måndag 23 augusti 2010

Får inte nog


av det sjuttiotalsbyggda DDR TV-tornet. Intill måne, framför rosa moln, glänsande i sol, försvinnande i dimma, blinkande i natten. Alltid utanför mitt fönster, på lagom avstånd från min balkong. Jag känner en man som var med och byggde det, Uwe. Han klättrade på den svajande breda masten innan silverkulan sattes dit. Nu kan man köa sig in och dricka entimmaskaffe och snurra ett varv runt det annars så platta Berlin, där man får klättra på ruinanlagda kullar för att få sig en överblick.

Har sensommarplanterat växter jag glömt namnet på, sett en del onödig film, snyltat prover på dyra apotekskrämer och läst klokheter om melankolin. Och tiden tar sig fram.

lördag 14 augusti 2010

Under en annan himmel


Rötterna sliter och drar. Hjärtat dunkar för vännerna norr om Östersjön och jag sitter på den balkong jag känner bättre än någon annan. En alltför välbekant kyrka tornar upp sitt tegel mot den sommarblåblekljusa västkusthimlen och träden täcker de grå husen med de stora fönstren där jag växte upp.

Har suttit här alla tider på dygnet, med fnittrande tonårsvänner och stora planer, om kvällen och framtiden. Nu fylls det på med nybäbisar, pratbarn, tvillingskillar och blondtussiga hjärtmältavkommor i alla åldrar. Planer för denna kvällen och den eviga framtiden. Och jag spanar på de som dricker vin under pilen på gården.

Göteborgskt lördagkvällsskrål, en dansande låga, en sjungande Neil, messpip, avslagen rotkäppchen och röda naglar gör mig sällskap. Och tiden står som vanligt inte still. Vi vänjer oss vid det ovänjbara. Din saknad i varje buske, ditt leende på hyllan. Och jag undrar om mitt bloggkrut börjar tappa glöd. Kanske får mixen fortsätta leva ett slocknande liv. Eller också inte, ska tänka på den ett litet slag. Medan himlen mörknar.

fredag 6 augusti 2010

I molnigt ljus


Ett turkiskt bröllopssällskap tutar, den tyskekologiska espresson puttrar, en svensk sommarvärd pratar om den enskildas ryggsäck och spelar den mest melankoliska musik. Lyftkranen mittemot svingar sig mellan husväggarna och jag översätter riskanalyser.

Någonstans mellan världarna som tagit sig in till mig. Balkongen ligger i molnigt ljus och sommaren är inte slut.

Stjärnor, Jenny och fortsättningen

En endaste stjärna flörtar med mig ovanför hustaken och blinktornet. Natten är stilla och svartblå. Har druckit kroatisk snaps med en vän som inte förstår sig på Jenny Wilsons genialitet, en vinyl som gått varm hos mig. Kanske skulle jag ägnat mig åt musik, den sinnligaste konsten som snirklar sig runt den innersta snårigaste skog och aldrig lämnar en ensam. Såg henne på konsert i Göteborg en vecka efter att allt som varit tagit slut. I en alldeles levande känsla av fullkomlig overklighet. Där jag inte ville vara men musiken bar mig. För vissa saker tar aldrig slut.

Jag fortsätter att cykla i guldigt kvällsljus och författa texter som aldrig kommer på pränt, om efterkrigsstölder, timslånga utställningsköer och det obeskrivliga skymningsljuset. Fortsätter att undra, och gilla läget. Dricker min kaffe med mjölk och äter mitt bröd utan smör. Och okynnestar en sked nutella. Och ännu en.