Idag är det tio år sedan som jag, Tove, Nina, Kajsa och Lisa dokumenterade vår dag på de fem olika platser vi bodde då. Fotona klistrade jag upp på genomskinliga A4, zickzackade ihop och monterade på en femkantig järnram och ställde ut på galleri. Ett fotoprojekt om tid och saknad. Vi lever fortfarande inte i varandras närhet och tidigare i veckan bad jag mina vänner att dokumentera just idag. Berlin Dominikanska Republiken Stockholm Köpenhamn Göteborg. 29.10.1999 - 29.10.2009.
"Dagens första bilder. Klockan ringer 8:00. Trött, tungt huvud, mätt. Fortfarande tagen av gårdagens resturangupplevelse på Unsichtbar. Trerättersmiddag i totalt mörker. Alldeles svart, blint mörker. Otäckt. Inspirerande. Vi var uppspelta och helt slut efter 2,5 timmar. Jens sover inrullad i sitt täcke. Golvet kallt. Ute totalgrått. Dimma. TV-tornet syns inte. I badrummet står mamma. Brorsdottern Astrid ligger kvar i sängen. En boll av barbielakan. De har varit på besök i fem dagar. Astrids första Berlinresa. Är lycklig att de varit här. Alltid lite melankoli när någon lämnar. Vi äter frukost vid runda bordet med tulpaner, pratar om den kolmörka restaurangen. Brötchen, svensk ost, te, joghurt, jos. Astrid är trött. Jag kommer ihåg mig själv som yngre, ville aldrig gå upp ur sängen, kom alltid för sent. De packar ihop sig, vi kramas, dörren stängs. Jag är kvar med dator, gammal GP, kallnat te, tysk radio, dimma ute. Borde göra mig klar för jobbet. Bara så trött.
Fumlar, spiller te, lite över datorn, internetsladden åker ut, torka, torrt. Upptäcker damm i CD-öppningen. Man borde alltid damma oftare. Jag undrar vad Astrid tyckte om mitt hem och slänger över en tanke till Mattias och den fina lägenheten de bodde i. Undrar varför han är död. Saknaden snörper för ett ögonblick ihop allt.
Men vi lever. Lägger en tidning under datorn och fyller på téet. Kommer åt någon tangent och firefox öppnas inte längre, tar safari. Bilder av Mattias dansar förbi näthinnan, en tröttsliten Mattias. Måste hämta honom ur mitt inre ibland för att förstå något. Dagen fortsätter. Grå.
Jag läser om kärlek på tunnelbanan, tillbringar timmar på kontoret och ser på hemvägen en ensam såpbubbla på flykt. Lite av den 29:e oktober, 2009 - 10 år senare."
Läs om Toves dag på hennes blogg
torsdag 29 oktober 2009
fredag 23 oktober 2009
Min första musikvideo
This Girl's In Love With You from Maria Mogren on Vimeo.
Petula Clark sjunger Burt Bacharach medan färjan lämnar Rostock på min senaste resa från Tyskland till Sverige. Hamn, himmel och hav i sakta mak. Minimalisme romantique.
fredag 16 oktober 2009
onsdag 14 oktober 2009
Historia
Efter en för lång dag vid skärmen går jag ut i skymningen. Gatljusen smetas ut av fuktig kvällsluft och jag styr stegen mot weinerei. Möts av varm caféluft, brinnande ljus och vilande ansikten bland ett hopkok av fåtöljer, köksstolar, slitna träbord och kantstött porslin. Med kaffe för 1 euro och vin till valfritt pris har weinerei ett vida rykte bland tillfälliga och nyberlinare. Jag sätter mig på en barstol, rör om i kaffet och bläddrar i Süddeutsche.
På kulturdelens sista sida listas dagens begravningar. Ort, tidpunkt, namn, ålder och yrke. Mellan klockan 10:00 och 14:00 begravs 41 personer i München denna måndag. Däribland en lärare, två journalister, en läkare och sju hemmafruar. Ingen av dem är yngre än 30, ingen äldre än 90 år. Jag läser listan, om igen. Något döljer sig bakom trycksvärtan. Någon, som plötsligt blivit svart på vitt. Framåtlivet är till ända, summeringen tar vid. Tillsammans med Elvis, andra världskriget, medeltiden och berlinmuren, blir vi historia på en tiondels sekund.
Jag dricker upp det kallnade kaffet och flyr sakta fältet innan ungturisterna intar vindisken som om bara morgondagen fanns.
