Till vännen

Hej. Hur var natten. Kunde du sova? Här sol. Ute, pingis, handlat, kaffe. Var dag. Promenerade över kyrkogården. Där växer lila krokusar och vårfåglarna sjöng. Imorgon är det Mattias födelsedag. Saknar honom. Såg en pappa i jeans o skäggstubb som spelade pingis med sin son.

Vad gör du? Jag ska tvätta och packa upp. Livet kanske blir bra ändå.

En spårvagn av den gamla sorten. Ljusblå. Landshövdingehus och hamnen. Frusen snö och berg. Dimma som lägger sig under solen och ljusen som smetas ut. Göteborg ligger kvar.

Går i trappor med lager av torrt grus och smutsig is. Tar stegen framåt. Ett berg med kantig sten, snötäckt gräs och en kyrka i tegel. Ord som inte uttalas. Fryst tid.

Väsen

Små väsen tassar runt. De gömmer sig i garderober. I doft och musik. Jag tror de lever, fast jag ser dem inte. Överallt skuggor.

Minnnen.

Göteborgsljusen blinkar fast natten är svart. Inte långt bort är havet. Och oändligheten. Allt på en hårsmån. Och överallt väsen.

Jürgen ska flytta

Clementindoftande fingrar, hemstöpta vaxljus i stjärnformade ljusstakar, en slokande rosa julstjärna och en alldeles för långsmal hyacint, ett badkar fullt av snö som inte smälter och en stor näsduksförbrukning. Det är vinter med lila och gul himmel. Snö på byggställningar och tegeltak, evig hosta, massa tekniska formuleringar och ändligt med föresatser på pränt, oändligt virvlande någonstans.

Vår mataffär nyöppnade efter renovering och vi var där. Det var festligt värre med Abba i högtalarna, en glad clown och en tysk underhållare mellan apelsinerna och flaskinlämningen. Hyllrader av positiva, prisvärda JA!-produkter. Vi sparade tio procent på allt och tyckte att kassörskorna log lite mer än annars, vilket inte är så
svårt med berlinska mått mätt.

Och huset på hörnan ska rivas. Efter mer än 35 år måste Jürgen flytta från sitt hem där han bott sedan de unga åren i DDR. Lämna de kärleksfullt renoverade rummen och ge upp kampen mot vräkningen som hållit på i många år. Vi lärde känna Jürgen under inspelningen av filmen Berlin. Brunnenstrasse. Han berättade historien om sin lägenhet, om arbetet som gränsvakt och om förändringen av området, med glimten i ögat. Jag har sällan sett så mycket kärlek och omsorg i renoveringen och inredningen av ett hem som hos Jürgen, med spetsgardiner, små statyetter och olika egenbyggen.

Tillsammans med Jürgens lägenhet och vaxduskaffären i gatuplan försvinner nu ett av de sista orenoverade husen på Brunnenstrasse.

Glitter

Mörkret sänker sig och på byggarbetsplatsen mittemot fortsätter de att arbeta med starka strålkastare. Vinden svänger runt hörnet och isar i alla glipor. Ännu en vinter.

Tiden och rymden obegripliga. Sorgen är en fågel vid fönstret, ett ändlöst fall som avtar i fart. Jag dricker te i påse och doppar mjuknade pepparkakor som löses upp och går sönder. Ser film om än det ena och än det andra. Någon säger att livet är ett hjul som alltid rullar vidare.

Jag tänder ljus och handlar blommor som verkar frysa. Försöker få orden på pränt och allt att rulla åt rätt håll. Glitter i hörnen och pepparkakssmälta en månad innan jul.

Flugan

Molnhimlen blev blå och balkongens sista solstråle bildar en vit rektangel ovanför krukorna innan den försvinner runt hörnet. Jobbar lagom koncentrerat från vardagsrummet ackompanjerad av tvätt, radio och dörrförsäljare. Datorn på en telefonkatalog och kaffet i en stor kopp. På skärmen sitter en fluga. Den satt först länge på den vita väggen ovanför min axel. Nu vill den inte lämna datorskärmen och trippar istället omkring över oöversatta meningar. "Install two coolant pump cover cap screws". Det ser ut som att den har lysande ögon och jag undrar vem det är som gör mig sällskap.

Bloody Mary

Helgen virvlade och vimlade med besök från London, Paris och Zagreb. Tankade vänner som jag helst alltid skulle vilja ha i min närhet. Nu på röd soffa, i röd blus, med två röda väskor slängda på golvet och ett glas rödvin i handen. Har en given favoritfärg och ny favoritdrink, Bloody Mary.

