Idag var vi i våren

I Berlin kan vi fortfarande gå ut trots vissa restriktioner och det myllrar glest i parkerna och bildas luftiga köer utanför öppna glasscaféer och barer som säljer kaffe i dörren.

Folk sitter plötsligt på oväntade platser, som de två vännerna med varsin porslinstekopp på bänken vid Zionskirche. Kyrkan, där man under den sista skälvande DDR-tiden tryckte protestflygblad i källaren och som är byggd på Berlins högsta punkt - förutom de många konstgjorda bergen som senare anlades av ruiner efter kriget - vilket inte är mycket att komma med i den här platta staden. För en euro kan man gå upp en smal slingrig trappa och titta på utsikten över Berlin. En del kyrkbänkar försvann strax efter kriget, då det saknades ved att elda med. Väggarna i kyrkan är fortfarande slitna och ofta fond för konserter, den renoveras allt efter hand som församlingen har råd.

På en trottoar en bit bort sitter paret som delar en flaska mousserande vin i plastmuggar nedanför sina vänners balkong. När de pratar och skålar kommer en annan granne ut och undrar om han kan sällskapa. Vid korsningen runt hörnet sitter killen på en medhavd stol och täljer på en träbit. Varför inte. Allt och inget verkar möjligt nu. På parallellgatan har sonens klasskamrat och musikermamman fönsterkonsert varje dag kl 18, nedanför samlas lyssnare och filmare. Hon spelar tvärflöjt och boende runtom öppnar sina fönster och spelar med efter förmåga. Tvärflöjtsmammans familj bjöd in klassen till julfirande förra året, de har ett stort och välkomnande hem. I en avlägsen del av lägenheten hittade jag ett litet musikrum(!) med instrument och en reproduktion av Adolph Menzels målning av Berlins musicerande upplysningskung Fredrik den II, som spelade flöjt på slottet Sanssouci. Julfirandet höll igång till sent och småpojkarna var alldeles uppeldade och rödrosiga av storebroderns mängd Pokémon-kort och Nerf-pistoler. Innan vi snubblade hemåt såg de i hemlighet en halv Star Wars-film och det var på hela taget en minnesvärd kväll. Sonen drömmer om sin klass på nätterna och vi längtar efter att träffa vänner på nära håll igen.

Det är svårt att stänga in folk i våren, den här korta tiden med vita körsbärsblom då shorts och mössor blandas vilt, och vi gör vad vi kan för att hålla någorlunda avstånd och ändå röra oss fritt. Som tur är ramlar vi in i vänner och bekanta som aldrig förr - i parken, vid skateboardrampen, på väg till pizzerian, i glasskön, vid pingisborden och i parken igen -  alla har ju tid och allting är stängt, så vi drar runt i kvarteret och möts på oväntade platser. För vi måste ju ut och vara i våren, som Ronja och Birk säger. När vi kommer hem ser vi på nyheterna och landar i overkligheten igen.

Kvarteret i virustider

Jag promenerar längs min gata i Berlin Mitte. På varje restaurang och varje affär sitter olika handskrivna, byråkratiska eller designade lappar som förklarar att de har stängt på grund av den nuvarande situationen. Där det vanligtvis trängs med folk, står stolar uppställda och det är nedsläckt. I bageriet får man bara gå in en och en och på gatan utanför bildas en kö. Jag ser hur några poliser stoppar tre (!) unga killar som kommer från Weinbergspark. Två personer är maxantalet för att umgås utomhus, och det kommer snart att straffbeläggas att träffas fler. Och man får bara umgås med ett syfte, inte bara dingla med benen i vårluften. Det Berlin ju egentligen är som gjort för. Killarna tvingas visa legitimation och får en lektion i virusrestriktioner. Weinbergspark är annars platsen där man i Mitte ser de första vårtecknen. Inte som krokusar, utan som nedsuttna gräsmattor. I den lilla parken, där det sedan flera år kommer en häger på besök, där guldfiskar och änder simmar bland en och annan tomflaska och där det på vintern finns en liten pulkabacke om det någonsin faller snö,  träffas de första solbadarna, öldrickarna, tidningsläsarna, hostelturisterna, hundägarna och barnfamiljerna. Nu blir det glesare för varje dag, trots stigande temperaturer. 

Berlin med sina ändlösa nätter, sitt myller av klubbar, caféer, biografer och oväntade mötesplatser har liksom stannat av. I hörnet av Weinbergspark ligger det legendariska Weinerei. Det fungerar som ett andra vardagsrum för många av oss. På kvällarna betalar man vad man vill för sitt någorlunda glas vin och på dagarna är det en av de billigaste och mest tillåtande platserna i kvarteret. Man kan sitta i timmar och fila på ett manus över en stark Americano. Stammisarna är många och i varierande åldrar. Första dagen efter att Weinerei hade tvingats stänga, ser jag två äldre stamgäster stå utanför med coffee to go-muggar i handen och blir lite varm i hjärtat av deras solidaritet och saknad. Nu samlar Weinerei och många andra klubbar, biografer och barer in pengar för att överleva den oroliga situationen när de plötsligt tvingades stänga från en dag till en annan. Förutom mataffärer och apotek är ett fåtal butiker öppna, ett par bokhandlar, blomsteraffärer och de nu mycket eftertraktade byggvaruhusen - hemmarenoveringarna går varma och på trottoarerna fyndar vi allsköns prylar som folk just nu har rensat ut (sonen missar inte en enda av kvarterets gatufyndlådor). Alla som kan ska jobba hemifrån, skolor och universitet är stängda.

Människor från hela världen bor i Berlin, men nu kan de knappt lämna staden. Vi ska helst hålla oss hemma eller gå en rask promenad ute. Vi får inte träffa vänner eller släktingar. På apoteken bär alla handskar och munskydd och de har byggt upp en plexiglasskiva som skydd mellan kunder och anställda, samma sak gäller i mataffärerna. Det diskuteras just nu om man ska införa munskyddsplikt för alla. Jag träffar en vän med barnvagn på en av Mittes kullerstensgator - med de där små kullerstenarna som är så bra när man vill söva bäbisar – och vi stannar två meter ifrån varandra. Han berättar hur han pusslar med tre barn i en liten lägenhet och spekulerar i om skolan kommer att öppna innan sommarlovet eller inte. På trafikerade Invalidenstrasse bor sonens bästa kompis på tredje våningen. Vi ställer oss nedanför deras fönster och ropar smått ohörbart till varandra en stund. En äldre kvinna på spårvagnshållplatsen ser oss och kommenterar, “Ja, något sånt här har jag aldrig varit med om och många influensor har ju gått genom åren”. Hon saknar sina barnbarn, som bor i samma stad, men de pratar, skickar bilder och filmer. Berlin har varit med om mycket, nu är det ett virus som lamslår staden.

Ja, vi anpassar oss snabbt. Köar på avstånd utanför butiker, pratar mycket i telefon och försöker upprätthålla jobb och hemmaskola - för de som helst aldrig vill ta av sig pyjamasen och tycker att allt är ganska mysigt, om än lite instängt. Vi ser bilderna från platser som är betydligt värre drabbade, på radion går oavbrutna corona-nyheter och det känns för oss som en väldigt liten uppoffring att bara hålla sig hemma. Iallafall om man har ett drägligt hem. Kristelefonerna börjar gå varma och man rustar för olika scenarier som kan inträffa med veckor av isolering, både för de som är för ensamma, och de som är för nära för länge. 

I början sprudlade internet av toalettpappersvitsar och corona-skämt. Det har avtagit och istället kommer krisen närmare, bekanta är sjuka, en vän har förlorat jobbet, många vänner är frilansande och plötsligt är framtiden mycket osäker. De smittade i Berlin - och världen - blir allt fler, skyddsutrustning är en bristvara och det råder en darrande oro för vad sjukvården kommer att klara av. Och den ständiga frågan som ingen av alla experter (plötsligt blev virolog och epidemolog det hetaste) kan svara på, hur länge kommer detta att pågå och hur kommer samhället att förändras av en pandemi.

Till vi vet mer följer vi restriktionerna – även om piketbussen med poliser i full mundering som letade efter ett gäng ungdomar (fler än två!) när jag och sonen cyklade i solen idag kändes en aning överdriven – och vi försöker hitta inspiration i begränsningen. Film, konst, musik och litteratur tillgängliggörs som aldrig förr. Jag ser filmfestivalfilm, en hemmasnickrad lägenhetsmusikal och en balett av isolerade dansare från Berliner Staatsballett. Med tillräckligt kulturstoff överlever vi som bara tvingas till isolering. Och för Berlin Mitte, där spår efter krig och mur fortfarande är märkbara, kommer en ny vår efter denna.

Går genom moln

Det var längesedan jag skrev här. Lillkillen har blivit 17 månader och pratar om månen, om ost, om hundar, om momo, Astlid, Maja och Mats. Ute är vintern gråblöt, himlen är vit och låg. Vi går genom moln. Snubblar i löv och väntar på snö.

Tiden fortsätter att svindla. Ljus släcks för tidigt, nya väcks till världen. Djupa ögon med fjärran blickar. När jag cyklar genom parken, under trädkronorna, finns du där. I vinden, löven. Nära när jag vill. I sången. För alla ni som varit, är. Samtalet upphör inte. Du kommer i drömmarna.

Vi vaknar och matar, busar, gosar och minns. Sjunger, vyssjar och rustar oss för vintern och de osäkra politiska vindarna - med värme, solidaritet och musik. Lyssna på det senaste från Great Hare.

FROZEN PAVEMENTS - Great Hare

Vaknade och saknade

Längs vår gata står träd med ljusgröna små löv, våren spirar sakta. Himlen ljus och hög. Och allt som får plats därunder.

Vaknade en morgon och saknade. Allt det som var du. Så nära och så långt bort. Det var på dagen fyra år efter din begravning. En dag i ett töcken. Människor, sång och tomhet.

Sen gick jag upp och kokade te. Jämntjockt med trafik utanför. Nakna fötter på svalt golv.

Nyss hemkomna från Italien. Där tände vi ljus i kyrkor. Satt i mild eftermiddagssol och lät allt vara. Lyssnade på orgelmusik och försjönk i altarmålningar av Tizian. Gick hand i hand genom tidlösa Venedig. Pausade vid vinbarer och glassparadis. Hus växer ur lagunen, hus sjunker. En sagostad. Åkte båt och kände medelhavets doft. Måsar och fisk och lycka. Reste vidare. Vandrade vid berg och sjö, i vind, sol och regn.

Tog tåget hem. Till vårens trevande och den oändliga framtiden.

Den Stora Haren

En kväll i våras filmade jag brorsan och hans band i deras lilla replokal i Musikens Hus i Majorna. En välbekant plats där hela familjen har huserat med olika band under årens lopp. Ljuset föll in från det enda fönstret på bandet som med inlevelse sjöng och spelade för mig, samma låt flera gånger om. Nedanför skramlade spårvagnarna förbi i hängmattan. Solen sjönk. Gitarrslingor, rutiga skjortor och siluetter.
Några månader senare, när sommaren stod på krönet mot höst, gick vi en kvällspromenad genom skogen, över stranden till havet och evigheten. I det blå ljuset, i solen som letade sig genom trädkronorna, i skogsmörkret och kvällningen; sång om saknad och liv i skuggorna.
GREAT HARE - What Went Wrong? from Maria Mogren on Vimeo.

Mopsen och Narnia

En grymtande liten hund går vilse i det öppna kontorslandskap där jag tillbringar hälften av min arbetstid. Mopsen tillhör henne som har tatuerat armen med 'borta bra, men hemma bäst' på många språk. Runt mig spanska, holländska, italienska, franska, amerikanska, ryska, portugisiska. Mycket högljudd spanska. Kaffets styrka debatteras - beroende på vilken nationalitet som kokat den senaste kannan - den kvava luften, de sorgsna benjaminfikusarna, de kryptiska texterna som ska översättas. Vi sjunger heltäckningsmattans lov och ljudnivån är dämpad, tills den plötsligt bryts - italienaren berättar om senaste Wagneruppsättningen, spanjoren om maratonloppet, ryskan om sin yogasemester. Någon borstar tänderna. Sedan skärmkoncentration. Ventiler, kontramuttrar, slangkopplingar, uppsugningsanordningar. Man lär sig känna igen steg. De skolösa, de hasande, de hårda hälarna och de höga klackarna.

När jag på hemväg svänger in i Tiergarten, över den lilla bron som nästan är igenvuxen av grönt, fantiserar jag om Narnia, om sagovärldar med fallande löv, sprakande färger och mystiska vattendrag. Goda féer och talande lejon. Ibland, i skymningen, när ljuset faller snett, är jag liksom ensam i den stora parken, som under och efter andra världskriget var totalförstörd. Nu andas träden evighet igen. Löven flyter på vattenytan, kaninerna är orädda, ett träd alldeles gult och ingen syns till. När jag sedan fortsätter genom Brandenburger Tor, bland bierbikes, talande berlinbjörnar, soldatkopior och turisthorder, sitter tidlösheten kvar i luggen, på nästippen, i fingerspetsarna.

