Strax innan 2010

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Alf Henriksson

Snö föll inatt

Skymningshimlen färgas gullila av snöreflektioner och gatljusspeglingar. Näst sista dagen 2009. Berlinbarn åker träkälkar nedför knappt existenta, knappt snötäckta backar. Lika glada för det. Ett år då min värld blev fattigare tar slut imorgon. Tiden står inte still. Även om vi varken ser eller hör den gå.

Varje år blir världen fattigare. Varje år blir världen rikare. Och allt som varit är. För vi lämnas inte ensamma, vi lämnas sprängfyllda. Bror, du följer med mig nästa år. Vart jag går. Känner din skugga falla, hör dina ljudlösa steg, ser dig i skimrande ljus. Är aldrig ensam när du är med. Fast jag hade hellre haft dig i soffan, än på bild i hyllan.
Men du är fin på bilderna och ditt minne lyser starkt. Till Berlin och ännu längre.

Publiken

Klar svartkall vinternatt. Går över masthuggets asfalt. En ensam minitaxi uppför backen. Stilla tunn frost. Går i min barndoms fotspår. Andas nattluft. Kyrkan kastar ingen skugga. Går i dina fotspår. Glömmer se efter stjärnor. Dagisgården är tom. Utemöblerna vilar. Andas samma luft som du. Hamnen på avstånd. Endast jag är vaken.

Allt som varit är. Alla dina steg är tagna. Men jag bär dig med en bit till. Och allt ser lite annorlunda ut. Går direkt in. Grindarna är lägre. Tårarna kommer snarare. Kan tycka om det. Direkt är livet. Och nu. Ingen tid att förlora.
Konsten talar om det. Konsten räddar liv. Det är jag övertygad om.
I Suzanne Ostens uppsättning av Lorcas pjäs "Publiken" är det förvillande, förvirrande, för mycket och förlösande. Allt får plats. Kärlek blod smärta död ensamhet och hästar. Julia reser sig från graven och jag ser dig där på scen. Jag hör dig i sången.

Allt du kunde blivit. Allt du varit. Allt du är. Bär jag med mig.

Publiken

Göteborg och jag

Ojämnt

På en bråkdels sekund förändrades matematiken.
Du försvann och fem blev fyra.
Ett ständigt tomrum, ljust och sprängfyllt.
Kåk i yatzy var en gång.
Imperfekt kom in i livet och fyra blev ett ojämnt tal.

Himmel över Göteborg

Kunde knappt slita mig från anblicken av tät morgondimma bortanför hisingsbron och kom aningens sent till kontoret vid järntorget där det alltid är någon på plats, telefonerna ringer, tangenterna knattrar och det med stigande intensitet fabriceras filmfestival.
Den nedgående solen stänker guld i fönstren på kungshöjd och himlen ovan hamnen är rosavitblå som ett storpack GB glass. Jordgubb vanilj blåbär.

Ett rum med annan utsikt

Berlin är på avstånd nu. Utanför mitt fönster blinkar inte längre TV-tornet. Utanför mitt fönster blinkar Göteborg.
Stena line, hamndockan, läppstiftet. Röda tak och gult tegel. Oranga ljus och svart vatten. Allt sig likt. Inget sig likt.

Ewigkeitssonntag

Döden kommer i tid och otid. Det är ett som är säkert. Liksom bäbisjesus i målningarna håller hårt om sitt kors och mariamodern sänker sin blick i sorg redan mot barnet, är dödligheten oss inbegripen.

I Berlin dör 85 personer om dagen. Vissa går den till möttes, kastar sig i dess famn. När livets trådar trasslat sig olösliga, tappat färgen, gett skimmer av att aldrig kunna redas ut. Eller av någon annan anledning. En fotbollsmålvakt avslutade sitt liv och Tyskland har näst intill landssorg. Allas innersta olycka, oförståelse och medkänsla över livets mörker komprimeras i sorgen över en (o)känd. Jag önskar att kedjan som sorgen utlöser skulle finnas där innan det oåterkalleliga steget är taget, fånga den som faller. Men hur rå på någons inre trassel? Ett ögonblicks solförmörkelse kan avgöra livet.

I Berlin finns 221 kyrkogårdar på sammanlagt 1147 hektar. En gravsten för varje enskild. Ett pärlband av sörjande som inte glömmer.
Sista söndagen innan advent firas evighetssöndagen i Tyskland. Liksom på allhelgona och Dia de los Muertos tänker man på de döda, sörjer krigsoffer, lägger ner kransar, tänder ljus och håller minnet av dem som gick före levande.

Vännen

Och grenarna är nakensvarta och mot asfalten klibbar gullöven i tjocka lager och duggregnsmörkret smetas ut av gatljus och jag undrar om något annan än Berlinhimlen ser mig cykla hemåt.
Jag tänker på vad gatorna här har burit. Träden som sett historien och husen som har hört hårresande. Undrar hur de orkat och tänker på vännen Berlin som Jonas skrev om. Och tornet blinkar outtröttligt och kvällsluften omfamnar obemärkt. Jag är inte ensam den sista biten uppför backen.

Livet må firas

03:00. Avslagen sekt. Gatljud. Blinkande torn. Har fyllt ett år äldre. Liksom av sig självt. Druckit mousserande vin. Fällt en tår över de som bara finns inuti. Bakat en kaka. Skålat. Spelat Culture Club vinyl på fel hastighet utan att det spelade någon roll. Firat med vänner och fått hälsningar från när och fjär. It's all love.

Livet må firas! Som Anne-Ma säger.

Murens fall

Lågan till min Berlineld tändes sommaren 1995 under en Bob Dylan konsert på roskildefestivalen. Jag märkte blickarna från någon mörkögd långsmal som det skulle visa sig exöstberlinare när jag kastade lite med mitt långa röda hår. Ett år senare flyttade jag in i hans gamla lägenhet i Pankow med egetslipat trägolv och koleldning (jag visste när jag stod där i råttkällaren fyra trappor ned bland koldammet och fyllde tunga hinkar att det skulle låta romantiskt någon gång i framtiden!). Mycket av Berlin var då fortfarande östslitet, kul- och bombhålen inte helt bortrenoverade, kullerstenarna ännu kullrigare, barerna bakgårdsdoftande, trabanterna många och servicementaliteten om måttet värre.



Även om hans familj var fri från ostalgi socialiserades jag östtyskt. Och jag älskade det. Jag kom från blåögdsverige till historiedränkta Tyskland och ville liksom genom huden absorbera historierna om uppväxten i DDR, om sandmansånger, TV-tornsbygge, bambinachoklad och nickitröjor. Om morfar Lothar som bodde i plattenbau vid Alexanderplatz, suttit fängslad i Stalingrad, lagt några av tegelstenarna som utgjorde den första berlinmuren, upplevt ännu ett systemskifte när muren föll och som träffade sin stora kärlek efter att han fyllt sjuttio.

Berättelserna om hösten 1989 och om dagen då muren föll var oändliga. Hur de inte trodde att det var sant utan gick till sina skolor och jobb men ingen var där. Om gåshuden som spred sig vida första gången de klättrade igenom en av de pinfärska, uppknackade muröppningarna vid Bornholmerstrasse. Om begrüßungsgeld, kudammbesök och västresor. Hur murens fall förändrade, förvirrade och frihetsskänkte.
Nionde november 2009 firades jubileum med stora ord och patos. Berlin till vardags spretar och stretar och är inte färdigdefinierat än. Nu och då är sällan enkelt i Tyskland. Minns historien och låt det spreta.

Om natten

29 oktober, 2009 - 10 år senare

Idag är det tio år sedan som jag, Tove, Nina, Kajsa och Lisa dokumenterade vår dag på de fem olika platser vi bodde då. Fotona klistrade jag upp på genomskinliga A4, zickzackade ihop och monterade på en femkantig järnram och ställde ut på galleri. Ett fotoprojekt om tid och saknad. Vi lever fortfarande inte i varandras närhet och tidigare i veckan bad jag mina vänner att dokumentera just idag. Berlin Dominikanska Republiken Stockholm Köpenhamn Göteborg. 29.10.1999 - 29.10.2009.

"Dagens första bilder. Klockan ringer 8:00. Trött, tungt huvud, mätt. Fortfarande tagen av gårdagens resturangupplevelse på Unsichtbar. Trerättersmiddag i totalt mörker. Alldeles svart, blint mörker. Otäckt. Inspirerande. Vi var uppspelta och helt slut efter 2,5 timmar. Jens sover inrullad i sitt täcke. Golvet kallt. Ute totalgrått. Dimma. TV-tornet syns inte. I badrummet står mamma. Brorsdottern Astrid ligger kvar i sängen. En boll av barbielakan. De har varit på besök i fem dagar. Astrids första Berlinresa. Är lycklig att de varit här. Alltid lite melankoli när någon lämnar. Vi äter frukost vid runda bordet med tulpaner, pratar om den kolmörka restaurangen. Brötchen, svensk ost, te, joghurt, jos. Astrid är trött. Jag kommer ihåg mig själv som yngre, ville aldrig gå upp ur sängen, kom alltid för sent. De packar ihop sig, vi kramas, dörren stängs. Jag är kvar med dator, gammal GP, kallnat te, tysk radio, dimma ute. Borde göra mig klar för jobbet. Bara så trött.

Fumlar, spiller te, lite över datorn, internetsladden åker ut, torka, torrt. Upptäcker damm i CD-öppningen. Man borde alltid damma oftare. Jag undrar vad Astrid tyckte om mitt hem och slänger över en tanke till Mattias och den fina lägenheten de bodde i. Undrar varför han är död. Saknaden snörper för ett ögonblick ihop allt.
Men vi lever. Lägger en tidning under datorn och fyller på téet. Kommer åt någon tangent och firefox öppnas inte längre, tar safari. Bilder av Mattias dansar förbi näthinnan, en tröttsliten Mattias. Måste hämta honom ur mitt inre ibland för att förstå något. Dagen fortsätter. Grå.
Jag läser om kärlek på tunnelbanan, tillbringar timmar på kontoret och ser på hemvägen en ensam såpbubbla på flykt. Lite av den 29:e oktober, 2009 - 10 år senare."

Läs om Toves dag på hennes blogg

Min första musikvideo

This Girl's In Love With You from Maria Mogren on Vimeo.

Petula Clark sjunger Burt Bacharach medan färjan lämnar Rostock på min senaste resa från Tyskland till Sverige. Hamn, himmel och hav i sakta mak. Minimalisme romantique.

Historia

Efter en för lång dag vid skärmen går jag ut i skymningen. Gatljusen smetas ut av fuktig kvällsluft och jag styr stegen mot weinerei. Möts av varm caféluft, brinnande ljus och vilande ansikten bland ett hopkok av fåtöljer, köksstolar, slitna träbord och kantstött porslin. Med kaffe för 1 euro och vin till valfritt pris har weinerei ett vida rykte bland tillfälliga och nyberlinare. Jag sätter mig på en barstol, rör om i kaffet och bläddrar i Süddeutsche.

På kulturdelens sista sida listas dagens begravningar. Ort, tidpunkt, namn, ålder och yrke. Mellan klockan 10:00 och 14:00 begravs 41 personer i München denna måndag. Däribland en lärare, två journalister, en läkare och sju hemmafruar. Ingen av dem är yngre än 30, ingen äldre än 90 år. Jag läser listan, om igen. Något döljer sig bakom trycksvärtan. Någon, som plötsligt blivit svart på vitt. Framåtlivet är till ända, summeringen tar vid. Tillsammans med Elvis, andra världskriget, medeltiden och berlinmuren, blir vi historia på en tiondels sekund.

Jag dricker upp det kallnade kaffet och flyr sakta fältet innan ungturisterna intar vindisken som om bara morgondagen fanns.

Berlin Väst

Cyklar. Från jobbet till Litzensee, en liten stadsjö som inte är badvänlig, men där det runt runt promeneras, joggas, rastas hund och barn. Sitter en stund vid vattnet och tänker att det här borde jag göra oftare.
Bestiger sedan min svarta votone och trampar med vidöppna ögon runt halva stan. I det gamla västområdet Wilmersdorf ligger boutiquer och italienska delikatessaffärer som är äldre än 15 år, till skillnad från i nytrendiga Mitte. Husen är stora, stolta, utsmyckade med stukaturer och delvis mer slitna än i f.d. öst där det pastellrenoveras hejvilt. Vissa av sekelskifteshusen värms upp med kol under årets kalla månader, beställer man ett ton klarar man sig oftast en hel vinter. Koleldningen i Berlin försvinner sakta men en rest lever fortfarande kvar, lika mycket i forna väst som i öst, just därför att husen inte restaueras så hysteriskt i väst- som i östkvarteren.

I den kvava eftermiddagssolen passerar jag butiken för häst och hundägare, franska patisserier, flickor med fiolfodral, hotell med väskbärare i små runda hattar och uniform. Jag fortsätter via stökiga Kurfürstendamm, där allting är större, mindre exklusivt och turisttätare. Förbi Story of Berlin, en utställning där jag jobbade som guide för några år sedan och försökte förmedla Berlins fascinerande historia till tonåringar som undrade var närmaste H&M låg. Varje halvtimma tog jag med dem ner i en bunker som byggdes i Västberlin under iskall upprustningstid, där en originalinspelning av ett bombangrepp från andra världskriget spelades upp. Därefter fick de lämna det klaustrofoiska mörkret med tusentals sängar, ett minimalt kök och gamla gasmasker och shoppa loss. Jag får en stark vibb av tidigare jobbmornar och oändlig tysk krigshistoria. Skyndar vidare.

Trampar målmedvetet mellan bussar, taxibilar och förirrade utlänningar, mot Schöneberg där regnbågsfanorna vajar högt och läderaffärerna är många. På min väg mot Winterfeldplatz där det torgmarknas på helgerna, kommer jag förbi ytterligare ett gammalt kneg. Castor, ett svenskägt litet hotell där jag stod i baren och serverade öl med skum till tyskar och irish coffee till semestrande svenskar som satt och räknade på hur mycket de skulle tjäna på att handla spriten i Tyskland istället för på bolaget. En höjdare var den årliga gayfestivalen som passerade hotellet och fick skandinaviska pensionärer att fnittra vilt när barrumpade män i läderutstyrslar och transor i blå peruker dansade förbi till poptechno.

Jag ler åt färgglada minnen när jag jag cyklar över Julius-Leber-bron omgiven av stora höstträd och med TV-tornet på långt avstånd framför gråblå molnklungor. Fortsätter förbi Berlins enda vattenfall i Viktoriaparken, vidare i sakta tempo längs intellektuellmyshippieska Bergmannstrasse, super in dofterna asfalt-orientalisk-pistasch-smördeg, avgas-grillad-kyckling, våt-höstlöv-sushi och befinner mig plötsligt långt bort från Tyskland.
När jag börjar rycka i kyrkdörren vid Südstern inser jag dock att det är nog turistat för dagen och fortsätter över kullerstenarna, förbi det ganska nytrendiga Graefekvarteret, vidare nästan till Neukölln och stör Christiane i sitt exceltabellande och blir bjuden på te, vin och trerättersmiddag.

Tillbaka i dansen

En tyst vecka.
Tyskland har valt ett ilsket svartgult regeringsbi. Återföreningen har firats med pompa, halvmetrar bratwurst, öltält, thaimat, pariserhjul, langos och allt som hör en folkfest till. Franska marionettjättar har klivit jättekliv mellan öst och väst, läst brev från stasiarkivet och åkt fraktbåt i Spree. Finbesöken har förgyllt Brunnenstrasse, sektkorkarna smält i taket, vinylen gått varv på varv och dansen varit nyttig.
Månen hängde galet stor och dimmigt gul ovanför Weinbergspark förut. Är tillbaka igen.