Prinzenbad

Varma sommardagar kokar det i Prinzenbad i Kreuzberg. Turkost kakel, tre stora utomhusbassänger, höga gröna träd vars bladverk hänger ner över vattnet, människor av alla storlekar och kulörer. Äldre damer som solat sig mörkbruna, pojkar som spanar på flickor som spanar på pojkar, storfamiljer, småfamiljer, och allt däremellan. Vissa tillbringar sina somrar där. Jag ser ofta en äldre man, simtränad, olivfärgad, med välansad grå skepparkrans. Igår stod han i en perfekt grekisk kontrapost vid bassängkanten, doppade ena stortån i vattnet, kommenterade vattentemperaturen och konverserade de simmande nedanför.

I vattnet flyter tankarna. Jag tänkte på ärr när jag simmade min kilometer i det ganska kyliga vattnet. Mattias hade ett ärr mitt på bröstkorgen. Resultatet av en ganska misslyckad leverfläcksborttagning. Fast det syntes inte så väl, han var ju ganska hårig liksom resten av familjen.
Mina minnen av Mattias är alldeles levande, de luktar, känns, hörs. Inte alls som bilderna jag har ställt upp på hyllan. Jag hoppas att det förblir så länge.

Sedan cyklade jag med fuktigt hår från väst till öst med TV-tornet ständigt i sikte. Från Kreuzberg med turkiska caféer där mitt hjärta bor lite, till Prenzlauer Berg där de ekologiska caféerna bara blir fler. Hem till Christine som bjöd på risotto och rosé på sin balkong. Som vanligt pratade vi om livet och kärleken. Och numera också om döden. Från hennes balkong kan man se svalor och moln, senare på kvällen fladdermöss och stjärnor. Och om man blundar kanske en ärrad bror i Prinzenbads klorfyllda vatten. Alltid levande.