Jag tappar två ögonfransar och önskar frid. Åt Tyra och Mattias, som just nu skulle ha blivit 100 och 43 år. Min hicka vill inte sluta. Klockan tickar och fotsteg hörs utanför fönstret.
Döden, döden, döden. Den förblir lika outgrundligt oupphörlig som alltid. Och jag blir så trött. Istället väcker jag bilderna, sångerna och förnimmelserna till liv. Och skiter faktiskt i döden. Bara för att du inte svarar i telefon betyder det ju inte att du inte finns. Inom oss.
Allt som ni varit är.
3 kommentarer:
Läser om vad du skriver o minns. Vackert. vackert denna blandning av realism o ändå denna förundran över vad lite vi vet vad sorgen gör med oss både fysiskr och psykiskt. Gör oss svaga ibland o starka, mognare o ödmjukare ibland. Väntar på nästa berätteklse om ditt Berlin o ditt liv där. Vi tänker ofta på Mathias o som du skrev. Även om han inte svarar i telefonen, så finns han ju hos er i alla fall. Varma tankar från oss i Kristinehamn Ulla Mogren
Tack Ulla. Ja, han är nära på så många sätt. Det värmer att vi är många som minns. För mig har skrivandet blivit viktigt, jag började med det mer intensivt efter Mattias död och det är lite av en ventil. Annars snurrar livet i Berlin på bra, det börjar bli vår och ljust igen, och det känns skönt att det första året snart är över. Hälsa Olle. Kram
Du har makt över orden och det går rakt in i hjärtat.
Skicka en kommentar