Kære Maria, du skriver och vill höra hur situationen är här i Köpenhamn. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag kan berätta hur situationen är i min lägenhet, på naturområdet i närheten där jag går varje dag och i den Netto som har öppen dygnet runt som jag en eller två gånger i veckan cyklar till sent om kvällen, precis innan jag ska gå och lägga mig. Och om hur det är på internet. Hur det är i mina telefonsamtal med vännerna här, med min familj i Sverige och in i mellan kompisar i andra delar av världen. Men Köpenhamn har jag inte rört mig runt i sen landet blev officiellt nedstängt för i dag precis fyra veckor sen. Men så är det vist inte alla som har det. Landet stängdes ner men det blev inga direkta utegångsförbud. Först skulle man inte samlas mer är femti, så blev det till tio og nu till två. Jag tror att polisen patrullerar lite men inte så som du beskriver det i Berlin, så skulle Sankt Hans Torv inte kunna se ut som det gör. Det är ett centralt torg i stadsdelen Nørrebro. Som du beskriver din park, samlas folk här i de första vårstrålarna. Och det gör de visst fortfarande har jag hört. En av mina kompisar, som bor mitt i smeten på Nørrebo, skriver desperata uppslag på facebook og instagram om att hon inte kan gå ut längre för att folk inte håller avstånd. Som överhuvud taget. Och jag har tur, tänker jag, som har mitt naturområde. Som så visst inte är ”mitt” längre. Helt plötsligt har hela Köpenhamn fått nys om min pärla och välter runt härute. Jag bliver rosenrasande. För att de verkar så ignoranta, men visst nok mest för att jag inte får lov till att ha det för mig själv längre, tänker jag och skäms-fnissar lite för mig själv.
För det var så jag reagerade mycket de första veckorna, med vågor av ångest och ilska. Jag har många sårbara och utsatta i min omedelbara närhet. Min dotters pappa som är organtransplanterad, min bästa kompis som varit kronisk sjuk de sista tio åren, en annan kompis med svår astma och min pappa bara pga hans kombination av kön och ålder. Men han bor i Sverige, där man har en helt annan policy. Det har verkligen varit förvirrande och svårt, att förstå och acceptera hur olika strategierna är. Och det intressanta är, att även om vi generellt är ganska anarkistiska i min familj, blev det väldigt tydligt hur auktoritetstrogna vi alla är. När jag pratar med dem, går det så himla tydligt igenom att vi tror på den strategi som det landet vi bor i, har valt. Det nationella internaliseringen fascinerar mig. Det är vatten på min kvarn omkring min skepsis omkring den ”fria viljan”.
Något annat som jag också har varit väldigt intresserad och fascinerad av, är skammen som bouncer runt mellan folk, inte minst på sociala medier. Som jag själv blev en stark del av i början, där jag kom med ett mycket aggressivt utfall mot just Sveriges strategi. Som jag har skämts en del över efteråt. Hur jag reagerade okontrollerat med ångest och raseri. Hur mycket jag tvivlar nu. På hur mycket jag försöker både förstå och samtidigt släppa taget omkring att förstå och bara följa med. Jag kan först börja förstå och konkludera när vi är på andra sidan av detta. Och just där bliver det så tydligt – kontrollbehovet. Hur mycket vi i denna delen av världen och tiden, kan bestämma över våra liv (men våra val är fortfarande styrda av en social och kulturel programmering om du vill invända att jag ju var skeptisk til den ”fria viljan”) och nu går vi runt i något vi aldrig har provat förut. Världen har provat mycket, men ikke en pandemi i en värld med all information tillgänglig till alla samtidigt (ja, jag vet att alla inte har tillgång till information, men rent principiellt).
Jag är intresserad i vilken slags värld vi har på andra sidan av detta. Just nu kan jag inte föreställa mig den, när jag prövar bliver allt suddigt. Men vill vi tillåta att sjuksköterskor har så jävla dåliga arbetsförhållanden och löner samtidigt med att det kan vara lagligt att tjäna hundratusen i månaden för andra? Spanien har infört medborgarlön läste jag någonstans. Hur länge kommer det att vara och hur länge behöver det att vara för att vi inte bara ska go back to normal och glömma snabbt? Alltså alla vi som kan. För vill vi det, vill vi tillbaka till det vi kom från? / Kajsa
kajsagullberg.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar