Kvinnan i mitt liv

Har ofta funderat på varat. Framför allt försvinnande dagar då mina göromål och mitt jag driver på flyktiga platser. Järn i många eldar, hemma på flera orter. Allt flytande, ingenting fast. Så känns det ibland. Då har jag tänkt på min skugga, att den iallafall vittnar om mig, var jag befinner mig. Nu. Och jag förstår Knuts ord i filmen En bondes längtan, "skuggan ljuger inte".

Filmen om Knut, bonden som bär en inre kvinna, är med i en samling filmer om livets brokiga vägar, om kvinnlighet, moderskap, ensamhet, döden och kärleken som visades i Felleshuset på ambassaden i Berlin igår kväll: "Kvinnan i mitt liv", kortdokumentärer producerade för SVT ihop med Svenska Filminstituet. Och publiken - önskar att alla hade varit där! - omtumlades en regnig tisdagkväll av nära berättelser om en mammas styrka, en mammas frånvaro, två trasigas kärlek och bröllop (vi fick bara ana dessa ärrade hemlösas förhistoria under den känsloladdade och lätt taffliga bröllopsceremonin och det var oändligt vackert), en evig kärlekshistoria, en fransk domina, två blodssystrar och förlusten av hår.

Vid en viss punkt mot visningens slut, när den åldrade mannen som återmött sin ungdomskärlek efter 60 år, ligger döende i den gemensamma sängen medan den nya hustrun regelbundet fuktar hans läppar, liksom komprimeras allt det väsentliga: det flyktiga livet, den oundvikliga döden, den eviga kärleken och det är nästintill outhärdligt känsloladdat. Stor respekt för detta mod, för filmarna, för människorna i deras filmer och för dessa livets egna berättelser som förmedlar och skänker mer kraft och hopp än man ibland anar finns.

KVINNAN I MITT LIV