Vårsolen värmer. Liksom för ett år sedan, då jag satt på en trappa på en liten ö i norra Sverige utan att veta att du redan var död. Jag lutade mitt huvud mot någons knä, hade en filt över benen, log mot himlen. Redigeringsrummet var upptaget och jag kunde inte annat än att lapa den första vårdagen. Jag joggade genom snötäckt skog med frasig smältmark, satt på en yogamatta utan att förstå vad jag skulle göra. Tänkte att detta borde du testa, det kanske kunde hjälpa.
När jag lämnade rummet kom min lärare emot mig, jag skulle ringa hem. Något hade brustit, alldeles för oändligt oåterkalleligt. Du fanns inte mer i livet. Sedan dess har dagar och nätter förflutit, men likväl är det svårt att förstå. Att du föll. Att din historia är till ända, att någonting tagit slut. Du som är så levande inuti.
Berlinvåren värmer. Gula tulpaner spretar på bordet. Jag tänder ljus och du är nära.
2 kommentarer:
du skriver så fint.
jag skrev här, men inte lika fint som du.
http://meramest.blogspot.com/2010/03/saknad.html
det känns så konstigt o tomt att ett helt år gått. kram!
Nu fick du mig att börja gråta. Men d var ju nästan väntat. Puss på dig fina
Skicka en kommentar