Ewigkeitssonntag

Döden kommer i tid och otid. Det är ett som är säkert. Liksom bäbisjesus i målningarna håller hårt om sitt kors och mariamodern sänker sin blick i sorg redan mot barnet, är dödligheten oss inbegripen.

I Berlin dör 85 personer om dagen. Vissa går den till möttes, kastar sig i dess famn. När livets trådar trasslat sig olösliga, tappat färgen, gett skimmer av att aldrig kunna redas ut. Eller av någon annan anledning. En fotbollsmålvakt avslutade sitt liv och Tyskland har näst intill landssorg. Allas innersta olycka, oförståelse och medkänsla över livets mörker komprimeras i sorgen över en (o)känd. Jag önskar att kedjan som sorgen utlöser skulle finnas där innan det oåterkalleliga steget är taget, fånga den som faller. Men hur rå på någons inre trassel? Ett ögonblicks solförmörkelse kan avgöra livet.

I Berlin finns 221 kyrkogårdar på sammanlagt 1147 hektar. En gravsten för varje enskild. Ett pärlband av sörjande som inte glömmer.
Sista söndagen innan advent firas evighetssöndagen i Tyskland. Liksom på allhelgona och Dia de los Muertos tänker man på de döda, sörjer krigsoffer, lägger ner kransar, tänder ljus och håller minnet av dem som gick före levande.