Lågan till min Berlineld tändes sommaren 1995 under en Bob Dylan konsert på roskildefestivalen. Jag märkte blickarna från någon mörkögd långsmal som det skulle visa sig exöstberlinare när jag kastade lite med mitt långa röda hår. Ett år senare flyttade jag in i hans gamla lägenhet i Pankow med egetslipat trägolv och koleldning (jag visste när jag stod där i råttkällaren fyra trappor ned bland koldammet och fyllde tunga hinkar att det skulle låta romantiskt någon gång i framtiden!). Mycket av Berlin var då fortfarande östslitet, kul- och bombhålen inte helt bortrenoverade, kullerstenarna ännu kullrigare, barerna bakgårdsdoftande, trabanterna många och servicementaliteten om måttet värre.
Även om hans familj var fri från ostalgi socialiserades jag östtyskt. Och jag älskade det. Jag kom från blåögdsverige till historiedränkta Tyskland och ville liksom genom huden absorbera historierna om uppväxten i DDR, om sandmansånger, TV-tornsbygge, bambinachoklad och nickitröjor. Om morfar Lothar som bodde i plattenbau vid Alexanderplatz, suttit fängslad i Stalingrad, lagt några av tegelstenarna som utgjorde den första berlinmuren, upplevt ännu ett systemskifte när muren föll och som träffade sin stora kärlek efter att han fyllt sjuttio.
Berättelserna om hösten 1989 och om dagen då muren föll var oändliga. Hur de inte trodde att det var sant utan gick till sina skolor och jobb men ingen var där. Om gåshuden som spred sig vida första gången de klättrade igenom en av de pinfärska, uppknackade muröppningarna vid Bornholmerstrasse. Om begrüßungsgeld, kudammbesök och västresor. Hur murens fall förändrade, förvirrade och frihetsskänkte.
Nionde november 2009 firades jubileum med stora ord och patos. Berlin till vardags spretar och stretar och är inte färdigdefinierat än. Nu och då är sällan enkelt i Tyskland. Minns historien och låt det spreta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar