Norr om kyrkogården, precis intill resterna av Berlinmuren som blivit ett välbesökt minnesmärke med nya turistbusslaster varje dag, ligger Lazarus hospicet. Jag vet inte hur många gånger jag har passerat den stora vackra byggnaden med höga träd på gården, en stenmur och mystiskt neddragna gardiner ovetandes om vad de döljde, innan jag häromdagen för första gången besökte den för att lyssna på ett föredrag om hospicearbete, "Jag kan inte sluta att gråta".
Jag känner mig som en välkomnad främling när jag sätter mig bredvid en av de vithåriga diakonissorna på första raden i "festsalen" där guldig kvällssol skiner in. Hon ler milt mot mig och drar åt sig korgen som står vid hennes fötter för att ge mig mer plats, i vit hätta, mörk prickig klänning och med ett stort silverkors runt halsen. Bakom oss sitter runt fyrtio personer som till yrket eller på frivilligbasis stödjer människor in i det sista, för att göra döendet så ångestfritt som möjligt. Vi lyssnar på en kraftfull person som pratar om sina erfarenheter, om död, anhöriga, sorg, smärta, glädje, tro och jag är tagen av all kraft. Men kan inte sluta tänka på att jag sitter i ett hus fullt av död. Eller kärlek. Som funnits runt mitt hörn i alla år.
Jag cyklar därifrån i mild kvällssol. Precis längs Berlinmuren, där dagens sista turister läser skyltar och pekar i olika riktningar för att förstå detta märkliga påhitt. När muren byggdes så flyttade man på ungefär tusen gravar från den intilliggande kyrkogården, de var i vägen. Jag cyklar den korta vägen längs Bernauerstrasse och svänger in på Brunnenstrasse, vinkar åt Bay som sitter utanför sin bar, som på något vis hankar sig fram, kikar in hos Elias och Yohannes, den nattöppna kiosken mittemot det judiska centret, där ena lilldottern är på besök. Hennes skratt är pärlande när hennes mamma jagar henne över trottoaren och jag blir lyckligt omtumlad av tidens och livets vingslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar