Septembermorgon

Solen ligger på vår sida av gatan. Jag öppnar porten med nyckeln i handen. Cyklister, långa långtradare, snabba steg till jobbet. En ung kille skjuter en vagn - en trälåda med hjul och handtag, inredd med små bänkar åt dagisbarnen. Han har ett vimmel av treåringar runt sig, de får grön gubbe och "jetzt geht's los". Utanför ett galleri diskuteras det med kaffekoppar i knäet, från balkonger växer rankor i olika riktningar. En sliten väggmålning av en lättklädd, storbystad sjuksköterska är allt som finns kvar efter strippbaren som håller på att rensas ut. Solen är varm, men luften retas. Det är inte sommar. Kohlen Handke och Kohlen Paule lastar kol, poliserna patrullerar, en perukmakare har öppet. Jag går till det turkiska bageriet, bredvid den asiatiska kiosken där det alltid finns solrosor och vita liljor, köper brötchen med pumpafrön och Berliner Zeitung. Promenerar Anklamerstrasse tillbaka och låser upp porten igen. Det förfallna huset på bakgården är lika förfallet som alltid. Men av det stora trädet på gården finns bara hälften kvar, ena halvan träffades av blixten häromåret. Vissa saker förändras mer plötsligt än andra.