Filmvisning - Ge och få tillbaka

Att visa film om Brunnenstrasse på Brunnenstrasse var ganska nervöst. Den första gästen var en man i keps och käpp, som bott på gatan i 75 år. Där ligger jag i lä med mina åtta. Men responsen var över förväntan. Strax innan nio, när mörkret lagt sig, började galleri en passant att fyllas med vänner, nyfikna och grannar som letade lediga platser och minglade med Tannenzäpfle, Bionade, Prosecco och ostbitar. Det blev så fullt det kunde bli, vi släckte lamporna och på den vita galleriväggen projicerades gatbilder och gatmänniskor. Det skrattades mer än jag hade anat. Under visningen kikade nyfikna in, en av poliserna som patrullerar förbi kamerögat framför synaogogan, patrullerade förbi utanför gallerifönstret. Efteråt frågor, anekdoter. Alla ville dela med sig av sin gata. Om fotoaffären från DDR som legat i galleriets lokaler, om hörnkrogen i mitt hus som är madrassaffär idag, om bombnatten 1943, då Weinbergspark blev Weinbergspark. Hur husen mittemot nästan skakats sönder av bomberna och hur luften hade glött av eldhettan när de överlevande kom upp ur sina källare.

 

På söndagen hade vi ytterligare en visning. Fler människor, fler historier. Den kvällen kunde jag inte somna. Bilder virvlade innanför näthinnan, berättelser jag inte längre kunde särskilja, som jag ville pränta fast. Historia alldeles nära inpå. Allt jag hade fått tillbaka. Jag började en tankegång om bilder, yta, och membran, om det yttre som vittnar om det inre, om det tunna mittemellan, om vad det egentligen handlar om... Men jag kom inte så långt innan jag somnade tungt. Ge och få tillbaka.