Ljuset

Sjönk sjunker föll. Jag svävar. Solen slickar taken, kaffet är hett och radion är trogen.

Promenerar i pastelljus till Otto Brauns begravningsbyrå.

Hos min vän, långt norr om mig men ändå nära. Är det ljust när det är mörkt hos mig.

Nästan sommar

Köper en neonrosa pelargon som väcker minnen. Äter ljumma jordgubbar och lunch i en skuggig klätterställning innan gula regnsjok löser upp värmen som ligger tättjock mellan husen. Hempromenerar med nordbleka ben och min pelargon i en påse. Berlinsommaren är alldeles tätt inpå och jag när balkonggrönskan med massa liebe.

Där du är

Jag går. Pastellkväll och träningsvärk. Kullerstenar och gulbleka fasader. Tiden rinner förbi mig. Och jag droppar vidare. Norrut. Över gränsen, till Wedding. Husen är lägre och fyrkantiga. Fotbollsplaner och tegelsten. Öppnar den tunga dörren till St. Sebastian kyrkan. En katolsk mässa på kroatiska. Vita långa dräkter, levande ljus, dunkelt, varmt och många troende. Die Vorabendmesse. Jag backar tillbaka, ut i ljuset.

Där en lekplats, mammor. Fotbollshojt. Tar sats över gatan, hamnar i högt ljust gräs. Möter damer med hundar. Går där muren gick. Platt, hög himmel. Allt på avstånd. Tonåringar på bänk. Vita sneakers och en grå peruk. En äldre kvinna med rullator, tjuvröker, kanske. Ett ålderdomshem, mammor, pappor, en docka, barnbarn. Muren svängde till vänster, jag svänger efter.

Rostiga stänger påminner om en gräns. En stenplatta i marken för ett "Okänt offer för skammuren, 1962". Har gått förbi många gånger, utan att se. Går söderut. Min gröna kyrkogård. Sätter mig under ett träd och läser om minnen, sorg och ting. Är där. Precis där. Oensam.

Kvinnan i mitt liv

Har ofta funderat på varat. Framför allt försvinnande dagar då mina göromål och mitt jag driver på flyktiga platser. Järn i många eldar, hemma på flera orter. Allt flytande, ingenting fast. Så känns det ibland. Då har jag tänkt på min skugga, att den iallafall vittnar om mig, var jag befinner mig. Nu. Och jag förstår Knuts ord i filmen En bondes längtan, "skuggan ljuger inte".

Filmen om Knut, bonden som bär en inre kvinna, är med i en samling filmer om livets brokiga vägar, om kvinnlighet, moderskap, ensamhet, döden och kärleken som visades i Felleshuset på ambassaden i Berlin igår kväll: "Kvinnan i mitt liv", kortdokumentärer producerade för SVT ihop med Svenska Filminstituet. Och publiken - önskar att alla hade varit där! - omtumlades en regnig tisdagkväll av nära berättelser om en mammas styrka, en mammas frånvaro, två trasigas kärlek och bröllop (vi fick bara ana dessa ärrade hemlösas förhistoria under den känsloladdade och lätt taffliga bröllopsceremonin och det var oändligt vackert), en evig kärlekshistoria, en fransk domina, två blodssystrar och förlusten av hår.

Vid en viss punkt mot visningens slut, när den åldrade mannen som återmött sin ungdomskärlek efter 60 år, ligger döende i den gemensamma sängen medan den nya hustrun regelbundet fuktar hans läppar, liksom komprimeras allt det väsentliga: det flyktiga livet, den oundvikliga döden, den eviga kärleken och det är nästintill outhärdligt känsloladdat. Stor respekt för detta mod, för filmarna, för människorna i deras filmer och för dessa livets egna berättelser som förmedlar och skänker mer kraft och hopp än man ibland anar finns.

KVINNAN I MITT LIV

Vingslag

Norr om kyrkogården, precis intill resterna av Berlinmuren som blivit ett välbesökt minnesmärke med nya turistbusslaster varje dag, ligger Lazarus hospicet. Jag vet inte hur många gånger jag har passerat den stora vackra byggnaden med höga träd på gården, en stenmur och mystiskt neddragna gardiner ovetandes om vad de döljde, innan jag häromdagen för första gången besökte den för att lyssna på ett föredrag om hospicearbete, "Jag kan inte sluta att gråta".

Jag känner mig som en välkomnad främling när jag sätter mig bredvid en av de vithåriga diakonissorna på första raden i "festsalen" där guldig kvällssol skiner in. Hon ler milt mot mig och drar åt sig korgen som står vid hennes fötter för att ge mig mer plats, i vit hätta, mörk prickig klänning och med ett stort silverkors runt halsen. Bakom oss sitter runt fyrtio personer som till yrket eller på frivilligbasis stödjer människor in i det sista, för att göra döendet så ångestfritt som möjligt. Vi lyssnar på en kraftfull person som pratar om sina erfarenheter, om död, anhöriga, sorg, smärta, glädje, tro och jag är tagen av all kraft. Men kan inte sluta tänka på att jag sitter i ett hus fullt av död. Eller kärlek. Som funnits runt mitt hörn i alla år.

Jag cyklar därifrån i mild kvällssol. Precis längs Berlinmuren, där dagens sista turister läser skyltar och pekar i olika riktningar för att förstå detta märkliga påhitt. När muren byggdes så flyttade man på ungefär tusen gravar från den intilliggande kyrkogården, de var i vägen. Jag cyklar den korta vägen längs Bernauerstrasse och svänger in på Brunnenstrasse, vinkar åt Bay som sitter utanför sin bar, som på något vis hankar sig fram, kikar in hos Elias och Yohannes, den nattöppna kiosken mittemot det judiska centret, där ena lilldottern är på besök. Hennes skratt är pärlande när hennes mamma jagar henne över trottoaren och jag blir lyckligt omtumlad av tidens och livets vingslag.

Så går ett år

Tiden. Utan att man märker när det händer är träden längs Brunnenstrasse plötsligt täckta av färskgröna löv. Högre för varje år. Rosen på balkongen tas väl om hand och byggarbetet mittemot pågår. Jag har sällskap på lite väl nära håll när jag dricker mitt kallnade kaffe. Och funderar på nu. Projekt ivägskickade, filmer klippta, planer gjorda. Plötsligt en paus.

Mit Herz & Schnauze

"Ach ja, ein Käffchen nehme ich". Säger den vänliga hantverkaren som ska måla över vattenskadan som drabbat många av Berlins gamla hus efter denna snö- och isrika vinter. I vita snickarbyxor och dammiga glasögon på näsan funderar han över väggens färgton och konverserar mig oavbrutet på den grovgulligaste berlinskan. Och de är förtjusta i diminutiven. "Machen Sie sich kein Köpfchen, das ist kein Problemchen". Det finns en omtalad och kantig hjärtlighet som det tar sina tysklektioner och sina berlinmöten för att hänga med på. Men det lönar sig när man blir kallad "Herzchen" av den lockiga men vreda försäljerskan i bageriet och kan köpa sina "Schrippen" utan att göra bort sig. "Brötchen jibt dit hier nich, hier jibts nur Schrippen!"

Jag googlade Berlinska och hittade "Backfeifenjesicht" - ett ansikte som vid första anblicken borde få sig en snyting. Tänker på Khadaffi och radioaktivitet i havet.
Berlinska - Tyska

Godzilla, Moratorium & Ku'damm

Ett människans monster pyr i Japan. Mina kollegor från Tokyo mailar med sina familjer mellan översättningarna och jag minns min tid som guide i en västberlinsk atombunker. Byggd på 70-talet i en källare på Kurfürstendamm för 3500 av Västberlins invånare i propaganda- och skyddssyfte under kalla krigets kallaste dagar. Till vissa skulle det finnas gasmasker och maten skulle räcka i två veckor. Och sedan? Var det många av besökarna som undrade.

Kärnvapen och kärnkraft med fullkomligt okontrollerbar förstörelsepotential känns inte som mänsklighetens klokaste påfund. Om 100 år hoppas man att resterna av Tschernobyl ska kunna saneras av robotar, tills dess har man byggt en enorm sarkofag - ett av världens största byggnadsverk - för att täcka resterna av vår senaste super-GAU (Größter Anzunehmender Unfall).

I Tyskland upphäver man nu förlängningen av avvecklandet av kärnkraft under ett tre månaders moratorium (fördröjning) för de sju äldsta kärnkraftsverken. Från ena dagen till den andra var de tyska reaktorerna inte så säkra som Merkel och kärnkraftslobbyn ihärdigt påstått och ett moratorium (dagens ord) blev lämpligt i en kommande valkamp. Istället borde de fortsatt den totala avvecklingen som redan beslutats av de rödgröna, för att sedan dras tillbaka av ovanämnda. Ungefär 450 kärnkraftverk finns det världen över och det byggs nya just nu.

Fredagsmys

Packar ner mig och pinalerna för trappan och går ut. Mildkall snäll luft, fredagseftermiddagsfamiljer på väg hem och berlinbesökare på väg ut. Sitter en stund på hörnan, dricker te och kan fortfarande inte koncentrera mig. Nyfikenlyssnar på de andra. Får sällskap och byter teet mot öl. Mörkertäcket lägger sig och månen är tunn när vi banar väg över Rosenthaler Platz. Någon packar ner en pistol i väskan, av plast.

