För ett par år sedan ville inte längre min son att jag skulle sjunga när jag nattade honom, efter att han hade somnat till Oajajajaj Buff sedan han föddes. Jag skulle istället berätta historier om Bamse, Skalman och Lille Skutt, som jag hittade på i stunden(!). Bamse är fortfarande en trogen följeslagare när mycket annat sorteras ut och ersätts med Ninjago, Beyblades, superhjältar och fällknivar. 6-åringar är ju sådana där små människorna som innefattar mycket stort och smått på en gång.
I början hade vi ett par exemplar som vi lusläste och som följde med oss på alla resor, några var från loppis, ett fåtal var pinfärska och så en bunt favoriter från 1980-talet som jag själv fortfarande känner mig hemma i. Nu prenumererar vi och det landar stora bruna kuvert i brevlådan på nedre botten i Berlin och glädjen är alltid lika stor. Och Bamse är alltid lika snäll, Lille Skutt lika ängslig och Skalman lite underfundig. Visst är det überpedagogiskt ibland, men Nalle-Maja, Brumma, Ola Grävling, Mini-Hopp, Vargen och till och med Reinhard Räv har liksom blivit våra vänner, man kan lita på dem. Vad de än utsätts för så blir det aldrig särskilt farligt och man kan somna lugnt efteråt.
Hela poängen med mina godnattsagor är att de är mycket händelselösa och monotona. Syftet är sömn. Det börjar med en resa, en expedition, ett uppdrag och sen slutar det aldrig. Sonen sover när de fortfarande är i luften, på tåget, i Skalmans flygande bil, på båten Victoria, i tidsmaskinen…de hinner aldrig landa.
På senare tid rids han ofta av mardrömmar eller iallafall rädslan för mardrömmar, det finns så mycket skrämmande. Lampor ska vara tända och dörrar på glänt, på natten kommer han vandrande med kattsvanspyjamasen och vill dricka vatten och ligga alldeles för nära. Det som är lättsmält på dagarna, växer sig till skuggor på nätterna. En kväll pratar vi om döden. Det finns ju något konstigt hot som präglar vår vardag just nu. Vi får inte komma nära våra vänner och vi ropar till barnen att hålla avstånd när vi trots allt stöter ihop med varandra ("Abstand!"). Det känns märkligt och onaturligt att förmedla att andra människor kan innebära en fara. Han är rädd att någon av oss ska bli sjuk och att vi tvingas skiljas åt. På kvällen försäkrar han sig om att han själv kommer att vara jättevuxen när vi dör. "Fast ni kan ju dö i en bilolycka när jag fortfarande är 6 år?”, “Ja, men vi är försiktiga” - vad ska man annars svara, den är inte lätt den. Vi pratar lite och tittar upp i det alldeles för upplysta taket eftersom nattlampan alltid ska riktas så att det blir så ljust som möjligt. Jag blir påmind om den egna barndomens rädslor, när ändligheten plötsligt tränger in i medvetandet och blir väldigt närvarande.
Sen säger han som vanligt, “Berätta mamma”. Och som minst 500 gånger tidigare, berättar jag något oerhört långtråkigt och innehållslöst om Bamse, Skalman och Lille Skutt, som vi båda somnar till illa kvickt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar