Brev från Tove i Colombia, 7 april 2020

Hjärtat slår alldeles för hårt och alldeles för snabbt. Tårar droppar mot kudden. Sonen ligger och småbuffar sin lilla rumpa mot min i sängen i sömnen. Det är bitterljuvt. Egentligen skulle jag satt honom själv på ett plan från Colombia tidigare på kvällen. Ett svårt beslut. Men han fick inte plats. Det var det sista flyget till Europa.
Jag går upp och tar en stor whisky och Bogota ligger glittrande i natten framför panoramafönstret. Före allt kallade vi staden för monstret, El Monstruo. Staden som aldrig sov, staden där bilköerna aldrig avtog, lagret med smog som lyste förföriskt rött i solnedgångarna. Men det var ”före”. Nu är himlen klarblå på dagarna och jag vaknar av ett ovanligt ljud – tystnad. Efter att ha valt en bostad som ligger mellan den trafikerade vägen upp till sonens skola och den stora avenyn som går till mitt jobb på ambassaden har vi vant oss vid att somna och vakna till sorlet av trafik. Nu är det spöklikt tyst och tomt.

I tre veckor har skolorna varit stängda och vi har varit hemma. För två veckor sedan startade först utegångsförbud i huvudstaden i fyra dagar, följt av ett presidentdekret med ett nationellt utegångsförbud. Men de kallar det ”preventiv isolering”. Under tre veckors tid har det bara varit han och jag. Ett hej till vakten nere i porten. En betalning till killarna som levererar take-away och matkassar. All annan vuxen samvaro är virtuell.

Den första veckan satte vi väckarklockan, gjorde yoga, klädde på oss, satte till och med på lite smink före videomorgonmötet med svenska ambassadens politik- och handelsgrupp klockan 9. Försökte jonglera heltidsjobb, konsulär krishantering, hemundervisning och lite inne-gympa. Skrev att-göra-listor och prickade av med guldstjärnor. Den andra veckan blev jag sjuk och energin försvann. Jobbet gjordes halvbra, hemundervisningen gick överstyr, vi hasade omkring i pyjamas eller bara kalsonger en hel dag.

Dagarna flyter in i varandra. Allt får ta sin tid. Oändliga byar byggs i Minecraft. Legohusen tar nya former. Netflix går varmt. Youtube står på som ständig fond. Febern går upp och ned. Värken i olika delar av kroppen också. Jag har lämnat det dåliga samvetet bakom mig.
Vi valde en stor lägenhet med utsikt över staden och en liten balkong när vi flyttade till Bogota för ett halvår sedan. Vi köpte med oss ett fotbollsmål från Sverige som visade sig vara enormt och fick ta en hedersplats i vardagsrummet. Nu är dessa val och köp vår räddning.

Liksom Bogotas utbud av saker som kan köpas hem till dörren för en liten penning. Ett resultat av en rik överklass som bor i våra kvarter i norra staden och billig arbetskraft från de utsatta områdena i de södra delarna av stan. Och alla venezolanska migranter som kommit till Colombia i en strid ström. Men det var ”före”. Nu visas tv-bilder på caminantes, vandrande migranter, som återvänder till krisens Venezuela.
Först tänker jag att vi kan hålla ut så här ett tag. Tills det är ”över”. Tiden före det första fallet av viruset i landet lever vi i en bubbla och det är svårt att tro och förstå att det kommer bli lika illa här som bilderna vi ser från Asien och Europa. Sedan kommer insikten att det är omöjligt att överblicka när det kan vara ”över”. Vårt sedan tidigare inbokade flyg hem till Sverige över påsk, till sonens pappa, känns med ens osäkert. Sen ställs det in. Strax därpå stängs flygplatserna helt.


Jag försöker sitta en stund på den lilla balkongen varje morgon innan solen gömmer sig bakom det intilliggande höghuset. Det ger en uppfattning om tiden. Morgonrock, filt och raggsockar om det är molnigt. Vid den här tiden varje morgon hade vi redan gått upp i gryningen, gjort yoga, tjatat om frukost, tjatat om kläder, tjatat om tandborstning, tjatat om vad klockan är, satt sonen på skolbussen klockan 6.50, promenerat till jobbet, hunnit ta en första kaffepaus efter att ha vittjat mailboxen med en hel arbetsdags skörd enligt svensk tid. Men det var ”före”. Nu handlar det mer om att få den utdragna tiden att gå. Det är som att vi väntar på att det ska hända något. Vi vet inte exakt vad.

Nästan alla i kvarteret har stora panoramafönster som blickar ut över den monstruösa stan. Det ser ut som dockhus när alla är hemma. Vi följer grannarnas vanor, relationer, frustrationer. Varje dag klockan 17 sätter en granne på hög musik. Arbetsdagen är slut. Olika stilar varje dag. En dag spelar de Jan Johanssons svenska folkvisor. Klockan 20 samlas vi alla i en stor applåd för sjukvårdspersonalen som vi vet redan kämpar, och värre ska det bli. Några grannar blinkar med lampor, andra tutar och ropar bravo. På kvällen bildar de upplysta lägenheterna kuber av olika färgade ljus.

Det annonseras två extrainsatta tyska flighter hem till Europa. Vi har börjat inse att Atlanten plötsligt växt och blivit oändligt stor. Att detta kanske är sista chansen att ta sig hem på väldigt länge. Vi vet inte. Jag börjar formulera i huvudet att sjukdomen som aldrig tar slut kanske är den där sjukdomen som har ändrat allt. Som skapat ett ”före” och ett ”efter”. Plötsligt blir fokus på att komma med något av de där flygen orimligt stort. Jag träffar flera läkare, stoppar i mig oräkneliga piller av olika sort, kör alla huskurer som finns. Men inget hjälper. Det första av de två flygen åker iväg utan oss. Insikt – jag kommer inte kunna resa. Två dagar utan symptom hinns inte med. Beslutet gror fram att låta sonen åka med några kollegor. Till en spöklik flygplats i Frankfurt. Övernatta på ett hotell som bara håller öppet för evakueringsresenärer. Men landa i ett Sverige där man får vara utomhus. Hos sin pappa. Men utan att veta när vi två kommer att kunna ses nästa gång. ”Efteråt”. När flygen börjar gå igen. Beslutet gör ont. Men väskorna packas.

Nu står väskorna kvar, packade på golvet i sonens rum. Det fanns inte plats på flyget. Världen är oändligt stor och Coronatestet har ännu inte fått något svar. Den nattliga ångesten har sjunkit undan något. Vårt liv i karantän är absurt, men samtidigt drägligt.

Ännu har jag inte vågat tänka klart tankarna om hur världen ska se ut ”efter”. Vi bor i att land där situationen var svår redan ”före”. Mord på sociala ledare och försvarare av mänskliga rättigheter. Ett haltande fredsbyggande. En landsbygd utan statlig närvaro. Jag reste frekvent till ett Ecuador med politisk instabilitet och en ekonomi på fallrepet. Och till grannlandet i öster, Venezuela, där allt tycktes vara i fritt fall. Vad blir resultatet av en pandemi, en humanitär kris och ett ekonomiskt kaos ovanpå det.? De tankarna ligger i bakhuvudet och gror. Jag släpper inte fram dem än. Eller vad som händer med alla i monsterstaden som inte kan jobba på distans. De som lever dag för dag. De som säljer empanadas till oss kontorsmänniskor på gatan på vår väg till jobbet. De som bor i små trånga lägenhet utan ljus. Där barnen nu inte får gå ut. Där frustrationen och oron ökar. Där relationerna sätts på prov. Där våldet tar över. Eller de utan tak över huvudet, förstås. Vad händer med dem idag, imorgon, om en månad? ”Efteråt”?

Om jag hade varit i hemma i Sverige hade kanske perspektiven varit annorlunda. Man kunde drömma om ett ”efter” där vi lärt oss om solidaritet. Där vi lärt oss att man kan ta till omfattande åtgärder i en kris – som klimatet. Att man kan ta en stay-cation. Kanske att man kan jobba mer på distans för att ha mer tid med sin familj. Här, i utkanten av monstret, är det svårt att se det på det sättet. Utsikterna är mörkare.
Väskorna är fortfarande packade, vi väntar på provsvar om sjukdomen. Vi väntar på nyinsatta flyg. Men när det här är ”över” vill vi komma tillbaka till monstret. Till det här landet och den här regionen. Och då med energi för att stötta för att återuppbygga ett drägligt ”efter”.

(Anm. Tove fick ett negativt provsvar och de har plats på ett flyg till Sverige nästa vecka.)