Handlar fisk, grönsaker och ett halvt kilo ekologiskt bröd. Går in i vinaffären som egentligen inte är en bar, men där det är fredagstjockt av ciggrök och småberusade vinvänner som tar ett glas på hemvägen. Middag i svensk panna. Kaffe, vin och den sista chokladen. Tysk riesling och amerikansk punk på hög volym.

Stor

Min spegelbild i fönstret och tiden som går. TV-tornet kommer inte att synas från mitt skrivbord länge till. De bygger ett hus med läkarmottagningar och lyxloft i hörnet av Brunnen- och Anklamerstrasse. Jag ser dem dagligen kliva omkring på byggnadsställningar och svinga kranar i vårsolen. De dricker svart kaffe och äter bockwurst med senap och brötchen på rasten.

På kyrkogården växer späda blommor och trottoarerna är blekgrå och torra. Våren står på lur igen. Jag äter päronbåtar och lakritsfudge och kommer nog aldrig att bli stor på riktigt.

Till vännen

Hej. Hur var natten. Kunde du sova? Här sol. Ute, pingis, handlat, kaffe. Var dag. Promenerade över kyrkogården. Där växer lila krokusar och vårfåglarna sjöng. Imorgon är det Mattias födelsedag. Saknar honom. Såg en pappa i jeans o skäggstubb som spelade pingis med sin son.

Vad gör du? Jag ska tvätta och packa upp. Livet kanske blir bra ändå.

En spårvagn av den gamla sorten. Ljusblå. Landshövdingehus och hamnen. Frusen snö och berg. Dimma som lägger sig under solen och ljusen som smetas ut. Göteborg ligger kvar.

Går i trappor med lager av torrt grus och smutsig is. Tar stegen framåt. Ett berg med kantig sten, snötäckt gräs och en kyrka i tegel. Ord som inte uttalas. Fryst tid.

Väsen

Små väsen tassar runt. De gömmer sig i garderober. I doft och musik. Jag tror de lever, fast jag ser dem inte. Överallt skuggor.

Minnnen.

Göteborgsljusen blinkar fast natten är svart. Inte långt bort är havet. Och oändligheten. Allt på en hårsmån. Och överallt väsen.

Jürgen ska flytta

Clementindoftande fingrar, hemstöpta vaxljus i stjärnformade ljusstakar, en slokande rosa julstjärna och en alldeles för långsmal hyacint, ett badkar fullt av snö som inte smälter och en stor näsduksförbrukning. Det är vinter med lila och gul himmel. Snö på byggställningar och tegeltak, evig hosta, massa tekniska formuleringar och ändligt med föresatser på pränt, oändligt virvlande någonstans.

Vår mataffär nyöppnade efter renovering och vi var där. Det var festligt värre med Abba i högtalarna, en glad clown och en tysk underhållare mellan apelsinerna och flaskinlämningen. Hyllrader av positiva, prisvärda JA!-produkter. Vi sparade tio procent på allt och tyckte att kassörskorna log lite mer än annars, vilket inte är så
svårt med berlinska mått mätt.

Och huset på hörnan ska rivas. Efter mer än 35 år måste Jürgen flytta från sitt hem där han bott sedan de unga åren i DDR. Lämna de kärleksfullt renoverade rummen och ge upp kampen mot vräkningen som hållit på i många år. Vi lärde känna Jürgen under inspelningen av filmen Berlin. Brunnenstrasse. Han berättade historien om sin lägenhet, om arbetet som gränsvakt och om förändringen av området, med glimten i ögat. Jag har sällan sett så mycket kärlek och omsorg i renoveringen och inredningen av ett hem som hos Jürgen, med spetsgardiner, små statyetter och olika egenbyggen.

Tillsammans med Jürgens lägenhet och vaxduskaffären i gatuplan försvinner nu ett av de sista orenoverade husen på Brunnenstrasse.

Glitter

Mörkret sänker sig och på byggarbetsplatsen mittemot fortsätter de att arbeta med starka strålkastare. Vinden svänger runt hörnet och isar i alla glipor. Ännu en vinter.

Tiden och rymden obegripliga. Sorgen är en fågel vid fönstret, ett ändlöst fall som avtar i fart. Jag dricker te i påse och doppar mjuknade pepparkakor som löses upp och går sönder. Ser film om än det ena och än det andra. Någon säger att livet är ett hjul som alltid rullar vidare.

