tisdag 31 maj 2011

Nästan sommar


Köper en neonrosa pelargon som väcker minnen. Äter ljumma jordgubbar och lunch i en skuggig klätterställning innan gula regnsjok löser upp värmen som ligger tättjock mellan husen. Hempromenerar med nordbleka ben och min pelargon i en påse. Berlinsommaren är alldeles tätt inpå och jag när balkonggrönskan med massa liebe.

lördag 28 maj 2011

Där du är


Jag går. Pastellkväll och träningsvärk. Kullerstenar och gulbleka fasader. Tiden rinner förbi mig. Och jag droppar vidare. Norrut. Över gränsen, till Wedding. Husen är lägre och fyrkantiga. Fotbollsplaner och tegelsten. Öppnar den tunga dörren till St. Sebastian kyrkan. En katolsk mässa på kroatiska. Vita långa dräkter, levande ljus, dunkelt, varmt och många troende. Die Vorabendmesse. Jag backar tillbaka, ut i ljuset.

Där en lekplats, mammor. Fotbollshojt. Tar sats över gatan, hamnar i högt ljust gräs. Möter damer med hundar. Går där muren gick. Platt, hög himmel. Allt på avstånd. Tonåringar på bänk. Vita sneakers och en grå peruk. En äldre kvinna med rullator, tjuvröker, kanske. Ett ålderdomshem, mammor, pappor, en docka, barnbarn. Muren svängde till vänster, jag svänger efter.

Rostiga stänger påminner om en gräns. En stenplatta i marken för ett "Okänt offer för skammuren, 1962". Har gått förbi många gånger, utan att se. Går söderut. Min gröna kyrkogård. Sätter mig under ett träd och läser om minnen, sorg och ting. Är där. Precis där. Oensam.

tisdag 17 maj 2011

Kvinnan i mitt liv


Har ofta funderat på varat. Framför allt försvinnande dagar då mina göromål och mitt jag driver på flyktiga platser. Järn i många eldar, hemma på flera orter. Allt flytande, ingenting fast. Så känns det ibland. Då har jag tänkt på min skugga, att den iallafall vittnar om mig, var jag befinner mig. Nu. Och jag förstår Knuts ord i filmen En bondes längtan, "skuggan ljuger inte".

Filmen om Knut, bonden som bär en inre kvinna, är med i en samling filmer om livets brokiga vägar, om kvinnlighet, moderskap, ensamhet, döden och kärleken som visades i Felleshuset på ambassaden i Berlin igår kväll: "Kvinnan i mitt liv", kortdokumentärer producerade för SVT ihop med Svenska Filminstituet. Och publiken - önskar att alla hade varit där! - omtumlades en regnig tisdagkväll av nära berättelser om en mammas styrka, en mammas frånvaro, två trasigas kärlek och bröllop (vi fick bara ana dessa ärrade hemlösas förhistoria under den känsloladdade och lätt taffliga bröllopsceremonin och det var oändligt vackert), en evig kärlekshistoria, en fransk domina, två blodssystrar och förlusten av hår.

Vid en viss punkt mot visningens slut, när den åldrade mannen som återmött sin ungdomskärlek efter 60 år, ligger döende i den gemensamma sängen medan den nya hustrun regelbundet fuktar hans läppar, liksom komprimeras allt det väsentliga: det flyktiga livet, den oundvikliga döden, den eviga kärleken och det är nästintill outhärdligt känsloladdat. Stor respekt för detta mod, för filmarna, för människorna i deras filmer och för dessa livets egna berättelser som förmedlar och skänker mer kraft och hopp än man ibland anar finns.

KVINNAN I MITT LIV

tisdag 10 maj 2011

Vingslag

Norr om kyrkogården, precis intill resterna av Berlinmuren som blivit ett välbesökt minnesmärke med nya turistbusslaster varje dag, ligger Lazarus hospicet. Jag vet inte hur många gånger jag har passerat den stora vackra byggnaden med höga träd på gården, en stenmur och mystiskt neddragna gardiner ovetandes om vad de döljde, innan jag häromdagen för första gången besökte den för att lyssna på ett föredrag om hospicearbete, "Jag kan inte sluta att gråta".

Jag känner mig som en välkomnad främling när jag sätter mig bredvid en av de vithåriga diakonissorna på första raden i "festsalen" där guldig kvällssol skiner in. Hon ler milt mot mig och drar åt sig korgen som står vid hennes fötter för att ge mig mer plats, i vit hätta, mörk prickig klänning och med ett stort silverkors runt halsen. Bakom oss sitter runt fyrtio personer som till yrket eller på frivilligbasis stödjer människor in i det sista, för att göra döendet så ångestfritt som möjligt. Vi lyssnar på en kraftfull person som pratar om sina erfarenheter, om död, anhöriga, sorg, smärta, glädje, tro och jag är tagen av all kraft. Men kan inte sluta tänka på att jag sitter i ett hus fullt av död. Eller kärlek. Som funnits runt mitt hörn i alla år.

Jag cyklar därifrån i mild kvällssol. Precis längs Berlinmuren, där dagens sista turister läser skyltar och pekar i olika riktningar för att förstå detta märkliga påhitt. När muren byggdes så flyttade man på ungefär tusen gravar från den intilliggande kyrkogården, de var i vägen. Jag cyklar den korta vägen längs Bernauerstrasse och svänger in på Brunnenstrasse, vinkar åt Bay som sitter utanför sin bar, som på något vis hankar sig fram, kikar in hos Elias och Yohannes, den nattöppna kiosken mittemot det judiska centret, där ena lilldottern är på besök. Hennes skratt är pärlande när hennes mamma jagar henne över trottoaren och jag blir lyckligt omtumlad av tidens och livets vingslag.