Historia

Efter en för lång dag vid skärmen går jag ut i skymningen. Gatljusen smetas ut av fuktig kvällsluft och jag styr stegen mot weinerei. Möts av varm caféluft, brinnande ljus och vilande ansikten bland ett hopkok av fåtöljer, köksstolar, slitna träbord och kantstött porslin. Med kaffe för 1 euro och vin till valfritt pris har weinerei ett vida rykte bland tillfälliga och nyberlinare. Jag sätter mig på en barstol, rör om i kaffet och bläddrar i Süddeutsche.

På kulturdelens sista sida listas dagens begravningar. Ort, tidpunkt, namn, ålder och yrke. Mellan klockan 10:00 och 14:00 begravs 41 personer i München denna måndag. Däribland en lärare, två journalister, en läkare och sju hemmafruar. Ingen av dem är yngre än 30, ingen äldre än 90 år. Jag läser listan, om igen. Något döljer sig bakom trycksvärtan. Någon, som plötsligt blivit svart på vitt. Framåtlivet är till ända, summeringen tar vid. Tillsammans med Elvis, andra världskriget, medeltiden och berlinmuren, blir vi historia på en tiondels sekund.

Jag dricker upp det kallnade kaffet och flyr sakta fältet innan ungturisterna intar vindisken som om bara morgondagen fanns.