Live and let die

Och mildvindarna smeker kinden. Och ljuset stannar längre. Och syrenerna är tidiga i år. Ingen årstid bryr sig om din saknad. Men vårvärmens gräs är mjukt när jag faller.

Ett år sveper förbi och jag famlar stilla. Vänjer mig vid tomhet, men inte en dag utan längtan. Sorgmoln utan svärta och saknadsstråk i varje solstrimma. Så är livet nu. Leva och låta dig vila.

Naturromantik

Pinfärska hundöronsknoppar, stoltserande tulpanherrar, nyanlända fågelpip och akvarellstänka molnskepp. Gillar naturen om våren.

Livlinor

Igår fick jag från olika världens hörn höra att vänner uppskattar min blogg, det glädjer mig mycket. Skrivandet har blivit lite livlina. Vissa dagar iallafall. Andra dagar räcker Berlin, solen, cykeln, projekten och kärleken.
Idag är det egentligen en sådan dag. Frilansandet ger mig en knapp kassa men när det vill sig väl, mera tid. Jag äter sen frukost, förundras över tjocka vita molnformationer som dansar kring TV-tornets randiga spira och drömmer om att sätta mig på ett tåg och resa långt, fast jag trivs som en fisk i Sprees vatten just nu. Jag skrubbar hälarna, oljar nagelbanden, smörjer in fötterna. Gör en kaffe med precis så mycket varm mjölk som det ska vara och låter idéer kring text, film och jobb sväva fritt. Försöker fånga in dem igen, formulera, konkretisera, få dem ur händerna. Starta verkstan. Ser hur himlen färgas grå och molnen smetas ut i fuktdräpande otyg. Skriver långa listor och motar framtidsstressen i dörren. Det är nu som gäller.

Jag mailar, googlar, virveltänker och undrar om skrivlivlinan skulle kunna bli ett mer konkret leverbröd. Ikväll ska jag se en Berlinproducerad dokumentär om Shanghai och en vampyrfilm från sjuttiotalet. Sen är det avslutningsfest för Achtung Berlin med filmvännerna. Och imorgon fortsätter projektplanerna och leverbrödsfunderingarna att virvla tankedamm på väg till verkstan.

Achtung Berlin

Under ostörd blå himmel, fri från alla sorters flygplan som vanligtvis lämnar Berlinhimlen randig, cyklar vi till Kino Passagen i Neukölln för att se en film på festivalen Achtung Berlin. Vi gör ett stopp på en turkisk resturang nära Hermannplatz, där äldre herrar i grå keps och grå kofta förbiflanerar nästintill slitna papperskorsgletande och unga drömletare. Äter lamm i mycket olja och dricker Ayran, saltig turkisk yoghurt. Fortsätter sedan längs Karl-Marxstrasse. På gården framför biografen sjunger de opera. Utan att man hinner märka det, pågår en festival efter den andra på Berlins bakgårdar. Folk trängs och lyssnar på sång från alla håll, på open air musikteaterfestival.

Vi sjunker ned i mjuka röda fåtöljer, äter glass, dricker öl och ser Rich Brother. En dokumentär om en ung boxare från Kamerun som kämpar sig genom Berlins boxningsklubbar, längtar hem, jobbar som städare, får en son och boxar sig fram bland hockeyfrillatyskar medan familjen i Kamerun undrar varför han inte skickar mer pengar. På filmfestivalen Achtung Berlin visas film som producerats i Berlin. För sjätte året i rad träffas Berlinfilmare, dricker Rotkäppchensekt och snicksnackar om film. Det strålar av frisk filmkärlek bland organisatörerna. Men det är få av ickefilmare jag träffar som känner till festivalen, man drunknar i mängden av allt här. Jag tipsar om mer engelska texter inför nästa år för att locka de många nyinflyttade. Jag gillar Berlinfilmen. Så klart.

