska siluett avtecknar bakom nybyggda kanzleramt och abgeordnetenhaus, och den snitsigt restaurerade riksdagen och välputsade Brandenburger Tor. Jag trampar målmedvetet mellan farliga taxibilar och vilsna turister för att svänga ner på den nyanlagda strandpromenaden, där båtturernas guider dånar berlinanektoder från Sprees vatten och hundar, flanörer, cyklister samsas. Förbi slottet Bellevue där Tysklands konservativa president Köhler huserar, mot Siegessäule, mer kärleksfullt Guldelsa, som restes efter ett gäng krig mot Frankrike och som sedan ett par hundra år guldglänsande blickar över Berlin. Genom Tiergarten, där kaninerna, rävarna och de som vill förbli osedda anas i skymningen och där det grillas i solen på gräsmatta och över kol i grill.
Fortsätter förbi tekniska universitetet med sikte mot olympiastadion, men svänger av på Wilmersdorferstrasse, en shoppinggata utan stil och charm, där "4-Text Technische Übersetzungen" ligger på femte våningen i en fabrikslokal. En brokig blandning utlänningar från världens hörn dricker billigt pulverkaffe med mjölk som är hållbar i flera månader och översätter traktormanualer som om ingen morgondag fanns. En stor och en liten hund nosar runt bland datorerna. Timmarna går och högarna av otryckta handböcker med beskrivningar av motorers innanmäte blir bara fler.

På hemvägen, under guldlila himmel och kanske med en och annan regnskur, får man se upp för klungor av Berlin-on-bike pensionärer som bara har sevärdheter i sitt sikte, cateringbussar parkerade på cykelvägen för de många filminspelningarna av tyska söndagsdeckare i Tiergartens buskage, uttråkade poliser som kontrollerar cyklars trafiksäkerhet och uttråkade feierabend-bilister som hänsynslöst bara vill hem. Vägen till och från jobbet är inte sällan en ganska uppiggande Berlinodysée.

Implosion

I Sachsen-Anhalt söder om Berlin uppstod förra veckan ett hål i marken. 300 meter brett och 100 meter djupt. Ett och ett halvt hus, samt sovande invånare rasade ner i hålet. Jag hörde det på radion och studerade femvåningshusen i korsningen utanför för att försöka förstå hur högt, eller snarare djupt, 100 meter är. Det är ju inte så långt att gå.
När jag var liten var jag ibland rädd att vårt hyreshus, som var byggt på en höjd på masthuggsberget skulle kunna rasa ner för slänten bakom huset där vi brukade åka pulka på vintern. Och jag har alltid haft en ologisk fobi mot broras.
Igår rasade taket på ett köpcentrum ner. Marken under våra fötter kan försvinna. Vi kanske imploderar innan vi vet ordet av.

Mittemellan är också en plats

Gryning och skymning. Det är något med mittemellan.

Svalorna utanför dyker vilt över takåsarna när himlen sakta går mot blålilarosa. Trafiken avtar en aning, de vakthavande poliserna utanför synagogan vankar lugnare, ovanpå skorstenen i huset mittemot sitter ett kärlekspar. Ihoptränga och odödliga högt upp på taket färgas de gulgula av solen på nedgång. TV-tornet blinkar outtröttligt. 368 meter högt. I skymningen. Allt både klarnar och skyms. De gråaste dagar får ett romantiskt täcke när mörkret faller och galjusen tänds. Som i den lilla delen av Tiergarten där det finns ett nästan obemärkt gatlyktsmusem. En liten smal väg med gatlampor från olika decennier, bland lövträd, buskar och billjud. Lyktorna med gasljus ger ett oranget sken.

Dawn ska jag heta i mitt nästa liv, tänkte jag häromdagen när jag såg en film.

"Gryning är det tidsintervall på dygnet då solen ännu inte gått upp, men dagsljus börjar synas. Man skiljer mellan den astronomiska gryningen, den nautiska gryningen och den borgerliga gryningen som är definierade beroende på var solskivans mittpunkt befinner sig räknat i grader över horisonten."

Som Anne-Ma sa till mig, mittemellan är också en plats.

Prinzenbad

Varma sommardagar kokar det i Prinzenbad i Kreuzberg. Turkost kakel, tre stora utomhusbassänger, höga gröna träd vars bladverk hänger ner över vattnet, människor av alla storlekar och kulörer. Äldre damer som solat sig mörkbruna, pojkar som spanar på flickor som spanar på pojkar, storfamiljer, småfamiljer, och allt däremellan. Vissa tillbringar sina somrar där. Jag ser ofta en äldre man, simtränad, olivfärgad, med välansad grå skepparkrans. Igår stod han i en perfekt grekisk kontrapost vid bassängkanten, doppade ena stortån i vattnet, kommenterade vattentemperaturen och konverserade de simmande nedanför.

I vattnet flyter tankarna. Jag tänkte på ärr när jag simmade min kilometer i det ganska kyliga vattnet. Mattias hade ett ärr mitt på bröstkorgen. Resultatet av en ganska misslyckad leverfläcksborttagning. Fast det syntes inte så väl, han var ju ganska hårig liksom resten av familjen.
Mina minnen av Mattias är alldeles levande, de luktar, känns, hörs. Inte alls som bilderna jag har ställt upp på hyllan. Jag hoppas att det förblir så länge.

Sedan cyklade jag med fuktigt hår från väst till öst med TV-tornet ständigt i sikte. Från Kreuzberg med turkiska caféer där mitt hjärta bor lite, till Prenzlauer Berg där de ekologiska caféerna bara blir fler. Hem till Christine som bjöd på risotto och rosé på sin balkong. Som vanligt pratade vi om livet och kärleken. Och numera också om döden. Från hennes balkong kan man se svalor och moln, senare på kvällen fladdermöss och stjärnor. Och om man blundar kanske en ärrad bror i Prinzenbads klorfyllda vatten. Alltid levande.

Ultimate Butter. Dag 5.

Smörindränkta amerikanska micropopcorn har funnit en ny lycklig ägare på Brunnenstrasse 159. Som om de aldrig hade funnits är fönsterkarmen tom igen. Byteshandeln lever i Berlin.

Wer billig kauft, kauft zweimal

Jag hade en klok kollega när jag jobbade som produktionsassistent hos den tyske regissören Philip Gröning. Hon skötte bokföringen och jag hade en mängd mer eller mindre definierade uppgifter. Det var en hård, men lärorik filmskola. Min kollega som var 28 år, hade två barn, vilda lockar och ett gott humör, var en redig person. Hon sa till mig när vi skulle beställa pärmar, gem, pennor och hårddiskar, ”Maria, wer billig kauft, kauft zweimal”. Den som handlar billigt, handlar två gånger.
En klok filosofi som jag inte har lärt mig att leva efter. Jag erkänner en dragning till kvantitet istället för kvalitet. Jag skyller det på generna. Flera år efter att min farmor dog hittade vi storpack av oöppnade förpackningar med strumpor och linnen på vinden. Hos min far är prylberget ständigt växande och han odlar en stor förtjusning i två-för-en-erbjudanden. Jag bestämmer mig ändå om och om igen, köp dyrare, köp kvalitet. Men det verkar lönlöst. Nyss försökte jag måla naglarna klumpfritt med oranget nagellack för 1,50 euro. Omöjligt. Jag kommer aldrig att bli elegant. Alltid handla två gånger. Minst.

Till himlen

Kom cyklandes från Schwedterstrasse och närmade mig ett oöversiktligt hav av människor som söndagsvimlade runt Mauerpark förut. Gränslöst med turister, musikanter, försäljare, gräsmattssittare, glassätare, barn, hundar. Tog en runda på den ständigt växande loppmarknaden och blev som vanligt komplett "überfordert" och kunde inte längre skilja guld från skräp. Jag gick och gungade lite istället.
Mauerpark var ingenmansland förut. Muren gick längs Bernauerstrasse, svängde sedan norrut och var gränsen mellan Prenzlauer Berg och Wedding. Man kan se hur husen liksom huggits av längs Bernauerstrasse på östsidan. Sekelskifteshus som nu är renoverade i pastellfärger, men som alla har en fönsterlös fasad norrut. Man rev husen som låg närmast muren och behövde ett speciellt tillstånd för att bo så nära väst.

Mauerpark är knappast en fin, men väldigt omtyckt park. Det trummas mycket, alla tider på dygnet. Längst upp på en höjd vid kanten av parken finns en vältaggad graffitiväg och högt monterade gungor som man får plats i. Jag gungar och sjunger där ibland. Man har utsikt över parken, östfasaderna, TV-tornet, de åttiotalsrenoverade husen i Wedding. Och når nästan upp till himlen.

Ultimate Butter. Dag 3.

Micropopcornen på fönsterkarmen i trappuppgången stod kvar i sin röda förpackning när jag gick förbi nyss. "Ultimate Butter". Ett oönskat byte? Dag 3.

Språksallad

Jag skulle ju helst skriva simultant på flera språk. Eller iallafall på tyska och svenska.
Fast jag inser när jag läser att jag ju gör det redan. Lite stolpig svenska med halvtysk meningsbyggnad, med många kommatecken, utan fräscha ord och med lätt bristande stavning. Jag kan inte längre stava trafik och fasad utan att tänka efter. Ödet för en utlandssvensk.

Fast jag är ju ganska förtjust i språksallader. "Jag visar dem vem som har byxorna på och var hammaren hänger". "Hier werden keine Kinder gezeugt und das ist nichts für den Weihnachstbaum". Även med bristande detaljer kan det kanske bli en rik helhet. Typ.