Loppor & orkidéer

Står länge under varm dusch för att bli av med den blötruggiga känslan efter en dag på loppmarknaden vid Mauerpark. Tillsammans med regissörsvännen och filmfestivalkillen försökte jag tjäna några extra euros på utsorterade paltor som bott i en fuktig källare alltför länge. Klockan nio är det egentligen för sent att börja och medan vi packar upp, rycks det i våra påsar och frågas efter målarfärg, parfym, elektronik och guld. Experterna, eller vad man ska kalla dem, kommer tidigt. Under förmiddagen drar Christianes plastorkidéer och babyfiltar från senaste filminspelningen till sig de äldre damerna. Under eftermiddagen, när turisterna och klubbfolket vaknat, blir vi av med egna gamla loppisfynd, ärvda blusar och slitna jeans. Och regnet faller och folket strömmar till. Ofta står en brokig klunga vid vårt färgglada bord och det pillas, kollas och prutas.

En grön jacka med cigaretthål som jag sörjer lite går till en liten spanjorska, en sjuttiotalsklänning hamnar hos en belgiska och ett armband (eller var det en gardinupphängning) hos en äldre svenska. Våra loppor sprids för vinden och jag fascineras lika mycket över hur någon blir smått förälskad i ett av mina välanvända plagg, liksom över det totala ointresset inför egna gamla favoriter. Inför nästa gång har vi klurat på framgångsrika loppisstrategier och är snart på plats igen, tidigt.

Rullader, sekt & brötchen

Blev intervjuad om tysk mat, intrycken från en inflyttad. Jag började fundera på skillnader igen och mindes mina första matchocker. En oxrullad lindad runt ett helt kokt ägg med Klöse av råriven potatis, klockan tolv en söndagslunch. Kallskuret på kvällen, tunna skivor rågbröd, köttpålägg i alla dess former, färdigskivad ost, kanske lax och örtiga färskostar. En öl till det. Annars vin och sekt och jägermeister. Frukost om en kung, lunch som en bonde och middag som en tiggare.

Blev bjuden på 70-årskalas och vi började med att äta olika eftemiddagstårtor med kakgaffel och dricka bryggkaffe med kopp och fat och kaffegrädde. Efter det kanske en konjak. Socialiserade och konverserade, innan det kallskurna plockades fram igen, lite extra festligt med kokt wienerkorv och potatissallad. Och öl. Till sist något sött och vitt vin. Min svenska gom förvirrad av att äta tårtan innan maten, men jag vande mig och Kaffee und Kuchen klockan tre en söndag hör liksom till. Tänker på timslånga frukostar och regional mat från olika delar av tyskland. Eisbein, Schweinebraten, Flammkuchen, Spätzle, Maultauschen, Spargel. Och dryck, hundratals ölsorter och det vita vinet. Och bröd, det kilotunga grova brödet och de små frasiga Brötchen som man bråkar om var de bakas bäst. Det råder delade meningar om Brötchen från f.d. öst, Ostbrötchen. Mina vänner uppväxta i DDR har berättat om köandet när säsongsvaror kom, t.ex. jordgubbar, om hemmagjord soja och uppfinningsrikedom i brist på annat.

Mat- och dryckkärleken är iallafall stor i Tyskland. Det äts. Och dricks. Mycket. Mest av allt gillar jag dock Berlins mångfald och de många små matställena där även en halvfattig kulturnisse än så länge kan ha råd med asiatiskt, italienskt, turkiskt, mexikanskt, eller tyskt. It`s all in the mix.

Får inte nog

av det sjuttiotalsbyggda DDR TV-tornet. Intill måne, framför rosa moln, glänsande i sol, försvinnande i dimma, blinkande i natten. Alltid utanför mitt fönster, på lagom avstånd från min balkong. Jag känner en man som var med och byggde det, Uwe. Han klättrade på den svajande breda masten innan silverkulan sattes dit. Nu kan man köa sig in och dricka entimmaskaffe och snurra ett varv runt det annars så platta Berlin, där man får klättra på ruinanlagda kullar för att få sig en överblick.

Har sensommarplanterat växter jag glömt namnet på, sett en del onödig film, snyltat prover på dyra apotekskrämer och läst klokheter om melankolin. Och tiden tar sig fram.

Under en annan himmel

Rötterna sliter och drar. Hjärtat dunkar för vännerna norr om Östersjön och jag sitter på den balkong jag känner bättre än någon annan. En alltför välbekant kyrka tornar upp sitt tegel mot den sommarblåblekljusa västkusthimlen och träden täcker de grå husen med de stora fönstren där jag växte upp.