Achtung Berlin

Vår på Brunnenstrasse

Havet välte, stormen ven

Tiden sipprar. Såpbubblesekunder och koladygn. Besök kommer och lämnar. Jag går i gångna fotspår. Cyklar genom gammmal skog i skymningen. Tänker på vad jag förlorat. En plånbok och en dagbok. Bland annat. Jag har ingen ordning på mina saker. Undrar hur många gånger jag velat trycka omstart. Tänkt att jag ska bli en annan. Både ordentligare, spontanare, sportigare, självsäkrare, punktligare och mer discpiplinerad. Bland annat. Föresatserna står även på morgondagens lista, såpbubblorna spricker med en skvätt och oskriva blogginlägg hopas. Om den tyska bastun där alla är ohämmat och glatt nakna förutom de fnissiga svenskorna, om Berlins många småbiograferna där man dricker rödvin och kan se obskyr film till sent om natten, om Berghain där man dansar på allvar och om min nyväckta kärlek till svensk radio via webben.

Jag läser Roy Anderssons Vår tids rädlsa för allvar och tänker på människan och rummet och tiden. Det är svårt att urskilja konturerna på det som är för nära.

Havet välte, stormen ven.

Gründonnerstag

Vaknar till gründonnerstag/skärtorsdag med sektbubblor i kroppen. Vardagsrummet är randigt av solstrimmor och prickigt av minsta dammflingor. Tulpanerna låter sig inte störas av att tiden går. Bilströmmen nedanför mitt fönster silverblänker och gasar, liksom vareviga dag. Knopparna är få, men den är verkligen på väg nu. Promenerade över kyrkogården och där blommar våren friskt.

Igår kom besök med en stor påse svenskt godis, en ännu större prästost och en bok om melankoli. Vi drack sekt ur våra välskötta loppmarknadsglas, i den röda soffan vars ägare flyttat till Zagreb. Vi skypade och skålade med Göteborg och London.

Vännerna sover fortfarande och jag känner mig som barnet som smugit upp tidigare än alla andra. Har alltid tyckt om det. Ensam vaken bland drömmande. Alla är nära. It's all love.

Ett år senare

Vårsolen värmer. Liksom för ett år sedan, då jag satt på en trappa på en liten ö i norra Sverige utan att veta att du redan var död. Jag lutade mitt huvud mot någons knä, hade en filt över benen, log mot himlen. Redigeringsrummet var upptaget och jag kunde inte annat än att lapa den första vårdagen. Jag joggade genom snötäckt skog med frasig smältmark, satt på en yogamatta utan att förstå vad jag skulle göra. Tänkte att detta borde du testa, det kanske kunde hjälpa.

När jag lämnade rummet kom min lärare emot mig, jag skulle ringa hem. Något hade brustit, alldeles för oändligt oåterkalleligt. Du fanns inte mer i livet. Sedan dess har dagar och nätter förflutit, men likväl är det svårt att förstå. Att du föll. Att din historia är till ända, att någonting tagit slut. Du som är så levande inuti.

Berlinvåren värmer. Gula tulpaner spretar på bordet. Jag tänder ljus och du är nära.

NoTo

Ljummen spenatpaj, kall öl, rosa lampor, stora fönster, vild språksallad och en livlig korsning utanför. Sitter på Café Oberholz på Rosenthaler Platz. Egentligen en sådan plats som mitt politiska jag är tveksam till. På vartannat bord lyser kallt ljus från bärbara datorer där det säkerligen kreativeras och viktigplaneras och jobbfokuseras. Världens största reklam för Sisley täcker bygget av ett nytt hotell mittemot.

Vandrarhem, apartments, hotell. Känner återigen stråk av oro slingra sig längs ryggen. Vad blir det kvar av "genuint" Berlin Mitte. Vad det nu är. Men höjda hyror, stängda butiker och total gentrifiering är konkret ont. Läste precis att det öppnat ett café här som heter NoTo - North of Torstr. Filosoferar jag och fortsätter skriva på min blogg med öppna mail-, facebook- och wordfönster, mobilen på lagom avstånd och caféets största dator. Ja, det är komplicerat att vara människa.

En ny vår

Vinterdammet virvlar i vårsolens strålar. Jag ser inga knoppar från fönstret. Men jag vet att de kommer, de gör ju alltid det. Hänger tvätt på balkongen bland ledsna växter som kanske har överlevt snö och kyla. Det är för tidigt att plantera om dem än. Strålarna värmer nosen och jag kikar ut över korsningen som vaknar under blekblå himmel. Hit och dit. Barnvagnar, slingerpar, äldre och yngre, skyndande och skridande. De som har för lite tid och de som har för mycket.

