Klar svartkall vinternatt. Går över masthuggets asfalt. En ensam minitaxi uppför backen. Stilla tunn frost. Går i min barndoms fotspår. Andas nattluft. Kyrkan kastar ingen skugga. Går i dina fotspår. Glömmer se efter stjärnor. Dagisgården är tom. Utemöblerna vilar. Andas samma luft som du. Hamnen på avstånd. Endast jag är vaken.
Allt som varit är. Alla dina steg är tagna. Men jag bär dig med en bit till. Och allt ser lite annorlunda ut. Går direkt in. Grindarna är lägre. Tårarna kommer snarare. Kan tycka om det. Direkt är livet. Och nu. Ingen tid att förlora.
Konsten talar om det. Konsten räddar liv. Det är jag övertygad om.
I Suzanne Ostens uppsättning av Lorcas pjäs "Publiken" är det förvillande, förvirrande, för mycket och förlösande. Allt får plats. Kärlek blod smärta död ensamhet och hästar. Julia reser sig från graven och jag ser dig där på scen. Jag hör dig i sången.
Allt du kunde blivit. Allt du varit. Allt du är. Bär jag med mig.
Publiken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar