Achtung Berlin

Under ostörd blå himmel, fri från alla sorters flygplan som vanligtvis lämnar Berlinhimlen randig, cyklar vi till Kino Passagen i Neukölln för att se en film på festivalen Achtung Berlin. Vi gör ett stopp på en turkisk resturang nära Hermannplatz, där äldre herrar i grå keps och grå kofta förbiflanerar nästintill slitna papperskorsgletande och unga drömletare. Äter lamm i mycket olja och dricker Ayran, saltig turkisk yoghurt. Fortsätter sedan längs Karl-Marxstrasse. På gården framför biografen sjunger de opera. Utan att man hinner märka det, pågår en festival efter den andra på Berlins bakgårdar. Folk trängs och lyssnar på sång från alla håll, på open air musikteaterfestival.

Vi sjunker ned i mjuka röda fåtöljer, äter glass, dricker öl och ser Rich Brother. En dokumentär om en ung boxare från Kamerun som kämpar sig genom Berlins boxningsklubbar, längtar hem, jobbar som städare, får en son och boxar sig fram bland hockeyfrillatyskar medan familjen i Kamerun undrar varför han inte skickar mer pengar. På filmfestivalen Achtung Berlin visas film som producerats i Berlin. För sjätte året i rad träffas Berlinfilmare, dricker Rotkäppchensekt och snicksnackar om film. Det strålar av frisk filmkärlek bland organisatörerna. Men det är få av ickefilmare jag träffar som känner till festivalen, man drunknar i mängden av allt här. Jag tipsar om mer engelska texter inför nästa år för att locka de många nyinflyttade. Jag gillar Berlinfilmen. Så klart.

Achtung Berlin