Rötterna sliter och drar. Hjärtat dunkar för vännerna norr om Östersjön och jag sitter på den balkong jag känner bättre än någon annan. En alltför välbekant kyrka tornar upp sitt tegel mot den sommarblåblekljusa västkusthimlen och träden täcker de grå husen med de stora fönstren där jag växte upp.
Har suttit här alla tider på dygnet, med fnittrande tonårsvänner och stora planer, om kvällen och framtiden. Nu fylls det på med nybäbisar, pratbarn, tvillingskillar och blondtussiga hjärtmältavkommor i alla åldrar. Planer för denna kvällen och den eviga framtiden. Och jag spanar på de som dricker vin under pilen på gården.
Göteborgskt lördagkvällsskrål, en dansande låga, en sjungande Neil, messpip, avslagen rotkäppchen och röda naglar gör mig sällskap. Och tiden står som vanligt inte still. Vi vänjer oss vid det ovänjbara. Din saknad i varje buske, ditt leende på hyllan. Och jag undrar om mitt bloggkrut börjar tappa glöd. Kanske får mixen fortsätta leva ett slocknande liv. Eller också inte, ska tänka på den ett litet slag. Medan himlen mörknar.
2 kommentarer:
det är konstigt. ibland känns det nästan inget o ibland känns det för mycket. kramar!
jag håller med. tur att tiden går iallafall. även om han alltid finns med. kram till dig!
Skicka en kommentar