Kyrkogården

Längst ned vid en av gatorna som går förbi mitt hus ligger en kyrkogård. Mellan Invaliden-, Acker- och Bernauerstrasse. Den är omgärdad av en röd tegelmur och där växer många höga träd. Blad och barr. Gravarna skiftar i utseende och form och på något sätt är den "levande". Folk sitter där och läser, vickar en barnvagn med foten, flanerar sakta, turistar eller besöker någon kär på andra sidan. Jag har alltid tyckt om att promenera där. Läsa namn och årtal på gravar och gotta mig i lite memento mori.

Idag gick jag dit för att sätta en blomma i vas, en orange ros med knoppar. Jag bad kvinnan som gick och påtade vid en grav intill "mitt träd", om en sax att skära av rosens skälkar med. Hon gav mig en kniv och undrade om jag hade begravt en husdjur under trädet. Det är många som gör det, sa hon, jag tycker det är helt ok. Nej, svarade jag, jag sätter upp en blomma för min bror, vars grav inte finns i Berlin. Fint, svarade hon mig och nickade åt graven framför oss. Här ligger mina flickor. 35 och 43 år. Cancer.
Jag gav henne allt deltagande jag kunde och vi skiljdes åt tårade efter att ha delat ett ögonblick.
Sen satt jag lite hos Mattias, lyssnade på musik från ett band som någonstans spelade U2 covers. Såg resterna av Berlinmuren som gick precis längs kyrkogården, ett monument över andra världskrigets offer och de höga övervakningslamporna som står kvar sedan man patrullerade längs ingenmansland mellan murarna. Och bakom mig gravar. Döden. Med döden nära livet ändras väsentligheterna.
Memento mori.

Micropop

I trappuppgången i mitt hus, på första våningens fönsterkarm, har det utvecklats en slags byteshandel. Allt det folk inte vill ha ställer de ut där. Koppar, böcker, bestick, leksaker, krukväxter. Ibland är det tomt, ibland fullt, t.ex. av de där små plastfigurerna som man knåpar ihop efter att ha ätit upp sitt kinderägg ("spiel spass und schokolade!"). Man kan till viss del inreda sitt hem men sådant man hittar på gatan här, jag har ett bord, två stolar, böcker och filmer, som någon annan inte saknar.

När jag flyttade till Berlin 1996, var det en av de första sakerna jag fascinerades av. Anarkin härskade i motsatt till den, som man föreställde sig, "tyska ordningen". Ett faktum som väl ingen har undgått vid det här laget. Men jag minns hur jag då förundrandes över gamla badkar och toalettstolar som stod oberörda på kullerstenarna bland trasiga fasader och trabanter på Chodowieckistrasse i Prenzlauer Berg. Att folk tutade och skrek i trafiken, att barerna aldrig stängde och att det kändes som man kunde göra nästan vad man ville.
Idag stod en röd, lite sliten men oöppnad förpackning med micropopcorn från USA på fönsterkarmen på första våningen.
Länge leve byteshandeln!

Djurliv

Kaniner finns det många av i Berlin. På hemväg genom Tiergarten idag satt tre små grå pälsvänner och tuggade ihärdigt i det gröna gräset. Stadskaniner. De lät sig inte störas av min regnblöta uppenbarelse och min skrangliga cykel. De tuggade på, med stora lena öron och spräcklig päls. Man ser dem runtom i Berlins parker och vill helst ta med dem hem.
Jag hade en vän en gång, eller ja, en vän till en vän. Altkleiderrainer (Klädinsamlingsrainer). Det sades att han länsade Humanas klädinsamlingar. Eller så såg det bara ut så. Rainer fångade några kaniner utanför universitetet en dag, i rondellen på Ernst Reuter Platz där de ligger och tuggar i massor. Och så åkte han hem och gjorde sig ett par kanintofflor. Så gick ryktet iallafall. Och jag funderade en del på hur han kan ha gått till väga. Rainer är civilingenjör.

Och rävar finns det. Utanför en mataffär i Moabit såg jag senast en. Och igelkottar. På Kastanienalle, mellan parkerade bilar nosade en liten förlorad kott runt häromsistens.
Djurlivet är vilt i Berlin. Och tämjt. Hundar ska vi inte tala om.

Att blogga

Ryckte ut ett tidigt grått hårstrå samma dag som jag bestämde mig för att börja blogga.
Är det för sent för detta påhitt? Orsaken till mitt beslut: Att mitt iakttagande av världen (närmare bestämt Berlin och dess underliga invånare) har ett nytt syfte, att vägen till jobbet nu kan bli stoff för ett blogginlägg(!). För tillfället, skriver mer om det senare, är meningen med det mesta i mitt liv i svajning och att pränta fast vad jag ser känns som ett syfte gott nog att med bättre humör promenera genom stan.
Eftersom mina ögon inte är filmkameror, som jag så ofta önskar, memorar jag en del av det och dem jag möter, och skriver om det här. Så tänkte jag.

Berlin är, som ju alla vet vid det här laget, fint och fult, gammalt och nytt, tidigt och sent, historia och framtid. Och så vidare. It's all in the mix.