av det sjuttiotalsbyggda DDR TV-tornet. Intill måne, framför rosa moln, glänsande i sol, försvinnande i dimma, blinkande i natten. Alltid utanför mitt fönster, på lagom avstånd från min balkong. Jag känner en man som var med och byggde det, Uwe. Han klättrade på den svajande breda masten innan silverkulan sattes dit. Nu kan man köa sig in och dricka entimmaskaffe och snurra ett varv runt det annars så platta Berlin, där man får klättra på ruinanlagda kullar för att få sig en överblick.
Har sensommarplanterat växter jag glömt namnet på, sett en del onödig film, snyltat prover på dyra apotekskrämer och läst klokheter om melankolin. Och tiden tar sig fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar