Vännerna i världen

De börjar sakta öppna upp Berlin igen. Vi slingrar fortfarande i slalommönster i mataffären, lekplatserna och skolorna är stängda men vi vimlar lite närmare utomhus och i varje klätterträd är det fullt av barn. I kollektivtrafiken måste man nu bära ansiktsmask och innan allt det där som är Berlin - mängden teatrar, konserthus, biografer, klubbar och barer - kan öppna igen, kommer det att dröja. Det är fortfarande så mycket som är ovisst, antal smittade och dödstal räknas oavbrutet, strategier och Corona-politik diskuteras livligt. Inget vet ju hur länge detta kommer att pågå och var vi kommer att landa.

Coronatillståndet sätter sina spår på så många olika plan över hela världen. Jag ser inslag från drabbade favelor i Brasilien, nedstängningen i Indien, tomma turistområden i Spanien, oron i de överfulla flyktinglägren i Grekland, utarbetade begravningsentreprenörer i New York, den engelska drottningen som håller tal till nationen - efter “The Crown” känns hon ju som en gammal bekant -, tulpaner som massförstörs i Holland, tyskarna som inte kan skörda sin älskade sparris, miljardärer i Sydafrika som ger ekonomiskt stöd när staten inte kan, satelliter på väg till andra planeter som inte längre kontrolleras när alla är i home-office och mångåriga rättsprocesser som tvingas ställas in. Jag frågar vännerna runtom i världen hur det upplever den här tiden och ber dem skicka lite bilder.

Under nedstängningen i Zagreb drabbades de av en jordbävning. C berättar hur de vaknade av att allt skakade och att det mullrade som åska från jordens inre. Hon skickar bilder på porslinsänglar som inte gick sönder, plomberade lekplatsgrindar och avstängd kollektivtrafik.

Några vänner har varit strandsatta i Indien, Kenya och Colombia. Plötsligt är det svårt att komma med flyg till Europa. I New York gäller isolering och home-schooling och de försöker vänja sig vid vardagen hemma, de som brukar ha så mycket vänner i sin närhet. H skickar bilder från New York.

L skriver från Guatemala, “Jag jobbar heltid hemifrån och vi har utegångsförbud efter 16:00, vilket betyder att jag inte kommer ut och kan fota något ute. Vi på We Effect (weeffect.org) jobbar dock hårt med att få fram andra människors perspektiv. Man kan kolla hashtagen #coronavoices (engelska) och #vocesdecorona (spanska) eller vår hemsida. Jag pratade med vår bostadsexpert Mónica Hernández igår om vad “stanna hemma” betyder när folk inte har ett värdigt hem eller något hem överhuvudtaget. Vi är så oroliga och tänker intensivt på hur vi kan arbeta för de ca 70% av befolkningen som livnär sig inom formella sektorn (inga socialförsäkringssystem), särskilt de av dem som inte är jordbrukare och alltså mycket snart inte har mat eller pengar för att betala ockerhyror i slumområden i de länder vi är verksamma. Och snart kommer regnperioden…”

S skickar en hälsning från Kenya, där hon och hennes familj blev fast efter en resa. Det är utegångsförbud på kvällarna och man får höga böter om man inte bär ansiktsmask. “Situationen i Nairobi har varit, som det verkar hittills, under kontroll. Vissa utnyttjar läget såklart och efter utegångsförbudet som är mellan kl.19.00 och 05.00, händer det att det härjas på gatorna med våld av poliser. Munskydd måste användas annars blir det böter eller 6 månaders fängelse. Handsprit och handtvättning finns vid ingången till varje affär, shopping mall eller utomhusmarknad. I bilar får endast två passagerare plus en chaufför åka (med munskydd!) dvs om vi är tre så måste vi ha två bilar även om alla ingår i samma hushåll. Det är svårt att inte veta när vi får komma hem.” (Susannas blogg)

M i Venedig beskriver sagostaden som ett Brandenburg i november - med andra ord inte mycket att hänga i julgranen och C i Paris börjar tröttna på lockdown, de får gå ut en timma om dagen. En sen kväll har vi skypefest med vännerna i London, de tillbringar tiden i sin oförskämt fina trädgård som gränsar till trolska Highgate Cemetary, där Karl Marx ligger begravd.
Under den här märkliga perioden, då vi delar ovisshet och oro, känns alla trots allt lite närmare.

Jag fick två längre brev, från vännen Kajsa i Köpenhamn - som sjöng och spelade saxofon i vårt tonårsband “Håll Käften och var Söt” - och Tove i Colombia, barndomsvän och tillika trummis i nyss nämnda - oförglömliga - tjejpunkband. Läs deras brev nedan!

(Anm. De som försökt ta sig hem till Sverige har nu lyckats.)