Har suttit här alla tider på dygnet, med fnittrande tonårsvänner och stora planer, om kvällen och framtiden. Nu fylls det på med nybäbisar, pratbarn, tvillingskillar och blondtussiga hjärtmältavkommor i alla åldrar. Planer för denna kvällen och den eviga framtiden. Och jag spanar på de som dricker vin under pilen på gården.

Göteborgskt lördagkvällsskrål, en dansande låga, en sjungande Neil, messpip, avslagen rotkäppchen och röda naglar gör mig sällskap. Och tiden står som vanligt inte still. Vi vänjer oss vid det ovänjbara. Din saknad i varje buske, ditt leende på hyllan. Och jag undrar om mitt bloggkrut börjar tappa glöd. Kanske får mixen fortsätta leva ett slocknande liv. Eller också inte, ska tänka på den ett litet slag. Medan himlen mörknar.

I molnigt ljus

Ett turkiskt bröllopssällskap tutar, den tyskekologiska espresson puttrar, en svensk sommarvärd pratar om den enskildas ryggsäck och spelar den mest melankoliska musik. Lyftkranen mittemot svingar sig mellan husväggarna och jag översätter riskanalyser.

Någonstans mellan världarna som tagit sig in till mig. Balkongen ligger i molnigt ljus och sommaren är inte slut.

Stjärnor, Jenny och fortsättningen

En endaste stjärna flörtar med mig ovanför hustaken och blinktornet. Natten är stilla och svartblå. Har druckit kroatisk snaps med en vän som inte förstår sig på Jenny Wilsons genialitet, en vinyl som gått varm hos mig. Kanske skulle jag ägnat mig åt musik, den sinnligaste konsten som snirklar sig runt den innersta snårigaste skog och aldrig lämnar en ensam. Såg henne på konsert i Göteborg en vecka efter att allt som varit tagit slut. I en alldeles levande känsla av fullkomlig overklighet. Där jag inte ville vara men musiken bar mig. För vissa saker tar aldrig slut.

Jag fortsätter att cykla i guldigt kvällsljus och författa texter som aldrig kommer på pränt, om efterkrigsstölder, timslånga utställningsköer och det obeskrivliga skymningsljuset. Fortsätter att undra, och gilla läget. Dricker min kaffe med mjölk och äter mitt bröd utan smör. Och okynnestar en sked nutella. Och ännu en.

Vid regnbågens slut

Kameleonter, änglar och sorg under solen

Naglarna kameleontade från oranget till grönt. Det sticker lite i ögonen, men piggar upp. Molnen tussar, tidningen flyger, kaffet smakar välling av mjölken som nästan kokade över igen. En långhårig mops bär torkade löv i pälsen och kvällarna mörknar.

Som vanligt cyklar jag. Kullerstenar, trottoarer, spårvagnsspår, guidegrupper, biltjut och bussvängar. Det byggs och sprinklas i torrhet sommar. Trampar förbi guldelsa som är iklädd reklamkjol och byggnadsställning. På väg till jobbet har jag ofta sett en äldre dam i grälla åtsittande kläder, lite böjd och med handväska, stå vid vägkanten mellan parken och parkeringen och spanat från det som en gång var stråket för prostituerade i Berlin. Igår stod där ytterligare en kvinna i samma ålder. Med lång klänning, stor illgrön fluga och slitna änglavingar. Hon var stoltsträckt och hennes blick sa att jag inte ska glo så, när jag vände mig om för att försäkra mig om att det verkligen var något änglalikt jag såg. En onsdag förmiddag i juli. Det pågår saker som jag inte vet någonting om.

Annars debatteras här om hårdare straff för elvaåriga langare, ekonomiministerns olika tokuttalanden och vem som bär skuld för tragedin i Duisburg. Någonting gick rejält tokfel där efter alla olycksbefriade technoår, men ingen vill ta ansvar. 1997 var första gången jag besökte Love Parade. Då började den i väst, antalet anhängare var överskådligt och vi vippade sakta ner genom Tiergarten mot Elsa med en becks i handen, strax förbi platsen där jag igår såg de äldre änglalika damerna. Sol och bas. Friede Freude Eierkuchen var mottot. Sen växte den och växte och blev allt mindre lockande, och allt mer fylld av platsblommor, plasttechno och plastförsäljning. Minns klättrande över S-bahnspår och trångångest sista året jag var där. Tiergarten svällde över åt alla håll då en miljon dansade. Men Berlin är vant vid massor.

