Mitt kvarter

Med min för tunga sverigepackning späckad av senaste secondhandfynd tar jag den långsamma hissen från tunnelbanan upp till Brunnenstrasse. Solen skiner osäkert, vintern sitter kvar i marken där grushögarna är fastfrusna och de sista snöresterna inte har bestämt sig för att smälta än.

Men våren tränger sig på, med droppande blipblopljud och milda vindar. Mitt käraste TV-torn avtecknar sig mot blekblå himmel och poliserna vid synagogan har lämnat vintermunderingarna hemma. Den storväxta transvestiten med rosa pumps och tovigt hår vinglar liksom så ofta förbi hörnkrogen och den ekologiska yogabutiken för att svänga runt hörnet vid musikgymnasiet. Ibland har hon svårt att hålla sig på trottoaren, hon går sin egen väg. På Weinereis soffa ligger två tvillingpojkar, som får mig att tänka på min tvillingväntande gravida vän, medan det röks, dricks sekt och äts soppa runtomkring dem. Anything goes. Så vill vi i alla fall ha det i Berlin.

Men nyss hörde jag rop utanför. Det var svårt att urskilja orden. Men jag tror det var nynazister utan rakade skallar som skrek med grova röster mot byggnaden mittemot där den judiska skolan ligger. Det är första gången jag hör det här. Men vi vet att husen har hört det förut. Jag vill slänga all samlad okunskap och inskränkthet och rädsla för det okända och historielöshet och idioti längre bort än det går! Det finns ingenting värre än människoförakt och främlingsfientlighet.

Blandning är bäst. It´s all in the mix!

Filmfestival, Haiti och sorgen

Ögonen klibbar en aning och locken är tunga. Trots att mina arbetstider är mer skonsamma än för andra hjältar på kontoret, där det med stigande intensitet kokar och puttrar, ringer och knackar, diskuteras och tjockplaneras. Om 8 dagar och 18 timmar ska det serveras filmfestival. Det är vårt gemensamma mål och adrenalinet stiger och kaffemängden sinar.

På radio rapporteras det från Haiti. Och allt är relativt. Någon är glad, över att ha överlevt. Ett redan misshandlat land har raserats och alla begreppen blir för små för sorgen som nu föds i långtbortistan. En vodouutställning på världskulturmuseet berättar om Haitis oändligt orättvisa historia och en religion som blandar naturmagi, katolska helgon, trumtrans och skrämmande slaverihistoria i statyetter och andeväsen. Om något som plötsligt blivit historia. Ofattbart fort kan det gå.

Och snön faller igen och livet går alltid vidare. Jag läser paragrafer och tänder ljus i ett hus, samlar bilder och bitar, pusslar på alla plan, värnar och värms, går till jobbet och gör som man brukar.

Har någon någonsin sagt att livet blev som jag tänkte mig?

Världskulturmuseet
Göteborg International Film Festival

Januari 2010

Morgon i Göteborg. Vintern ligger tät. Isflak i hamninloppet, dallrande kallhimmel, rosa rök och svävande måsar. Bländande vacker pastellutsikt över västkustens hamnstadspärla. Jag hör frukostbestyr någonstans. Och pipröster från en tecknad barnfilm.

Dyker jag inte så djupt, är livet snällt och stort. Faller jag bakåt är jag rädd att förlora mig i saknad. Men de senaste månaderna har lärt mig att man inte dör av sorg. Den minskar inte. Varje dag är den en trogen följeslagare jag inte vill bli vän med. Men kanske vänjer jag mig. Det säger iallafall de många som burit den längre.

Januari är den kallaste på mycket länge. Tanken på dig värmer.

Strax innan 2010

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Alf Henriksson

Snö föll inatt

Skymningshimlen färgas gullila av snöreflektioner och gatljusspeglingar. Näst sista dagen 2009. Berlinbarn åker träkälkar nedför knappt existenta, knappt snötäckta backar. Lika glada för det. Ett år då min värld blev fattigare tar slut imorgon. Tiden står inte still. Även om vi varken ser eller hör den gå.

