Efter två månaders hemmaskolning (eller försök till, med övertalningar, löften, belöningar och annat som faller en in) fick sonen gå en dag till skolan. Han var lika upprymd som första dagen efter ett sommarlov och har sällan varit så skolglad som när vi i måndags rullade ner längs kullerstensgatan, över kyrkogården och in på Bergstr, till skolan som ligger alldeles intill rester av Berlinmuren - det kan man iallafall skriva på listan av positiva Corona-effekter, skola och egen arbetstid har plötsligt blivit uppskattad lyx. Men påbuden var många och barnen fick själva skriva under regelverket om att hålla avstånd och tvätta händerna (ofta!), och munskydden låg i ränseln (inte ryggsäck, ränsel!) ihop med mellanmål och böcker. Nu blir det skola en dag i veckan terminen ut, i övrigt tar vi oss fortsatt igenom subtraktion och stavning på hemmaplan, tacksamma över att det bara är första klass.
Men lekplatserna är öppna, vi får passa varandras barn och med vänner, kvarterspizza och vin i någon av parkerna, är allt nästan som vanligt. Fast samtalsämnena förblir begränsade och det hetaste är nu aerosolsmittan. En del blickar trånande mot Sverige - även om vi verkar landa ungefär i samma tillstånd - andra håller sig hellre på avstånd. Vid Rosa Luxemburg Platz utanför teatern Volksbühne, som är en scen för allsköns konst och där Christoph Schlingensief regisserade vilda uppsättningar, demonstrerar en skrämmande blandning konspirationsteoretiker, vaccinmotståndare och allmänt missnöjda, de kommer nu upp ur olika mörka hörn i hela Tyskland.
På Volksbühne hörde jag för många år sedan en japansk noise-konsert, man kunde få lägga sig på scenen för att känna basen genom kroppen, och jag minns den extremt coola Berlinduon Cobra Killer klättra omkring på stolarna bland publiken. Konserter och teatrar lär dröja ännu ett tag, men utebiograferna är många och vi hoppas på sommaren.
I favoritmataffären, som en gång var en saluhall och där kassörerna är vansinnigt snabba, måste man nu bära munskydd och det bjuds på en brokig blandning av hemmagjorda, enfärgade, mönstrade, blommiga och spontana skydd. Trots att det är färggrant, ger de mig en apokalyptisk känsla. Man måste ta sig en närmare titt (på avstånd) för att känna igen bekanta, det är kvavt att andas och jag tänker på dem som måste arbeta i munskydd och skyddskläder hela dagarna. Jag tränar också på att le med ögonen och inte pilla på allt utan istället ta raka beslut när jag väljer frukt. Efteråt knölar jag ner skyddet i fickan - fast jag borde tvätta, koka, stryka eller värma det i ugnen i 30 minuter - och läser att det är svårt att få tag på symaskiner nu när alla syr munskydd.
För plötsligt säljs de överallt - i kiosken, i blomsteraffären, på fredagsmarknaden. Brorsdottern som är 20+ är såklart snygg i sitt hemmasydda svarta och frisören på bottenplan i vårt hus - som nu är fullbokad fram till sommaren efter den senaste tidens frisörtorka - har sitt hudfärgade hängande lite fräsigt på sniskan.
Tysklands lockdown light börjar luckras upp och detta kanske är virusvardagen som vi får vänja oss vid nu, restaurangerna öppnade igår och i solsken är allt uthärdligt. Jag och sonen kör mycket hemmadisco där han tränar på sina superhjälteinspirerade “moves” som blir allmer avancerade, och vi hoppas på en resa till Sverige någon gång i sommar.