Sänder tankar åt nyväckt sorg under solen. Och molnen fortsätter tussa.

Högsommar

Med flackande värmeljus på balkongen. Ogräset i den stora krukan kittlar mina ben. Vinden är mild, biltempot lugnt, cyklarna många, natten mörkblå. TV-tornet har inte flyttat sig en centimeter och de synagogaövervakande poliserna mittemot har fått ett litet hus. En minimal glaskonstruktion där högst en inte alltför kraftig person får plats mitt vid korsningen. Från huset mittemot lyser en lampa grällt sedan flera veckor och utanför kiosken hängs det och hejas och skålas och snicksnackas varje kväll. Det är sommar i Berlin och jag tänkte väcka en slumrande blogg till liv utan att sammanfatta.

Sommar 2010

VM

Och Tyskland lyckades kicka sig vidare i VM. Inte särskilt elegant, men en halv miljon firar ändå på "fanmeile" i Tiergarten. Cyklade förbi när jag lämnade jobbet. Staket och poliser och tyska flaggor omger grönskan i Berlins största park. Jag trampade flitigt därifrån mot Kreuzberg och visning i ett f.d. församlingshem, nu filmkontor. Överallt visas fotboll, public screening i varje liten kiosk. Efter förra VM:s "sommermärchen" som varje berlinare vill återuppleva, när de tyska fotbollsspelarna plötsligt var unga påhittiga och sympatiska, är flaggor och tutor och tröjor här. Lite väl mycket kanske.

Jag minns alla VM då man hejade på vem som helst, så länge man var mot Tyskland. Och jag minns framför allt en dramatisk final mot Argentina med straffar. Satt på en mörk terass i södra Turkiet, omgiven av tjocka tyskar. Så som alla tyskar var då. Och det var dramatik på hög nivå. Den gången vann inte "vårt" lag.

Moin och Guten Tag

Mot Nordsjöns kust, innan havet börjar och strax söder om Bremen där Tyskland är plattare än platt, ligger Kirchweyhe. Hustaken räcker ned till marken och vart man vänder sig är teglet rött. "Moin" och "Guten Tag" hälsar blondgrå, beigeklädda grannar och här går man inte, man kör bil eller cyklar.

Vit syren, senblommande magnolia, höga björkar och frisk vind under blåsolig himmel. Vi trampar fram mellan raps-, majs- och rågfält till "Das kleine Café" i Tedinghausen. Mellan Ahausen, Lahausen och Melchershausen. Tårtorna är decimeterhöga och kaffet bjuds i blommig servis i skuggan av ett sorgset äppelträd. Vi sörplar sakta bland äldre herrar i kortärmsrandigt med fritidsväst och korthårsdamer med pastellpullovern över axlarna. Och en och annan hund. På hemvägen har vinden vänt sig mot oss. Vi äter sparris med jordgubbar och undrar hur vi gjort oss förtjänta av denna pingstsommar.

Under blommande kastanjer stoltserar bortglömda minnesmärken över tidigare århundradens stupade. Kyrktornet är från 1200-talet och på kyrkogården ligger familjen Stubbe begravd.

Blockader och russinbombare

Flygplatserna i Berlin byggs ut, stängs, renoveras och är omstridda som få. Schönefeld görs om till en ny Großflughafen och när det förra helgen var Richtfest (taklagsfest) strömmade flera hundratusen dit. För att drömma om storheten som skulle växa fram ur betongen. Berlinarna är tacksamma besökare till invigningar och jippon av alla de slag.

Flughafen Tempelhof som ligger centralt i f.d. Västberlin är en än mer känsloladdad plats. När Sovjetunionen utlyste en blockad mot stadszonerna som styrdes av västallierade 1948-49 (vilket var ett led till skapandet av två tyska stater), försörjdes de västra delarna av en luftbro av amerikanska och engelska flygplan under nästan ett års tid, russinbombarna. Tempelhof var sedermera västberlinarnas "Tor zur Welt". Och när den nu skulle överges för att lämna plats åt en Großflughafen vaknade en livlig protest. Förgäves, alla moders flygplats som den en gång kallats, är utrymd och landningsbanorna har blivit park. Familjer strömmar över torftigt gräs och på cykel kan man leka landningsflyg, äta en halv meter bratwurst och dricka faßbier. Men som vanligt i Berlin finns det nya protestorsaker. Parken omges av stängsel och stängs vid solnedgången. Någon ny idé om ordning och kontroll i huvudstaden. Men vi vill ha en öppen och stängselfri park! Demonstrationerna och gräsmattsblockaderna fortsätter.