Marienkäfer

Efter att min bror dog har vissa av oss i familjen tenderat till en viss animism. Det är inte första gången det händer. Min farfar blev utan tvekan en fluga när han dog. Sekunden efter Göstas sista rossling i sjukhussängen lyfte en fluga och fyllde det dödtysta rummet med sitt surrande. Farfarflugan återsåg vi senare det året i ett glas vin på Kreta.

I sommar har Mattias besökt oss i skepnad av haren som kom till trädgården på midsommar, som stod i silhuett på berget under middagen, i trollsländan som surrade runt oss under boulespelet, i spindeln som plötsligt firade ner sig från kökstaket i masthugget.
När jag besökte hans grav på västra kyrkogården i Göteborg förra veckan var där fullt av insekter. Flugor. Senare samma dag satt jag på ett berg vid masthuggskyrkan där han begravdes. Solen sken alldeles starkt och ett bröllop förbereddes. Havet var på lagom suddigt avstånd och himlen full av snälltussiga moln. Det var en bra dag och jag skrev i min brorbok att det inte enbart är tungt att bära sorgen efter dig. I samma stund lyfte en klarröd nyckelpiga från min fot och seglade iväg under molnen. På tyska heter nyckelpiga Marienkäfer och jag har alltid känt att de talar lite extra just till mig.

Nu har jag för andra gången rest från Göteborg till Berlin utan att fysiskt ta avsked från Mattias. Det är tungt. Men mer än någonsin följer han med mig vart jag går. På spåret strax innan Rödby och färjan till Tyskland hoppade en stor hare förbi under tågfönstret. Och på min tapet i Berlin Mitte sitter just precis nu en lurig liten Marienkäfer.