Kyrkogården

Längst ned vid en av gatorna som går förbi mitt hus ligger en kyrkogård. Mellan Invaliden-, Acker- och Bernauerstrasse. Den är omgärdad av en röd tegelmur och där växer många höga träd. Blad och barr. Gravarna skiftar i utseende och form och på något sätt är den "levande". Folk sitter där och läser, vickar en barnvagn med foten, flanerar sakta, turistar eller besöker någon kär på andra sidan. Jag har alltid tyckt om att promenera där. Läsa namn och årtal på gravar och gotta mig i lite memento mori.

Idag gick jag dit för att sätta en blomma i vas, en orange ros med knoppar. Jag bad kvinnan som gick och påtade vid en grav intill "mitt träd", om en sax att skära av rosens skälkar med. Hon gav mig en kniv och undrade om jag hade begravt en husdjur under trädet. Det är många som gör det, sa hon, jag tycker det är helt ok. Nej, svarade jag, jag sätter upp en blomma för min bror, vars grav inte finns i Berlin. Fint, svarade hon mig och nickade åt graven framför oss. Här ligger mina flickor. 35 och 43 år. Cancer.
Jag gav henne allt deltagande jag kunde och vi skiljdes åt tårade efter att ha delat ett ögonblick.
Sen satt jag lite hos Mattias, lyssnade på musik från ett band som någonstans spelade U2 covers. Såg resterna av Berlinmuren som gick precis längs kyrkogården, ett monument över andra världskrigets offer och de höga övervakningslamporna som står kvar sedan man patrullerade längs ingenmansland mellan murarna. Och bakom mig gravar. Döden. Med döden nära livet ändras väsentligheterna.
Memento mori.