Idag var vi i våren

I Berlin kan vi fortfarande gå ut trots vissa restriktioner och det myllrar glest i parkerna och bildas luftiga köer utanför öppna glasscaféer och barer som säljer kaffe i dörren.

Folk sitter plötsligt på oväntade platser, som de två vännerna med varsin porslinstekopp på bänken vid Zionskirche. Kyrkan, där man under den sista skälvande DDR-tiden tryckte protestflygblad i källaren och som är byggd på Berlins högsta punkt - förutom de många konstgjorda bergen som senare anlades av ruiner efter kriget - vilket inte är mycket att komma med i den här platta staden. För en euro kan man gå upp en smal slingrig trappa och titta på utsikten över Berlin. En del kyrkbänkar försvann strax efter kriget, då det saknades ved att elda med. Väggarna i kyrkan är fortfarande slitna och ofta fond för konserter, den renoveras allt efter hand som församlingen har råd.

På en trottoar en bit bort sitter paret som delar en flaska mousserande vin i plastmuggar nedanför sina vänners balkong. När de pratar och skålar kommer en annan granne ut och undrar om han kan sällskapa. Vid korsningen runt hörnet sitter killen på en medhavd stol och täljer på en träbit. Varför inte. Allt och inget verkar möjligt nu. På parallellgatan har sonens klasskamrat och musikermamman fönsterkonsert varje dag kl 18, nedanför samlas lyssnare och filmare. Hon spelar tvärflöjt och boende runtom öppnar sina fönster och spelar med efter förmåga. Tvärflöjtsmammans familj bjöd in klassen till julfirande förra året, de har ett stort och välkomnande hem. I en avlägsen del av lägenheten hittade jag ett litet musikrum(!) med instrument och en reproduktion av Adolph Menzels målning av Berlins musicerande upplysningskung Fredrik den II, som spelade flöjt på slottet Sanssouci. Julfirandet höll igång till sent och småpojkarna var alldeles uppeldade och rödrosiga av storebroderns mängd Pokémon-kort och Nerf-pistoler. Innan vi snubblade hemåt såg de i hemlighet en halv Star Wars-film och det var på hela taget en minnesvärd kväll. Sonen drömmer om sin klass på nätterna och vi längtar efter att träffa vänner på nära håll igen.

Det är svårt att stänga in folk i våren, den här korta tiden med vita körsbärsblom då shorts och mössor blandas vilt, och vi gör vad vi kan för att hålla någorlunda avstånd och ändå röra oss fritt. Som tur är ramlar vi in i vänner och bekanta som aldrig förr - i parken, vid skateboardrampen, på väg till pizzerian, i glasskön, vid pingisborden och i parken igen -  alla har ju tid och allting är stängt, så vi drar runt i kvarteret och möts på oväntade platser. För vi måste ju ut och vara i våren, som Ronja och Birk säger. När vi kommer hem ser vi på nyheterna och landar i overkligheten igen.