Rabbiner Kern kör med sin cykel längs Anklamerstr. Oavbrutet öppnas porten till det judiska centret av vakthavande polis som helst småpratar med förbipasserande. Kipporna göms under kepsar, vita tofsar slår mot svarta byxben och hustrur med barnvagnar försvinner in på gården. Tiden går och tiden står. TV-tornets silverkula glänser disco i solen och lyftkranarna flyter mot molnen. En ny vår börjar.

Emma & vintern

Blekvit himmel som lovar vår men som härbärgar mera snö. Vintern verkar evig och vårt tålamod tänjs till sina gränser. I Berlin ska ju våren komma nu, lite tidigare än i norr. Knopparna ska spricka innan all snö smält i Svedala. Men i år sympativintrar vi ofrivilligt, vecka efter vecka och är glada om Berlinvåren, som lovar het sommar, folkiallaåldrarglassvingrillopicknicfyllda parker och gränslösa nätter, någonsin kommer igen.

Men det finns ljus under vinterhimeln. Min kära vän Emma har blivit en del av internet. Efter många års nättystnad. Åh, blir så glad! Alla avstånd, alla ickenära, alla kära. Nätet är ett blekt substitut, men ändå ett substitut. Och hon har inte bara anmält sig till facebook och skaffat en aktiv mailadress, utan redan börjat blogga också! När hon kommer igång kan det bli riktigt bra. Vacker vardagspoesi som internetfossilerat aningens länge. Hitills är bloggens bakgrundsfärger fastlagda. Jag återkommer om detta.

Okynnestitta

Lyssnar på bilar som gasar vid trafikljuset nedanför, på väckarklockan, kylskåpet och öronsuset. Allt det där jag borde göra, som man alltid borde göra. Ringa, maila, skriva, läsa, planera, projektera, börja, avsluta, tänka, sluta tänka, börja.

Istället okynnestittar jag på Germanys Next Top Model när jag äter min sauerkraut. Det värsta programmet med den värsta programledaren jag vet. Feminist goes Voyeurist.

143 år

Jag tappar två ögonfransar och önskar frid. Åt Tyra och Mattias, som just nu skulle ha blivit 100 och 43 år. Min hicka vill inte sluta. Klockan tickar och fotsteg hörs utanför fönstret.

Döden, döden, döden. Den förblir lika outgrundligt oupphörlig som alltid. Och jag blir så trött. Istället väcker jag bilderna, sångerna och förnimmelserna till liv. Och skiter faktiskt i döden. Bara för att du inte svarar i telefon betyder det ju inte att du inte finns. Inom oss.

Allt som ni varit är.

Mitt kvarter

Med min för tunga sverigepackning späckad av senaste secondhandfynd tar jag den långsamma hissen från tunnelbanan upp till Brunnenstrasse. Solen skiner osäkert, vintern sitter kvar i marken där grushögarna är fastfrusna och de sista snöresterna inte har bestämt sig för att smälta än.

Men våren tränger sig på, med droppande blipblopljud och milda vindar. Mitt käraste TV-torn avtecknar sig mot blekblå himmel och poliserna vid synagogan har lämnat vintermunderingarna hemma. Den storväxta transvestiten med rosa pumps och tovigt hår vinglar liksom så ofta förbi hörnkrogen och den ekologiska yogabutiken för att svänga runt hörnet vid musikgymnasiet. Ibland har hon svårt att hålla sig på trottoaren, hon går sin egen väg. På Weinereis soffa ligger två tvillingpojkar, som får mig att tänka på min tvillingväntande gravida vän, medan det röks, dricks sekt och äts soppa runtomkring dem. Anything goes. Så vill vi i alla fall ha det i Berlin.

Men nyss hörde jag rop utanför. Det var svårt att urskilja orden. Men jag tror det var nynazister utan rakade skallar som skrek med grova röster mot byggnaden mittemot där den judiska skolan ligger. Det är första gången jag hör det här. Men vi vet att husen har hört det förut. Jag vill slänga all samlad okunskap och inskränkthet och rädsla för det okända och historielöshet och idioti längre bort än det går! Det finns ingenting värre än människoförakt och främlingsfientlighet.