På kulturdelens sista sida listas dagens begravningar. Ort, tidpunkt, namn, ålder och yrke. Mellan klockan 10:00 och 14:00 begravs 41 personer i München denna måndag. Däribland en lärare, två journalister, en läkare och sju hemmafruar. Ingen av dem är yngre än 30, ingen äldre än 90 år. Jag läser listan, om igen. Något döljer sig bakom trycksvärtan. Någon, som plötsligt blivit svart på vitt. Framåtlivet är till ända, summeringen tar vid. Tillsammans med Elvis, andra världskriget, medeltiden och berlinmuren, blir vi historia på en tiondels sekund.
Jag dricker upp det kallnade kaffet och flyr sakta fältet innan ungturisterna intar vindisken som om bara morgondagen fanns.
fredag 9 oktober 2009
torsdag 8 oktober 2009
Berlin Väst
Cyklar. Från jobbet till Litzensee, en liten stadsjö som inte är badvänlig, men där det runt runt promeneras, joggas, rastas hund och barn. Sitter en stund vid vattnet och tänker att det här borde jag göra oftare.
Bestiger sedan min svarta votone och trampar med vidöppna ögon runt halva stan. I det gamla västområdet Wilmersdorf ligger boutiquer och italienska delikatessaffärer som är äldre än 15 år, till skillnad från i nytrendiga Mitte. Husen är stora, stolta, utsmyckade med stukaturer och delvis mer slitna än i f.d. öst där det pastellrenoveras hejvilt. Vissa av sekelskifteshusen värms upp med kol under årets kalla månader, beställer man ett ton klarar man sig oftast en hel vinter. Koleldningen i Berlin försvinner sakta men en rest lever fortfarande kvar, lika mycket i forna väst som i öst, just därför att husen inte restaueras så hysteriskt i väst- som i östkvarteren.
I den kvava eftermiddagssolen passerar jag butiken för häst och hundägare, franska patisserier, flickor med fiolfodral, hotell med väskbärare i små runda hattar och uniform. Jag fortsätter via stökiga Kurfürstendamm, där allting är större, mindre exklusivt och turisttätare. Förbi Story of Berlin, en utställning där jag jobbade som guide för några år sedan och försökte förmedla Berlins fascinerande historia till tonåringar som undrade var närmaste H&M låg. Varje halvtimma tog jag med dem ner i en bunker som byggdes i Västberlin under iskall upprustningstid, där en originalinspelning av ett bombangrepp från andra världskriget spelades upp. Därefter fick de lämna det klaustrofoiska mörkret med tusentals sängar, ett minimalt kök och gamla gasmasker och shoppa loss. Jag får en stark vibb av tidigare jobbmornar och oändlig tysk krigshistoria. Skyndar vidare.
Trampar målmedvetet mellan bussar, taxibilar och förirrade utlänningar, mot Schöneberg där regnbågsfanorna vajar högt och läderaffärerna är många. På min väg mot Winterfeldplatz där det torgmarknas på helgerna, kommer jag förbi ytterligare ett gammalt kneg. Castor, ett svenskägt litet hotell där jag stod i baren och serverade öl med skum till tyskar och irish coffee till semestrande svenskar som satt och räknade på hur mycket de skulle tjäna på att handla spriten i Tyskland istället för på bolaget. En höjdare var den årliga gayfestivalen som passerade hotellet och fick skandinaviska pensionärer att fnittra vilt när barrumpade män i läderutstyrslar och transor i blå peruker dansade förbi till poptechno.
Jag ler åt färgglada minnen när jag jag cyklar över Julius-Leber-bron omgiven av stora höstträd och med TV-tornet på långt avstånd framför gråblå molnklungor. Fortsätter förbi Berlins enda vattenfall i Viktoriaparken, vidare i sakta tempo längs intellektuellmyshippieska Bergmannstrasse, super in dofterna asfalt-orientalisk-pistasch-smördeg, avgas-grillad-kyckling, våt-höstlöv-sushi och befinner mig plötsligt långt bort från Tyskland.
När jag börjar rycka i kyrkdörren vid Südstern inser jag dock att det är nog turistat för dagen och fortsätter över kullerstenarna, förbi det ganska nytrendiga Graefekvarteret, vidare nästan till Neukölln och stör Christiane i sitt exceltabellande och blir bjuden på te, vin och trerättersmiddag.