Jag tänder ljus och handlar blommor som verkar frysa. Försöker få orden på pränt och allt att rulla åt rätt håll. Glitter i hörnen och pepparkakssmälta en månad innan jul.

Flugan

Molnhimlen blev blå och balkongens sista solstråle bildar en vit rektangel ovanför krukorna innan den försvinner runt hörnet. Jobbar lagom koncentrerat från vardagsrummet ackompanjerad av tvätt, radio och dörrförsäljare. Datorn på en telefonkatalog och kaffet i en stor kopp. På skärmen sitter en fluga. Den satt först länge på den vita väggen ovanför min axel. Nu vill den inte lämna datorskärmen och trippar istället omkring över oöversatta meningar. "Install two coolant pump cover cap screws". Det ser ut som att den har lysande ögon och jag undrar vem det är som gör mig sällskap.

Bloody Mary

Helgen virvlade och vimlade med besök från London, Paris och Zagreb. Tankade vänner som jag helst alltid skulle vilja ha i min närhet. Nu på röd soffa, i röd blus, med två röda väskor slängda på golvet och ett glas rödvin i handen. Har en given favoritfärg och ny favoritdrink, Bloody Mary.

Loppor & orkidéer

Står länge under varm dusch för att bli av med den blötruggiga känslan efter en dag på loppmarknaden vid Mauerpark. Tillsammans med regissörsvännen och filmfestivalkillen försökte jag tjäna några extra euros på utsorterade paltor som bott i en fuktig källare alltför länge. Klockan nio är det egentligen för sent att börja och medan vi packar upp, rycks det i våra påsar och frågas efter målarfärg, parfym, elektronik och guld. Experterna, eller vad man ska kalla dem, kommer tidigt. Under förmiddagen drar Christianes plastorkidéer och babyfiltar från senaste filminspelningen till sig de äldre damerna. Under eftermiddagen, när turisterna och klubbfolket vaknat, blir vi av med egna gamla loppisfynd, ärvda blusar och slitna jeans. Och regnet faller och folket strömmar till. Ofta står en brokig klunga vid vårt färgglada bord och det pillas, kollas och prutas.

En grön jacka med cigaretthål som jag sörjer lite går till en liten spanjorska, en sjuttiotalsklänning hamnar hos en belgiska och ett armband (eller var det en gardinupphängning) hos en äldre svenska. Våra loppor sprids för vinden och jag fascineras lika mycket över hur någon blir smått förälskad i ett av mina välanvända plagg, liksom över det totala ointresset inför egna gamla favoriter. Inför nästa gång har vi klurat på framgångsrika loppisstrategier och är snart på plats igen, tidigt.

Rullader, sekt & brötchen

Blev intervjuad om tysk mat, intrycken från en inflyttad. Jag började fundera på skillnader igen och mindes mina första matchocker. En oxrullad lindad runt ett helt kokt ägg med Klöse av råriven potatis, klockan tolv en söndagslunch. Kallskuret på kvällen, tunna skivor rågbröd, köttpålägg i alla dess former, färdigskivad ost, kanske lax och örtiga färskostar. En öl till det. Annars vin och sekt och jägermeister. Frukost om en kung, lunch som en bonde och middag som en tiggare.

Blev bjuden på 70-årskalas och vi började med att äta olika eftemiddagstårtor med kakgaffel och dricka bryggkaffe med kopp och fat och kaffegrädde. Efter det kanske en konjak. Socialiserade och konverserade, innan det kallskurna plockades fram igen, lite extra festligt med kokt wienerkorv och potatissallad. Och öl. Till sist något sött och vitt vin. Min svenska gom förvirrad av att äta tårtan innan maten, men jag vande mig och Kaffee und Kuchen klockan tre en söndag hör liksom till. Tänker på timslånga frukostar och regional mat från olika delar av tyskland. Eisbein, Schweinebraten, Flammkuchen, Spätzle, Maultauschen, Spargel. Och dryck, hundratals ölsorter och det vita vinet. Och bröd, det kilotunga grova brödet och de små frasiga Brötchen som man bråkar om var de bakas bäst. Det råder delade meningar om Brötchen från f.d. öst, Ostbrötchen. Mina vänner uppväxta i DDR har berättat om köandet när säsongsvaror kom, t.ex. jordgubbar, om hemmagjord soja och uppfinningsrikedom i brist på annat.

Mat- och dryckkärleken är iallafall stor i Tyskland. Det äts. Och dricks. Mycket. Mest av allt gillar jag dock Berlins mångfald och de många små matställena där även en halvfattig kulturnisse än så länge kan ha råd med asiatiskt, italienskt, turkiskt, mexikanskt, eller tyskt. It`s all in the mix.