Blandning är bäst. It´s all in the mix!

Filmfestival, Haiti och sorgen

Ögonen klibbar en aning och locken är tunga. Trots att mina arbetstider är mer skonsamma än för andra hjältar på kontoret, där det med stigande intensitet kokar och puttrar, ringer och knackar, diskuteras och tjockplaneras. Om 8 dagar och 18 timmar ska det serveras filmfestival. Det är vårt gemensamma mål och adrenalinet stiger och kaffemängden sinar.

På radio rapporteras det från Haiti. Och allt är relativt. Någon är glad, över att ha överlevt. Ett redan misshandlat land har raserats och alla begreppen blir för små för sorgen som nu föds i långtbortistan. En vodouutställning på världskulturmuseet berättar om Haitis oändligt orättvisa historia och en religion som blandar naturmagi, katolska helgon, trumtrans och skrämmande slaverihistoria i statyetter och andeväsen. Om något som plötsligt blivit historia. Ofattbart fort kan det gå.

Och snön faller igen och livet går alltid vidare. Jag läser paragrafer och tänder ljus i ett hus, samlar bilder och bitar, pusslar på alla plan, värnar och värms, går till jobbet och gör som man brukar.

Har någon någonsin sagt att livet blev som jag tänkte mig?

Världskulturmuseet
Göteborg International Film Festival

Januari 2010

Morgon i Göteborg. Vintern ligger tät. Isflak i hamninloppet, dallrande kallhimmel, rosa rök och svävande måsar. Bländande vacker pastellutsikt över västkustens hamnstadspärla. Jag hör frukostbestyr någonstans. Och pipröster från en tecknad barnfilm.

Dyker jag inte så djupt, är livet snällt och stort. Faller jag bakåt är jag rädd att förlora mig i saknad. Men de senaste månaderna har lärt mig att man inte dör av sorg. Den minskar inte. Varje dag är den en trogen följeslagare jag inte vill bli vän med. Men kanske vänjer jag mig. Det säger iallafall de många som burit den längre.

Januari är den kallaste på mycket länge. Tanken på dig värmer.

Strax innan 2010

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Alf Henriksson

Snö föll inatt

Skymningshimlen färgas gullila av snöreflektioner och gatljusspeglingar. Näst sista dagen 2009. Berlinbarn åker träkälkar nedför knappt existenta, knappt snötäckta backar. Lika glada för det. Ett år då min värld blev fattigare tar slut imorgon. Tiden står inte still. Även om vi varken ser eller hör den gå.

Varje år blir världen fattigare. Varje år blir världen rikare. Och allt som varit är. För vi lämnas inte ensamma, vi lämnas sprängfyllda. Bror, du följer med mig nästa år. Vart jag går. Känner din skugga falla, hör dina ljudlösa steg, ser dig i skimrande ljus. Är aldrig ensam när du är med. Fast jag hade hellre haft dig i soffan, än på bild i hyllan.
Men du är fin på bilderna och ditt minne lyser starkt. Till Berlin och ännu längre.

Publiken

Klar svartkall vinternatt. Går över masthuggets asfalt. En ensam minitaxi uppför backen. Stilla tunn frost. Går i min barndoms fotspår. Andas nattluft. Kyrkan kastar ingen skugga. Går i dina fotspår. Glömmer se efter stjärnor. Dagisgården är tom. Utemöblerna vilar. Andas samma luft som du. Hamnen på avstånd. Endast jag är vaken.

Allt som varit är. Alla dina steg är tagna. Men jag bär dig med en bit till. Och allt ser lite annorlunda ut. Går direkt in. Grindarna är lägre. Tårarna kommer snarare. Kan tycka om det. Direkt är livet. Och nu. Ingen tid att förlora.
Konsten talar om det. Konsten räddar liv. Det är jag övertygad om.
I Suzanne Ostens uppsättning av Lorcas pjäs "Publiken" är det förvillande, förvirrande, för mycket och förlösande. Allt får plats. Kärlek blod smärta död ensamhet och hästar. Julia reser sig från graven och jag ser dig där på scen. Jag hör dig i sången.

Allt du kunde blivit. Allt du varit. Allt du är. Bär jag med mig.

Publiken

Göteborg och jag