Bestiger sedan min svarta votone och trampar med vidöppna ögon runt halva stan. I det gamla västområdet Wilmersdorf ligger boutiquer och italienska delikatessaffärer som är äldre än 15 år, till skillnad från i nytrendiga Mitte. Husen är stora, stolta, utsmyckade med stukaturer och delvis mer slitna än i f.d. öst där det pastellrenoveras hejvilt. Vissa av sekelskifteshusen värms upp med kol under årets kalla månader, beställer man ett ton klarar man sig oftast en hel vinter. Koleldningen i Berlin försvinner sakta men en rest lever fortfarande kvar, lika mycket i forna väst som i öst, just därför att husen inte restaueras så hysteriskt i väst- som i östkvarteren.
I den kvava eftermiddagssolen passerar jag butiken för häst och hundägare, franska patisserier, flickor med fiolfodral, hotell med väskbärare i små runda hattar och uniform. Jag fortsätter via stökiga Kurfürstendamm, där allting är större, mindre exklusivt och turisttätare. Förbi Story of Berlin, en utställning där jag jobbade som guide för några år sedan och försökte förmedla Berlins fascinerande historia till tonåringar som undrade var närmaste H&M låg. Varje halvtimma tog jag med dem ner i en bunker som byggdes i Västberlin under iskall upprustningstid, där en originalinspelning av ett bombangrepp från andra världskriget spelades upp. Därefter fick de lämna det klaustrofoiska mörkret med tusentals sängar, ett minimalt kök och gamla gasmasker och shoppa loss. Jag får en stark vibb av tidigare jobbmornar och oändlig tysk krigshistoria. Skyndar vidare.
Trampar målmedvetet mellan bussar, taxibilar och förirrade utlänningar, mot Schöneberg där regnbågsfanorna vajar högt och läderaffärerna är många. På min väg mot Winterfeldplatz där det torgmarknas på helgerna, kommer jag förbi ytterligare ett gammalt kneg. Castor, ett svenskägt litet hotell där jag stod i baren och serverade öl med skum till tyskar och irish coffee till semestrande svenskar som satt och räknade på hur mycket de skulle tjäna på att handla spriten i Tyskland istället för på bolaget. En höjdare var den årliga gayfestivalen som passerade hotellet och fick skandinaviska pensionärer att fnittra vilt när barrumpade män i läderutstyrslar och transor i blå peruker dansade förbi till poptechno.
Jag ler åt färgglada minnen när jag jag cyklar över Julius-Leber-bron omgiven av stora höstträd och med TV-tornet på långt avstånd framför gråblå molnklungor. Fortsätter förbi Berlins enda vattenfall i Viktoriaparken, vidare i sakta tempo längs intellektuellmyshippieska Bergmannstrasse, super in dofterna asfalt-orientalisk-pistasch-smördeg, avgas-grillad-kyckling, våt-höstlöv-sushi och befinner mig plötsligt långt bort från Tyskland.
När jag börjar rycka i kyrkdörren vid Südstern inser jag dock att det är nog turistat för dagen och fortsätter över kullerstenarna, förbi det ganska nytrendiga Graefekvarteret, vidare nästan till Neukölln och stör Christiane i sitt exceltabellande och blir bjuden på te, vin och trerättersmiddag.
måndag 5 oktober 2009
Tillbaka i dansen
En tyst vecka.
Tyskland har valt ett ilsket svartgult regeringsbi. Återföreningen har firats med pompa, halvmetrar bratwurst, öltält, thaimat, pariserhjul, langos och allt som hör en folkfest till. Franska marionettjättar har klivit jättekliv mellan öst och väst, läst brev från stasiarkivet och åkt fraktbåt i Spree. Finbesöken har förgyllt Brunnenstrasse, sektkorkarna smält i taket, vinylen gått varv på varv och dansen varit nyttig.
Månen hängde galet stor och dimmigt gul ovanför Weinbergspark förut. Är tillbaka igen.
Tyskland har valt ett ilsket svartgult regeringsbi. Återföreningen har firats med pompa, halvmetrar bratwurst, öltält, thaimat, pariserhjul, langos och allt som hör en folkfest till. Franska marionettjättar har klivit jättekliv mellan öst och väst, läst brev från stasiarkivet och åkt fraktbåt i Spree. Finbesöken har förgyllt Brunnenstrasse, sektkorkarna smält i taket, vinylen gått varv på varv och dansen varit nyttig.
Månen hängde galet stor och dimmigt gul ovanför Weinbergspark förut. Är tillbaka igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)