Kvarteret i virustider

Jag promenerar längs min gata i Berlin Mitte. På varje restaurang och varje affär sitter olika handskrivna, byråkratiska eller designade lappar som förklarar att de har stängt på grund av den nuvarande situationen. Där det vanligtvis trängs med folk, står stolar uppställda och det är nedsläckt. I bageriet får man bara gå in en och en och på gatan utanför bildas en kö. Jag ser hur några poliser stoppar tre (!) unga killar som kommer från Weinbergspark. Två personer är maxantalet för att umgås utomhus, och det kommer snart att straffbeläggas att träffas fler. Och man får bara umgås med ett syfte, inte bara dingla med benen i vårluften. Det Berlin ju egentligen är som gjort för. Killarna tvingas visa legitimation och får en lektion i virusrestriktioner. Weinbergspark är annars platsen där man i Mitte ser de första vårtecknen. Inte som krokusar, utan som nedsuttna gräsmattor. I den lilla parken, där det sedan flera år kommer en häger på besök, där guldfiskar och änder simmar bland en och annan tomflaska och där det på vintern finns en liten pulkabacke om det någonsin faller snö,  träffas de första solbadarna, öldrickarna, tidningsläsarna, hostelturisterna, hundägarna och barnfamiljerna. Nu blir det glesare för varje dag, trots stigande temperaturer. 

Berlin med sina ändlösa nätter, sitt myller av klubbar, caféer, biografer och oväntade mötesplatser har liksom stannat av. I hörnet av Weinbergspark ligger det legendariska Weinerei. Det fungerar som ett andra vardagsrum för många av oss. På kvällarna betalar man vad man vill för sitt någorlunda glas vin och på dagarna är det en av de billigaste och mest tillåtande platserna i kvarteret. Man kan sitta i timmar och fila på ett manus över en stark Americano. Stammisarna är många och i varierande åldrar. Första dagen efter att Weinerei hade tvingats stänga, ser jag två äldre stamgäster stå utanför med coffee to go-muggar i handen och blir lite varm i hjärtat av deras solidaritet och saknad. Nu samlar Weinerei och många andra klubbar, biografer och barer in pengar för att överleva den oroliga situationen när de plötsligt tvingades stänga från en dag till en annan. Förutom mataffärer och apotek är ett fåtal butiker öppna, ett par bokhandlar, blomsteraffärer och de nu mycket eftertraktade byggvaruhusen - hemmarenoveringarna går varma och på trottoarerna fyndar vi allsköns prylar som folk just nu har rensat ut (sonen missar inte en enda av kvarterets gatufyndlådor). Alla som kan ska jobba hemifrån, skolor och universitet är stängda.

Människor från hela världen bor i Berlin, men nu kan de knappt lämna staden. Vi ska helst hålla oss hemma eller gå en rask promenad ute. Vi får inte träffa vänner eller släktingar. På apoteken bär alla handskar och munskydd och de har byggt upp en plexiglasskiva som skydd mellan kunder och anställda, samma sak gäller i mataffärerna. Det diskuteras just nu om man ska införa munskyddsplikt för alla. Jag träffar en vän med barnvagn på en av Mittes kullerstensgator - med de där små kullerstenarna som är så bra när man vill söva bäbisar – och vi stannar två meter ifrån varandra. Han berättar hur han pusslar med tre barn i en liten lägenhet och spekulerar i om skolan kommer att öppna innan sommarlovet eller inte. På trafikerade Invalidenstrasse bor sonens bästa kompis på tredje våningen. Vi ställer oss nedanför deras fönster och ropar smått ohörbart till varandra en stund. En äldre kvinna på spårvagnshållplatsen ser oss och kommenterar, “Ja, något sånt här har jag aldrig varit med om och många influensor har ju gått genom åren”. Hon saknar sina barnbarn, som bor i samma stad, men de pratar, skickar bilder och filmer. Berlin har varit med om mycket, nu är det ett virus som lamslår staden.

Ja, vi anpassar oss snabbt. Köar på avstånd utanför butiker, pratar mycket i telefon och försöker upprätthålla jobb och hemmaskola - för de som helst aldrig vill ta av sig pyjamasen och tycker att allt är ganska mysigt, om än lite instängt. Vi ser bilderna från platser som är betydligt värre drabbade, på radion går oavbrutna corona-nyheter och det känns för oss som en väldigt liten uppoffring att bara hålla sig hemma. Iallafall om man har ett drägligt hem. Kristelefonerna börjar gå varma och man rustar för olika scenarier som kan inträffa med veckor av isolering, både för de som är för ensamma, och de som är för nära för länge. 

I början sprudlade internet av toalettpappersvitsar och corona-skämt. Det har avtagit och istället kommer krisen närmare, bekanta är sjuka, en vän har förlorat jobbet, många vänner är frilansande och plötsligt är framtiden mycket osäker. De smittade i Berlin - och världen - blir allt fler, skyddsutrustning är en bristvara och det råder en darrande oro för vad sjukvården kommer att klara av. Och den ständiga frågan som ingen av alla experter (plötsligt blev virolog och epidemolog det hetaste) kan svara på, hur länge kommer detta att pågå och hur kommer samhället att förändras av en pandemi.

Till vi vet mer följer vi restriktionerna – även om piketbussen med poliser i full mundering som letade efter ett gäng ungdomar (fler än två!) när jag och sonen cyklade i solen idag kändes en aning överdriven – och vi försöker hitta inspiration i begränsningen. Film, konst, musik och litteratur tillgängliggörs som aldrig förr. Jag ser filmfestivalfilm, en hemmasnickrad lägenhetsmusikal och en balett av isolerade dansare från Berliner Staatsballett. Med tillräckligt kulturstoff överlever vi som bara tvingas till isolering. Och för Berlin Mitte, där spår efter krig och mur fortfarande är märkbara, kommer en ny vår efter denna.