Sorg

Hur bemästrar man tomrum?

Jag viker ihop mina ögonlock, tar med händer och fötter nedför backen, under träd, över stenar. Rör mig nedåt. Går genom en port. Innanför murar, i skugga, under ljus. Sätter mig där du är. Där jag vill att du ska vara. Ser uppåt. Överallt är ditt nu. Ser en duva, en kråka, ett fly.  Molnsjok och himmelsflagor. Gräs som är glest och något som vittnar om mig.

Det är inte sant, sa jag. Om igen. Men det hjälpte inte. Någonting som inte kan vara sant, är livet nu. En solig dag. En kall natt. En vacker dag.

Sorgen, som så mycket annat, är inte sådan man föreställer sig. Störst först, sakta avtagande, linjär, utplånande, omöjlig att bära. Nej, livet fortsätter obönhörligen. Till det yttre sig inte olikt. Men oväntat slås vi, av tunga vågor utan ord. Av dig. Stilla saknad utan slut. En sång är du. Ett ackord. En bild. Ett ord. Om du bara visste, hur mycket plats du tar.

Jag sträcker ut handen, men når dig inte. Jag sträcker in handen, där finns du.

På min balkong växer solrosor som jag inte har planterat. Molnen är kanske större idag än igår. Vi är alltid tillsammans nu. Och tomrummet är inte tomt. Det är sprängfyllt.