Mörker och monster

Vaknar om natten och följer skuggornas dans i taket. Bilarnas strålkastare glider över väggarna. Allt har förlorat sin färg. Jag blundar och vet att sömnen kommer. Rensar mina rum från oro. Tänker på havet.

Jag tycker om när skymningen gör dagarna blå. Eller stänker guld över hustaken. Och när gryningen lovar nytt. Det är om natten som man kan jagas av vargar, ridas av sömnlöshet. När skuggorna blir monster och krav. Mörkret sipprar in och ångesten tar över. Jag har sett det hända.

Sömnlösheten besöker oss alla ibland, ofta går det över. Men nattens oro kan också växa sig övermäktig, den kan vara ett uttryck för djup ångest, depression och sluta drastiskt. Det finns ett nystartat initiativ för att hjälpa personer i förtvivlan, för att sprida kunskap, bryta tystnaden och förhindra självmord. SJÄLVMORDSUPPLYSNINGEN är ett långsiktigt projekt som drivs av föreningen Psykisk Hälsa. Syftet är att minska antalet självmord. De ger stöd och har råd, tips, information. Sprid gärna detta vidare.

Och en artikel om hur man kan minska självmord.

Språksallad och lovsång

Går den toviga vägen uppför Mauerparks höjd. Det vimlar. Som vanligt. Språksallad och ljudmattor. Trummor, karaoke, videoinspelning i solnedgången. Gungorna svingar högt vid graffitivägen och TV-tornet sprakar på avstånd. Inget nytt under solen. Alla vill komma hit. Nu finns en film om den slitna parken, som en gång var ingemansland. Mauerpark - The Movie.

Fortsätter i min egna värld bland andra. I luren har jag vännen som pratar om bilpooler och Italienresan. Kullersten och välbekanta gator. Hör musik från den slitna kyrkan och går in. Bland söndagsfolket, familjepromenaderna, finfikandet, loppishandlandet och allt det andra, en nästan tom gudstjänst. I det orenoverade och råa kyrkorummet sitter ett tiotal personer och levande ljus är tända. Längst fram sjunger en man med akustisk gitarr, lovsånger till Jesus i singer-songwriterstil. Lyssnar en stund och ser den sista solen sjunka genom de målade kyrkfönstren innan jag köper mig en påse sega, pastellfärgade sniglar och går hem.

Musikvideo med NINA NATRI

Jag är bortskämd med begåvade, envisa och färgstarka vänner. En av dem är Nina Natri. Vi fick ynnesten att göra en musikvideo till en av låtarna från hennes fantastiska soloskiva - som sprudlar dans, disco, kärlek, melankoli och cash money!

I våras filmade vi Nina på gymmet i Göteborg och gångarna Maik Berger från Tyskland och hans flickvän Ainhoa Pinedo González från Spanien, i Berlin. Halv sju en solig marsmorgon hämtade Nina mig i Masthugget. Sen jobbade vi några timmar på Fysikens Gym, jag bakom och hon framför kameran. Båda helt slut efteråt. Men skoj var det! Nina och pilatesbollen. Ett minne för livet.

De proffsiga och brunbrända gångarna, som var på väg att kvalificera sig för OS och fick vår vinterblekhet att verka om än blekare när vi träffades, gick glatt med vickande höfter till dunkande Ninamusik genom centrala Berlin. Ett glittrande kärlekspar i rosa, mellan riksdagen och floden Spree. Jag och Jens ägnade sedan några nätter åt att klippa ihop vår första sportdiscovideo och lagom till OS presenterar vi: Nina Natri - Hard 2 Beat!

Nina Natri - HARD 2 BEAT from Maria Mogren on Vimeo.

Eller på YouTube Nina Natri - Hard 2 Beat
Lyssna på mer Nina! WWW.NINANATRI.COM

When I'm with you
You make me feel so good
Your arms are never too short
You just wanna have more
Cause, cause you're hard 2 beat!

En halv måne

Augustinatten och månljuset som anas bakom huset mittemot. Mopedknatter och mild luft. Sommarstad.

Är hemma i Berlin efter några Sverigeveckor. Det började med saknad. Märta, den sista i skaran av mormors syskon från gården i Halland, somnade in en juninatt. En blek tunn fågel. Vi samlades på en solig klippa för att ta avsked. Begravningen hölls i Skärhamns vita kyrka, kaffet drack vi i Märtas hem. Väggarna samtalade med oss. Böckerna, målningarna, mattorna, bilderna. Allt finns kvar. Där Märta saknas, kökssoffan är tom.

Ett vitt bröllop. Gränslos kärlek och alltför äkta tårar. Dans och musik en magisk sommardag. Sov i en bastu. Vaknade vid en sjö. En dröm, en virvel. Skoningslös tid ger oss en morgon. Allt fast flyter. Det vackraste ett minne.

Reser vidare. Varma klippor, mulna dagar. Vin, fisk och brasa. Samtal om sorgen, som aldrig är sig lik. Projektfilmande. Åker tåg och buss. Med solen flackande. Mörkret mellan träden. Bad i en pool någonstans i Sverige. Vännerna. Familjen. Hav och tång och salt. Kärlek och myggor.

Läser Beate Grimsrud geniala "En dåre fri", om det sköraste och det starkaste. Hon undrar, hur ska vi bära lyckan med över ån?

Fotboll, sparris och milda vindar

Sommaren har återvänt till Berlin. Hettan saknas, men milda vindar smeker. Drogerikedjan Schlecker har till sist gått i konkurs. 30% rabatt på allt. Regeringen bråkar om en afghansk matta. Nån minister har klantat sig igen. Och tyskarna pratar stålhjälmar inför EM i Polen. Inte särskilt smart.

Mörkret lägger sig sent och sparrissäsongen lider mot sitt slut. Jordgubbarna är mogna och grappan värmer en rysk-tjeckisk fotbollskväll. Nu blev det 3-1 till Ryssland. 12 minuter kvar.

Middagsgöra

Solen vandrar från balkongens vänstra till dess högra sida under dagens första hälft. Teet har dragit klart, brötchen och tidning är färska. Jag skjuter vardagsrumsbordet till den oproportionerligt stora balkongdörren, öppningen ligger i skugga men sätter man sig nära kanten och vinklar stolen åt rätt håll, så hinner man äta frukost i middagssol. Balanserar koppen på en plaststol, sätter mig på en aningen klibbig dyna och märker att ostanvinden är kall. Hämtar en tröja, som jag sen tar av och på några gånger. Tidningen fångas av blåst men jordgubbarna är nästan mogna och huden sakta varm.

Jag ser armarna fulla av prickar och tänker på mormor, vars enstaka leverfläckar till slut inte gick att urskilja. Minnen. Var huserar de? Smaken av jordgubbar berättar sommarhistorier, doften av syren och jag står på en skolgård, avslutningsfin och sjunger en psalm om förgänglighet. Inspirerad till text lämnar jag mitt omsorgsfullt inrättade balkongbo och börjar skriva.

Himlen blir molnfri och vinden avtar.

Naturromantik

Det är en sådan där dag. Mellan sommar och vinter.

Mjuk varm luft, gröna fladdrande löv och kall mark. Cyklar som vanligt mellan gamla öst och gamla väst. I mitten ligger Tiergarten. Exploderade rhododendronbuskar, stissigt fågelkvitter, hundar med mattar, kärlekspar i dungar och väl gömda hemligheter.
Jag cyklar sakta. Andas park, lyssnar på naturen och låter tiden stanna ett litet slag. Färdas med brisen och minns sommardagar, höstkvällar, vinternätter. Varken särskilt långt bort eller alldeles nära.

Bra däck & skinn på näsan

Dagen innan första maj cyklar jag genom Kreuzberg, Friedrichshain, Charlottenburg och Mitte. Möter en brokig folkblandning, parkerade polispikéer, utomhuskonserter, trafikträngsel och vårblomster. Väjer för allt möjligt i min väg och trampar på bland punkare, hipsters och alla de andra, med skiftande stadsdofter i näsan. Krossat glas och hårda kanter. Sitter en stund på en bänk i skuggan under murgröna och äter ett mehrkornbrötchen från ett gammalt östbageri.

Bra cykeldäck, skinn på näsan, ett öppet sinne och koll på trafiken underlättar för livet i Berlin.

Ostern

Stilla. Tussmoln. Kallt kaffe och segt godis. Påsk i Berlin. I mataffären ringlar sig köerna långa. Det bunkras. Choklad, ägg, lamm och gröna bönor. Minns en påsk på en filt i en frusen skog någonstans i Brandenburg, med stora fyllda påskägg som gömdes bland träden och försvann. Nu lindar vi in äggen i blad, gräs, blommor och en lila nylonstrumpa. Färgar med lökskal och gnider sedan in dem med olja så att de glänser. Vissa traditioner känns åldrade. Vi inhalerar kamomillte när vi är förkylda, använder tygnäsdukar och litar fortfarande mer på fysiska än elektroniska dokument. Berlin har ett eget tempo.

Vikt

Äter ett solgult plommon och iakttar det ännu tomma nybygget mittemot. Nyss hemkommen norrifrån. Där klockan tickar långsammare. Landet är platt och dukarna vita. Te i tunna koppar, ekologiska grönsaker och tulpaner ur hård jord.

Någon har återhämtat sig, något är förändrat, mycket är sig likt. Träden är härdade av vinden och åkergräset nygrönt. Vågen visar på grammet samma vikt som sist jag var där. Tiden tankarna tyngden trösten. Väger ingenting.

In Omnes

Jag ser dig i stenläggningen och i barken, jag läser om dig mellan raderna och hör din röst i klarinetten. När sista takten tonat ut håller vi andan och det är alldeles slående tyst.

Jag möter honom med skäggstubb och kanske är det du. Vi är ju en hårig släkt. Gubben i månen ler i mjugg och krokusarna sänder hälsningar.

Tänk, att du som inte längre är, plötsligt finns överallt.

Nordicwomensliterature.net

Solen flödar in och penslar skuggmönster på mitt golv, radion ger mig världsnyheter i all oändlighet och jag är uppfylld av århundraden av sprakande, gnistrande och ursinnig litteratur skriven av kvinnor. Igår kväll presenterades en ny hemsida med tusen år av nordisk litteraturhistoria, den digitala versionen av "Nordisk kvinnolitteraturhistoria", som gavs ut i fem band under 1990-talet.

Ebba Witt-Brattström liksom pyr av kraft, kunskap och underfundig humor när hon presenterar resultatet av många års arbete tillsammans med inbjudna författare från Norden. På engelska, men med personlig prägel och insprängd danska, isländska, norska och svenska, berättar Suzanne Brøgger (Danmark), Steinunn Sigurðardóttir (Island), Kristine Næss (Norge) och Lotta Lundberg (Sverige) om kvinnliga författarförebilder, om sin personliga skrivarhistoria och utmaningarna för kvinnliga författare under tidigare (och pågående) århundraden. Med fokus på det existentiella behovet av skrivande och litteratur, och på synliggörandet av dem som under tidigare epoker skrivit "bland skuggorna" eller hamnat där i en ensidig historieskrivning.

Stämningen i Felleshuset på ambassaden är både opretentiös och uppsluppen på kvällen den 8:e mars, det känns som att vi är med om någonting historiskt för (den kvinnliga) litteraturen. Och Marika Lagercrantz får jublande applåder när hon med stor inlevelse reciterar Edith Södergran (ställföreträdande för Monica Fagerholm från Finland som inte kunde närvara):

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

("Vierge moderne", Dikter, 1916)

Hemsidan på svenska danska och engelska: NORDICWOMENSLITERATURE.NET

Luggen

Ach, ick weeß et och nit. Säger min urberlinska frisör när hon pratar om sin senaste relation. Sedan två år tillbaka har jag för första gången en egen frisör. Min frisör påminner om en punkig seriefigur, med rakat hår på sidorna, ansiktet fullt av piercingar, stora kängor och hon pratar med rund berlinsk dialekt. Hon berättar för mig om sina kärlekshistorier, istället för tvärtom. Vi ses ganska ofta, jag och min frisör, eftersom en lång lugg inte är ett permanent tillstånd. Det är en fråga om millimeter. Jag har dessutom för stora glasögon.

Ända envisas hon med att aldrig klippa för mycket, utan precis lagom. På håret. Medan jag tycker att hon gott kan ta i lite. Men hon vill hellre att jag ska komma ofta. Så för två klippningar om året får jag en hel massa luggansning, sköna berlinska melodier och de senaste kärlekshistorierna på köpet. Och jag lämnar den gröna källarlokalen och möter berlinhimlen med ett leende på läpparna och massa små minihår i hela ansiktet.