Varje år blir världen fattigare. Varje år blir världen rikare. Och allt som varit är. För vi lämnas inte ensamma, vi lämnas sprängfyllda. Bror, du följer med mig nästa år. Vart jag går. Känner din skugga falla, hör dina ljudlösa steg, ser dig i skimrande ljus. Är aldrig ensam när du är med. Fast jag hade hellre haft dig i soffan, än på bild i hyllan.
Men du är fin på bilderna och ditt minne lyser starkt. Till Berlin och ännu längre.

Publiken

Klar svartkall vinternatt. Går över masthuggets asfalt. En ensam minitaxi uppför backen. Stilla tunn frost. Går i min barndoms fotspår. Andas nattluft. Kyrkan kastar ingen skugga. Går i dina fotspår. Glömmer se efter stjärnor. Dagisgården är tom. Utemöblerna vilar. Andas samma luft som du. Hamnen på avstånd. Endast jag är vaken.

Allt som varit är. Alla dina steg är tagna. Men jag bär dig med en bit till. Och allt ser lite annorlunda ut. Går direkt in. Grindarna är lägre. Tårarna kommer snarare. Kan tycka om det. Direkt är livet. Och nu. Ingen tid att förlora.
Konsten talar om det. Konsten räddar liv. Det är jag övertygad om.
I Suzanne Ostens uppsättning av Lorcas pjäs "Publiken" är det förvillande, förvirrande, för mycket och förlösande. Allt får plats. Kärlek blod smärta död ensamhet och hästar. Julia reser sig från graven och jag ser dig där på scen. Jag hör dig i sången.

Allt du kunde blivit. Allt du varit. Allt du är. Bär jag med mig.

Publiken

Göteborg och jag

Ojämnt

På en bråkdels sekund förändrades matematiken.
Du försvann och fem blev fyra.
Ett ständigt tomrum, ljust och sprängfyllt.
Kåk i yatzy var en gång.
Imperfekt kom in i livet och fyra blev ett ojämnt tal.

Himmel över Göteborg

Kunde knappt slita mig från anblicken av tät morgondimma bortanför hisingsbron och kom aningens sent till kontoret vid järntorget där det alltid är någon på plats, telefonerna ringer, tangenterna knattrar och det med stigande intensitet fabriceras filmfestival.
Den nedgående solen stänker guld i fönstren på kungshöjd och himlen ovan hamnen är rosavitblå som ett storpack GB glass. Jordgubb vanilj blåbär.

Ett rum med annan utsikt

Berlin är på avstånd nu. Utanför mitt fönster blinkar inte längre TV-tornet. Utanför mitt fönster blinkar Göteborg.
Stena line, hamndockan, läppstiftet. Röda tak och gult tegel. Oranga ljus och svart vatten. Allt sig likt. Inget sig likt.

Ewigkeitssonntag

Döden kommer i tid och otid. Det är ett som är säkert. Liksom bäbisjesus i målningarna håller hårt om sitt kors och mariamodern sänker sin blick i sorg redan mot barnet, är dödligheten oss inbegripen.

I Berlin dör 85 personer om dagen. Vissa går den till möttes, kastar sig i dess famn. När livets trådar trasslat sig olösliga, tappat färgen, gett skimmer av att aldrig kunna redas ut. Eller av någon annan anledning. En fotbollsmålvakt avslutade sitt liv och Tyskland har näst intill landssorg. Allas innersta olycka, oförståelse och medkänsla över livets mörker komprimeras i sorgen över en (o)känd. Jag önskar att kedjan som sorgen utlöser skulle finnas där innan det oåterkalleliga steget är taget, fånga den som faller. Men hur rå på någons inre trassel? Ett ögonblicks solförmörkelse kan avgöra livet.

I Berlin finns 221 kyrkogårdar på sammanlagt 1147 hektar. En gravsten för varje enskild. Ett pärlband av sörjande som inte glömmer.
Sista söndagen innan advent firas evighetssöndagen i Tyskland. Liksom på allhelgona och Dia de los Muertos tänker man på de döda, sörjer krigsoffer, lägger ner kransar, tänder ljus och håller minnet av dem som gick före levande.

Vännen

Och grenarna är nakensvarta och mot asfalten klibbar gullöven i tjocka lager och duggregnsmörkret smetas ut av gatljus och jag undrar om något annan än Berlinhimlen ser mig cykla hemåt.
Jag tänker på vad gatorna här har burit. Träden som sett historien och husen som har hört hårresande. Undrar hur de orkat och tänker på vännen Berlin som Jonas skrev om. Och tornet blinkar outtröttligt och kvällsluften omfamnar obemärkt. Jag är inte ensam den sista biten uppför backen.

Livet må firas

03:00. Avslagen sekt. Gatljud. Blinkande torn. Har fyllt ett år äldre. Liksom av sig självt. Druckit mousserande vin. Fällt en tår över de som bara finns inuti. Bakat en kaka. Skålat. Spelat Culture Club vinyl på fel hastighet utan att det spelade någon roll. Firat med vänner och fått hälsningar från när och fjär. It's all love.

Livet må firas! Som Anne-Ma säger.

Murens fall

Lågan till min Berlineld tändes sommaren 1995 under en Bob Dylan konsert på roskildefestivalen. Jag märkte blickarna från någon mörkögd långsmal som det skulle visa sig exöstberlinare när jag kastade lite med mitt långa röda hår. Ett år senare flyttade jag in i hans gamla lägenhet i Pankow med egetslipat trägolv och koleldning (jag visste när jag stod där i råttkällaren fyra trappor ned bland koldammet och fyllde tunga hinkar att det skulle låta romantiskt någon gång i framtiden!). Mycket av Berlin var då fortfarande östslitet, kul- och bombhålen inte helt bortrenoverade, kullerstenarna ännu kullrigare, barerna bakgårdsdoftande, trabanterna många och servicementaliteten om måttet värre.



Även om hans familj var fri från ostalgi socialiserades jag östtyskt. Och jag älskade det. Jag kom från blåögdsverige till historiedränkta Tyskland och ville liksom genom huden absorbera historierna om uppväxten i DDR, om sandmansånger, TV-tornsbygge, bambinachoklad och nickitröjor. Om morfar Lothar som bodde i plattenbau vid Alexanderplatz, suttit fängslad i Stalingrad, lagt några av tegelstenarna som utgjorde den första berlinmuren, upplevt ännu ett systemskifte när muren föll och som träffade sin stora kärlek efter att han fyllt sjuttio.

Berättelserna om hösten 1989 och om dagen då muren föll var oändliga. Hur de inte trodde att det var sant utan gick till sina skolor och jobb men ingen var där. Om gåshuden som spred sig vida första gången de klättrade igenom en av de pinfärska, uppknackade muröppningarna vid Bornholmerstrasse. Om begrüßungsgeld, kudammbesök och västresor. Hur murens fall förändrade, förvirrade och frihetsskänkte.
Nionde november 2009 firades jubileum med stora ord och patos. Berlin till vardags spretar och stretar och är inte färdigdefinierat än. Nu och då är sällan enkelt i Tyskland. Minns historien och låt det spreta.

Om natten

29 oktober, 2009 - 10 år senare

Idag är det tio år sedan som jag, Tove, Nina, Kajsa och Lisa dokumenterade vår dag på de fem olika platser vi bodde då. Fotona klistrade jag upp på genomskinliga A4, zickzackade ihop och monterade på en femkantig järnram och ställde ut på galleri. Ett fotoprojekt om tid och saknad. Vi lever fortfarande inte i varandras närhet och tidigare i veckan bad jag mina vänner att dokumentera just idag. Berlin Dominikanska Republiken Stockholm Köpenhamn Göteborg. 29.10.1999 - 29.10.2009.

"Dagens första bilder. Klockan ringer 8:00. Trött, tungt huvud, mätt. Fortfarande tagen av gårdagens resturangupplevelse på Unsichtbar. Trerättersmiddag i totalt mörker. Alldeles svart, blint mörker. Otäckt. Inspirerande. Vi var uppspelta och helt slut efter 2,5 timmar. Jens sover inrullad i sitt täcke. Golvet kallt. Ute totalgrått. Dimma. TV-tornet syns inte. I badrummet står mamma. Brorsdottern Astrid ligger kvar i sängen. En boll av barbielakan. De har varit på besök i fem dagar. Astrids första Berlinresa. Är lycklig att de varit här. Alltid lite melankoli när någon lämnar. Vi äter frukost vid runda bordet med tulpaner, pratar om den kolmörka restaurangen. Brötchen, svensk ost, te, joghurt, jos. Astrid är trött. Jag kommer ihåg mig själv som yngre, ville aldrig gå upp ur sängen, kom alltid för sent. De packar ihop sig, vi kramas, dörren stängs. Jag är kvar med dator, gammal GP, kallnat te, tysk radio, dimma ute. Borde göra mig klar för jobbet. Bara så trött.

Fumlar, spiller te, lite över datorn, internetsladden åker ut, torka, torrt. Upptäcker damm i CD-öppningen. Man borde alltid damma oftare. Jag undrar vad Astrid tyckte om mitt hem och slänger över en tanke till Mattias och den fina lägenheten de bodde i. Undrar varför han är död. Saknaden snörper för ett ögonblick ihop allt.
Men vi lever. Lägger en tidning under datorn och fyller på téet. Kommer åt någon tangent och firefox öppnas inte längre, tar safari. Bilder av Mattias dansar förbi näthinnan, en tröttsliten Mattias. Måste hämta honom ur mitt inre ibland för att förstå något. Dagen fortsätter. Grå.
Jag läser om kärlek på tunnelbanan, tillbringar timmar på kontoret och ser på hemvägen en ensam såpbubbla på flykt. Lite av den 29:e oktober, 2009 - 10 år senare."

Läs om Toves dag på hennes blogg

Min första musikvideo

This Girl's In Love With You from Maria Mogren on Vimeo.

Petula Clark sjunger Burt Bacharach medan färjan lämnar Rostock på min senaste resa från Tyskland till Sverige. Hamn, himmel och hav i sakta mak. Minimalisme romantique.

Historia

Efter en för lång dag vid skärmen går jag ut i skymningen. Gatljusen smetas ut av fuktig kvällsluft och jag styr stegen mot weinerei. Möts av varm caféluft, brinnande ljus och vilande ansikten bland ett hopkok av fåtöljer, köksstolar, slitna träbord och kantstött porslin. Med kaffe för 1 euro och vin till valfritt pris har weinerei ett vida rykte bland tillfälliga och nyberlinare. Jag sätter mig på en barstol, rör om i kaffet och bläddrar i Süddeutsche.

På kulturdelens sista sida listas dagens begravningar. Ort, tidpunkt, namn, ålder och yrke. Mellan klockan 10:00 och 14:00 begravs 41 personer i München denna måndag. Däribland en lärare, två journalister, en läkare och sju hemmafruar. Ingen av dem är yngre än 30, ingen äldre än 90 år. Jag läser listan, om igen. Något döljer sig bakom trycksvärtan. Någon, som plötsligt blivit svart på vitt. Framåtlivet är till ända, summeringen tar vid. Tillsammans med Elvis, andra världskriget, medeltiden och berlinmuren, blir vi historia på en tiondels sekund.

Jag dricker upp det kallnade kaffet och flyr sakta fältet innan ungturisterna intar vindisken som om bara morgondagen fanns.