Berlinodysée

Svänger ner till höger, rullar över rejäla, gamla kullerstenar som får hela cykeln att ljuda och alla små lösa delar att spela som ett klockspel när jag sneddar över trottoaren mellan skatebordramper, den lilla osynliga platsen med rosenbuskar där det dricks billigaste Sternburg Pils och kyrkogårdens tegelmur. Ut på Invalidenstrasse, mellan spårvagnsspår, parkerade bilar, hetsiga tyskar bakom ratten, och cyklister av alla storlekar och fart, förbi sjukhuset Charité, Naturhistoriska museet där uppstoppade djur dammar, konstmuseet Hamburger bahnhof, där unga förmågor trängs med Warhol, Beuys och Rauschenberg, mot den nya centralstationen Berlin Hauptbahnhof som trots sin placering mittemellan allt, aldrig är folktom.
Ett liksom konstgjort landskap öppnar sig där Potsdamer Platz metropolisfuturistiska siluett avtecknar bakom nybyggda kanzleramt och abgeordnetenhaus, och den snitsigt restaurerade riksdagen och välputsade Brandenburger Tor. Jag trampar målmedvetet mellan farliga taxibilar och vilsna turister för att svänga ner på den nyanlagda strandpromenaden, där båtturernas guider dånar berlinanektoder från Sprees vatten och hundar, flanörer, cyklister samsas. Förbi slottet Bellevue där Tysklands konservativa president Köhler huserar, mot Siegessäule, mer kärleksfullt Guldelsa, som restes efter ett gäng krig mot Frankrike och som sedan ett par hundra år guldglänsande blickar över Berlin. Genom Tiergarten, där kaninerna, rävarna och de som vill förbli osedda anas i skymningen och där det grillas i solen på gräsmatta och över kol i grill.
Fortsätter förbi tekniska universitetet med sikte mot olympiastadion, men svänger av på Wilmersdorferstrasse, en shoppinggata utan stil och charm, där "4-Text Technische Übersetzungen" ligger på femte våningen i en fabrikslokal. En brokig blandning utlänningar från världens hörn dricker billigt pulverkaffe med mjölk som är hållbar i flera månader och översätter traktormanualer som om ingen morgondag fanns. En stor och en liten hund nosar runt bland datorerna. Timmarna går och högarna av otryckta handböcker med beskrivningar av motorers innanmäte blir bara fler.

På hemvägen, under guldlila himmel och kanske med en och annan regnskur, får man se upp för klungor av Berlin-on-bike pensionärer som bara har sevärdheter i sitt sikte, cateringbussar parkerade på cykelvägen för de många filminspelningarna av tyska söndagsdeckare i Tiergartens buskage, uttråkade poliser som kontrollerar cyklars trafiksäkerhet och uttråkade feierabend-bilister som hänsynslöst bara vill hem. Vägen till och från jobbet är inte sällan en ganska uppiggande Berlinodysée.

Implosion

I Sachsen-Anhalt söder om Berlin uppstod förra veckan ett hål i marken. 300 meter brett och 100 meter djupt. Ett och ett halvt hus, samt sovande invånare rasade ner i hålet. Jag hörde det på radion och studerade femvåningshusen i korsningen utanför för att försöka förstå hur högt, eller snarare djupt, 100 meter är. Det är ju inte så långt att gå.
När jag var liten var jag ibland rädd att vårt hyreshus, som var byggt på en höjd på masthuggsberget skulle kunna rasa ner för slänten bakom huset där vi brukade åka pulka på vintern. Och jag har alltid haft en ologisk fobi mot broras.
Igår rasade taket på ett köpcentrum ner. Marken under våra fötter kan försvinna. Vi kanske imploderar innan vi vet ordet av.

Mittemellan är också en plats

Gryning och skymning. Det är något med mittemellan.

Svalorna utanför dyker vilt över takåsarna när himlen sakta går mot blålilarosa. Trafiken avtar en aning, de vakthavande poliserna utanför synagogan vankar lugnare, ovanpå skorstenen i huset mittemot sitter ett kärlekspar. Ihoptränga och odödliga högt upp på taket färgas de gulgula av solen på nedgång. TV-tornet blinkar outtröttligt. 368 meter högt. I skymningen. Allt både klarnar och skyms. De gråaste dagar får ett romantiskt täcke när mörkret faller och galjusen tänds. Som i den lilla delen av Tiergarten där det finns ett nästan obemärkt gatlyktsmusem. En liten smal väg med gatlampor från olika decennier, bland lövträd, buskar och billjud. Lyktorna med gasljus ger ett oranget sken.

Dawn ska jag heta i mitt nästa liv, tänkte jag häromdagen när jag såg en film.

"Gryning är det tidsintervall på dygnet då solen ännu inte gått upp, men dagsljus börjar synas. Man skiljer mellan den astronomiska gryningen, den nautiska gryningen och den borgerliga gryningen som är definierade beroende på var solskivans mittpunkt befinner sig räknat i grader över horisonten."

Som Anne-Ma sa till mig, mittemellan är också en plats.

Prinzenbad

Varma sommardagar kokar det i Prinzenbad i Kreuzberg. Turkost kakel, tre stora utomhusbassänger, höga gröna träd vars bladverk hänger ner över vattnet, människor av alla storlekar och kulörer. Äldre damer som solat sig mörkbruna, pojkar som spanar på flickor som spanar på pojkar, storfamiljer, småfamiljer, och allt däremellan. Vissa tillbringar sina somrar där. Jag ser ofta en äldre man, simtränad, olivfärgad, med välansad grå skepparkrans. Igår stod han i en perfekt grekisk kontrapost vid bassängkanten, doppade ena stortån i vattnet, kommenterade vattentemperaturen och konverserade de simmande nedanför.

I vattnet flyter tankarna. Jag tänkte på ärr när jag simmade min kilometer i det ganska kyliga vattnet. Mattias hade ett ärr mitt på bröstkorgen. Resultatet av en ganska misslyckad leverfläcksborttagning. Fast det syntes inte så väl, han var ju ganska hårig liksom resten av familjen.
Mina minnen av Mattias är alldeles levande, de luktar, känns, hörs. Inte alls som bilderna jag har ställt upp på hyllan. Jag hoppas att det förblir så länge.

Sedan cyklade jag med fuktigt hår från väst till öst med TV-tornet ständigt i sikte. Från Kreuzberg med turkiska caféer där mitt hjärta bor lite, till Prenzlauer Berg där de ekologiska caféerna bara blir fler. Hem till Christine som bjöd på risotto och rosé på sin balkong. Som vanligt pratade vi om livet och kärleken. Och numera också om döden. Från hennes balkong kan man se svalor och moln, senare på kvällen fladdermöss och stjärnor. Och om man blundar kanske en ärrad bror i Prinzenbads klorfyllda vatten. Alltid levande.

Ultimate Butter. Dag 5.

Smörindränkta amerikanska micropopcorn har funnit en ny lycklig ägare på Brunnenstrasse 159. Som om de aldrig hade funnits är fönsterkarmen tom igen. Byteshandeln lever i Berlin.

Wer billig kauft, kauft zweimal

Jag hade en klok kollega när jag jobbade som produktionsassistent hos den tyske regissören Philip Gröning. Hon skötte bokföringen och jag hade en mängd mer eller mindre definierade uppgifter. Det var en hård, men lärorik filmskola. Min kollega som var 28 år, hade två barn, vilda lockar och ett gott humör, var en redig person. Hon sa till mig när vi skulle beställa pärmar, gem, pennor och hårddiskar, ”Maria, wer billig kauft, kauft zweimal”. Den som handlar billigt, handlar två gånger.
En klok filosofi som jag inte har lärt mig att leva efter. Jag erkänner en dragning till kvantitet istället för kvalitet. Jag skyller det på generna. Flera år efter att min farmor dog hittade vi storpack av oöppnade förpackningar med strumpor och linnen på vinden. Hos min far är prylberget ständigt växande och han odlar en stor förtjusning i två-för-en-erbjudanden. Jag bestämmer mig ändå om och om igen, köp dyrare, köp kvalitet. Men det verkar lönlöst. Nyss försökte jag måla naglarna klumpfritt med oranget nagellack för 1,50 euro. Omöjligt. Jag kommer aldrig att bli elegant. Alltid handla två gånger. Minst.

Till himlen

Kom cyklandes från Schwedterstrasse och närmade mig ett oöversiktligt hav av människor som söndagsvimlade runt Mauerpark förut. Gränslöst med turister, musikanter, försäljare, gräsmattssittare, glassätare, barn, hundar. Tog en runda på den ständigt växande loppmarknaden och blev som vanligt komplett "überfordert" och kunde inte längre skilja guld från skräp. Jag gick och gungade lite istället.
Mauerpark var ingenmansland förut. Muren gick längs Bernauerstrasse, svängde sedan norrut och var gränsen mellan Prenzlauer Berg och Wedding. Man kan se hur husen liksom huggits av längs Bernauerstrasse på östsidan. Sekelskifteshus som nu är renoverade i pastellfärger, men som alla har en fönsterlös fasad norrut. Man rev husen som låg närmast muren och behövde ett speciellt tillstånd för att bo så nära väst.

Mauerpark är knappast en fin, men väldigt omtyckt park. Det trummas mycket, alla tider på dygnet. Längst upp på en höjd vid kanten av parken finns en vältaggad graffitiväg och högt monterade gungor som man får plats i. Jag gungar och sjunger där ibland. Man har utsikt över parken, östfasaderna, TV-tornet, de åttiotalsrenoverade husen i Wedding. Och når nästan upp till himlen.

Ultimate Butter. Dag 3.

Micropopcornen på fönsterkarmen i trappuppgången stod kvar i sin röda förpackning när jag gick förbi nyss. "Ultimate Butter". Ett oönskat byte? Dag 3.

Språksallad

Jag skulle ju helst skriva simultant på flera språk. Eller iallafall på tyska och svenska.
Fast jag inser när jag läser att jag ju gör det redan. Lite stolpig svenska med halvtysk meningsbyggnad, med många kommatecken, utan fräscha ord och med lätt bristande stavning. Jag kan inte längre stava trafik och fasad utan att tänka efter. Ödet för en utlandssvensk.

Fast jag är ju ganska förtjust i språksallader. "Jag visar dem vem som har byxorna på och var hammaren hänger". "Hier werden keine Kinder gezeugt und das ist nichts für den Weihnachstbaum". Även med bristande detaljer kan det kanske bli en rik helhet. Typ.

Kyrkogården

Längst ned vid en av gatorna som går förbi mitt hus ligger en kyrkogård. Mellan Invaliden-, Acker- och Bernauerstrasse. Den är omgärdad av en röd tegelmur och där växer många höga träd. Blad och barr. Gravarna skiftar i utseende och form och på något sätt är den "levande". Folk sitter där och läser, vickar en barnvagn med foten, flanerar sakta, turistar eller besöker någon kär på andra sidan. Jag har alltid tyckt om att promenera där. Läsa namn och årtal på gravar och gotta mig i lite memento mori.

Idag gick jag dit för att sätta en blomma i vas, en orange ros med knoppar. Jag bad kvinnan som gick och påtade vid en grav intill "mitt träd", om en sax att skära av rosens skälkar med. Hon gav mig en kniv och undrade om jag hade begravt en husdjur under trädet. Det är många som gör det, sa hon, jag tycker det är helt ok. Nej, svarade jag, jag sätter upp en blomma för min bror, vars grav inte finns i Berlin. Fint, svarade hon mig och nickade åt graven framför oss. Här ligger mina flickor. 35 och 43 år. Cancer.
Jag gav henne allt deltagande jag kunde och vi skiljdes åt tårade efter att ha delat ett ögonblick.
Sen satt jag lite hos Mattias, lyssnade på musik från ett band som någonstans spelade U2 covers. Såg resterna av Berlinmuren som gick precis längs kyrkogården, ett monument över andra världskrigets offer och de höga övervakningslamporna som står kvar sedan man patrullerade längs ingenmansland mellan murarna. Och bakom mig gravar. Döden. Med döden nära livet ändras väsentligheterna.
Memento mori.

Micropop

I trappuppgången i mitt hus, på första våningens fönsterkarm, har det utvecklats en slags byteshandel. Allt det folk inte vill ha ställer de ut där. Koppar, böcker, bestick, leksaker, krukväxter. Ibland är det tomt, ibland fullt, t.ex. av de där små plastfigurerna som man knåpar ihop efter att ha ätit upp sitt kinderägg ("spiel spass und schokolade!"). Man kan till viss del inreda sitt hem men sådant man hittar på gatan här, jag har ett bord, två stolar, böcker och filmer, som någon annan inte saknar.

När jag flyttade till Berlin 1996, var det en av de första sakerna jag fascinerades av. Anarkin härskade i motsatt till den, som man föreställde sig, "tyska ordningen". Ett faktum som väl ingen har undgått vid det här laget. Men jag minns hur jag då förundrandes över gamla badkar och toalettstolar som stod oberörda på kullerstenarna bland trasiga fasader och trabanter på Chodowieckistrasse i Prenzlauer Berg. Att folk tutade och skrek i trafiken, att barerna aldrig stängde och att det kändes som man kunde göra nästan vad man ville.
Idag stod en röd, lite sliten men oöppnad förpackning med micropopcorn från USA på fönsterkarmen på första våningen.
Länge leve byteshandeln!

Djurliv

Kaniner finns det många av i Berlin. På hemväg genom Tiergarten idag satt tre små grå pälsvänner och tuggade ihärdigt i det gröna gräset. Stadskaniner. De lät sig inte störas av min regnblöta uppenbarelse och min skrangliga cykel. De tuggade på, med stora lena öron och spräcklig päls. Man ser dem runtom i Berlins parker och vill helst ta med dem hem.
Jag hade en vän en gång, eller ja, en vän till en vän. Altkleiderrainer (Klädinsamlingsrainer). Det sades att han länsade Humanas klädinsamlingar. Eller så såg det bara ut så. Rainer fångade några kaniner utanför universitetet en dag, i rondellen på Ernst Reuter Platz där de ligger och tuggar i massor. Och så åkte han hem och gjorde sig ett par kanintofflor. Så gick ryktet iallafall. Och jag funderade en del på hur han kan ha gått till väga. Rainer är civilingenjör.

Och rävar finns det. Utanför en mataffär i Moabit såg jag senast en. Och igelkottar. På Kastanienalle, mellan parkerade bilar nosade en liten förlorad kott runt häromsistens.
Djurlivet är vilt i Berlin. Och tämjt. Hundar ska vi inte tala om.

Att blogga

Ryckte ut ett tidigt grått hårstrå samma dag som jag bestämde mig för att börja blogga.
Är det för sent för detta påhitt? Orsaken till mitt beslut: Att mitt iakttagande av världen (närmare bestämt Berlin och dess underliga invånare) har ett nytt syfte, att vägen till jobbet nu kan bli stoff för ett blogginlägg(!). För tillfället, skriver mer om det senare, är meningen med det mesta i mitt liv i svajning och att pränta fast vad jag ser känns som ett syfte gott nog att med bättre humör promenera genom stan.
Eftersom mina ögon inte är filmkameror, som jag så ofta önskar, memorar jag en del av det och dem jag möter, och skriver om det här. Så tänkte jag.

Berlin är, som ju alla vet vid det här laget, fint och fult, gammalt och nytt, tidigt och sent, historia och framtid. Och så vidare. It's all in the mix.