Sorg

Hur bemästrar man tomrum?

Jag viker ihop mina ögonlock, tar med händer och fötter nedför backen, under träd, över stenar. Rör mig nedåt. Går genom en port. Innanför murar, i skugga, under ljus. Sätter mig där du är. Där jag vill att du ska vara. Ser uppåt. Överallt är ditt nu. Ser en duva, en kråka, ett fly.  Molnsjok och himmelsflagor. Gräs som är glest och något som vittnar om mig.

Det är inte sant, sa jag. Om igen. Men det hjälpte inte. Någonting som inte kan vara sant, är livet nu. En solig dag. En kall natt. En vacker dag.

Sorgen, som så mycket annat, är inte sådan man föreställer sig. Störst först, sakta avtagande, linjär, utplånande, omöjlig att bära. Nej, livet fortsätter obönhörligen. Till det yttre sig inte olikt. Men oväntat slås vi, av tunga vågor utan ord. Av dig. Stilla saknad utan slut. En sång är du. Ett ackord. En bild. Ett ord. Om du bara visste, hur mycket plats du tar.

Jag sträcker ut handen, men når dig inte. Jag sträcker in handen, där finns du.

På min balkong växer solrosor som jag inte har planterat. Molnen är kanske större idag än igår. Vi är alltid tillsammans nu. Och tomrummet är inte tomt. Det är sprängfyllt.

Sladden

Gick ner till Alexanderplatz för att köpa en sladd. Die Linke hade valmöte, det bungyjumpades från hotell Park Inn (se bild 1), såldes korv både bak och fram, handlades strumpor, spelades dragspel, flanerades och fotograferades.

Svalor

Från tak till tak, och tillbaka igen, dyker svärmar av svalor. En himmelsdans medan löven färgas oranga och faller av. Berliner Stadtreinigung sopar flitigt, valaffischerna får nya mustascher, svarta tänder eller utsmetat läppstift och jag cyklar varje dag genom Tiergarten och tittar på svalorna. Die Schwalben.

"Det mest karaktäristiska med svalorna är deras form som bara kan förväxlas med seglare, som de dock inte har något släktskap med. Deras färgskala går främst i mörka toner som svart, mörkblått och mörkgrönt, men även i gråa och bruna nyanser med kontrastrika inslag av vitt och rött. Svalornas klor är mycket korta och svaga, på främre sidan till större delen täckta av flera skilda plåtar. Näbben är tunn, bred, platt, kluven ända upp under ögonen och i spetsen lätt nedböjd, med en inskärning bakom spetsen. Man brukar säga att svalor kan spå väder. Detta gäller flera arter och beror på att de när luften är klar och ren flyger högre, men svävar lågt fram utefter marken när det är mulet och regnigt. Orsaken till detta beteende är att de insekter som svalorna äter stiger högt när luften är klar, men håller sig nära jordytan vid mulet väder."

Världen

Världen är större än Berlin. Än Sverige, än Tyskland, än Europa. Lätt att glömma ibland. Som tur är har jag en Tove som påminner om att lämna privatträsket och fundera på vad som egentligen händer i Honduras just nu, det verkar gå vilt till. Kuppen i Honduras

Psykolys i Berlin

I en villa i ett ytterområde träffades häromdagen en terapigrupp, de tog en "drogcocktail" av än så länge okänt innehåll för att öppna sinnena och släppa de inre demonerna fria. Två rök med på kuppen, en person ligger i koma, en terapeut är häktad. Det sker oväntade saker bakom gardinerna i berlinska villor när man vill släppa onda andar lösa.

K-pistar i Mitte

I kvällssolen på andra sidan gatan, bredvid frisör Jilah och mittemot bröderna Aberras kiosk, patrullerar poliser med K-pistar. Jag ser dem från köksfönstret. Utanför den judiska synagogan där vanligtvis två poliser vankar lugnt och småpratar med förbipasserande, är de nu många och tungt beväpnade. Terrorhotet påstås vara starkare inför riksdagsvalet nästa söndag och framför allt efter Tysklands avgörande roll i ett bombangrepp i Afghanistan för ett par veckor sedan. 

Efter att ha iakttagit kapningen av två tankbilar, som man förutsatte skulle användas till talibanska självmordsattentat, beordrade den tyska befälshavaren en natobombning som resulterade i över hundra döda, varav majoriteten var civilister, många av dem barn. I Tyskland vill man inte riktigt erkänna sin delaktighet, fast man inser att någonting kanske gick snett. De jobbar tand för tand - tand för tank. Och spiralen våld snurrar sin gilla gång. Men en debatt kring Tysklands militära närvaro i Afghanistan har iallafall satts igång, och kanske kan röra om lite i valgrytorna inför nästa helg. Artikel i DN

Es muss. Det berlinska (miss)nöjet

Jag tar en eftermiddagskaffe i solen efter att ha klistrat timmar vid skärmen i översättningssyfte. På café Raja Joseppi, korsningen Rheinsberger och Brunnenstrasse, dricks öl, äts boulette, turistas och berlinas. Grannen passerar med en dammsugare, lillkillen släntrar förbi med lillasystern, han bär hennes rosa väska och de lyssnar på turkisk pop ur mobilen. Medan den fräsiga servitrisen i afro plockar undan retrokaffekoppar, kommer bartendern från hörnkrogen mittemot förbi. En lite äldre dam i rödfärgat, kort hår. "Hallöchen" hälsar hon vardagsvant. "Na Hallo, wie geht's?" svarar afroservitrisen. Hon får en något plågad blick till svar. "Na. Es muss." De nickar och förstår varandra. "Naja. Es muss halt". Berlinska vardagsfraser. Bartenderdamen korsar gatan och börjar sitt kvällsskift. Det måste. Livet. Gå vidare.

Septembermorgon

Solen ligger på vår sida av gatan. Jag öppnar porten med nyckeln i handen. Cyklister, långa långtradare, snabba steg till jobbet. En ung kille skjuter en vagn - en trälåda med hjul och handtag, inredd med små bänkar åt dagisbarnen. Han har ett vimmel av treåringar runt sig, de får grön gubbe och "jetzt geht's los". Utanför ett galleri diskuteras det med kaffekoppar i knäet, från balkonger växer rankor i olika riktningar. En sliten väggmålning av en lättklädd, storbystad sjuksköterska är allt som finns kvar efter strippbaren som håller på att rensas ut. Solen är varm, men luften retas. Det är inte sommar. Kohlen Handke och Kohlen Paule lastar kol, poliserna patrullerar, en perukmakare har öppet. Jag går till det turkiska bageriet, bredvid den asiatiska kiosken där det alltid finns solrosor och vita liljor, köper brötchen med pumpafrön och Berliner Zeitung. Promenerar Anklamerstrasse tillbaka och låser upp porten igen. Det förfallna huset på bakgården är lika förfallet som alltid. Men av det stora trädet på gården finns bara hälften kvar, ena halvan träffades av blixten häromåret. Vissa saker förändras mer plötsligt än andra.

Berlin Brunnenstrasse & Alexanderplatz

Turister

Himlen över Berlin.

Nära

Svart. Berlin fredag kväll. Bil, motorcykel, lastbil över asfalt. Cykel och klackar över kullersten. Höstmörker, fast vindarna är milda. Sensommaren är snäll mot oss. Liggande sol värmer på dagarna. Träd och gator smörindränkta av låga strålar. Bara armar och ben.

Man sopar undan fallna löv utanför kanzleramt, målar hitlermustasch på Angela Merkels valaffischer, tar bilen istället för S-bahn, eftersom man slopat underhållet av vagnarna under ett antal år, så att man pga. av säkerhetsskäl fått ställa in trafiken totalt för tillfället.
Jag har besök från Sverige igen. Lisa och Nina kom idag i varsin rutig skjorta. Vi träffades på café Raja Joseppi i solen på Brunnenstrasse, åt smågodis i soffan, köpte tandkräm på Schlecker, rullade väskor förbi Zionskirche, köpte sekt och joghurt på Liedl, åt sushi på Kastanienallé. Och det är bara början. Vännerna som har Berlin som ett andra hem är många. Stockholm ligger närmare än Hamburg, Göteborg är bara ett stenkast bort.

Filmvisning - Ge och få tillbaka

Att visa film om Brunnenstrasse på Brunnenstrasse var ganska nervöst. Den första gästen var en man i keps och käpp, som bott på gatan i 75 år. Där ligger jag i lä med mina åtta. Men responsen var över förväntan. Strax innan nio, när mörkret lagt sig, började galleri en passant att fyllas med vänner, nyfikna och grannar som letade lediga platser och minglade med Tannenzäpfle, Bionade, Prosecco och ostbitar. Det blev så fullt det kunde bli, vi släckte lamporna och på den vita galleriväggen projicerades gatbilder och gatmänniskor. Det skrattades mer än jag hade anat. Under visningen kikade nyfikna in, en av poliserna som patrullerar förbi kamerögat framför synaogogan, patrullerade förbi utanför gallerifönstret. Efteråt frågor, anekdoter. Alla ville dela med sig av sin gata. Om fotoaffären från DDR som legat i galleriets lokaler, om hörnkrogen i mitt hus som är madrassaffär idag, om bombnatten 1943, då Weinbergspark blev Weinbergspark. Hur husen mittemot nästan skakats sönder av bomberna och hur luften hade glött av eldhettan när de överlevande kom upp ur sina källare.

 

På söndagen hade vi ytterligare en visning. Fler människor, fler historier. Den kvällen kunde jag inte somna. Bilder virvlade innanför näthinnan, berättelser jag inte längre kunde särskilja, som jag ville pränta fast. Historia alldeles nära inpå. Allt jag hade fått tillbaka. Jag började en tankegång om bilder, yta, och membran, om det yttre som vittnar om det inre, om det tunna mittemellan, om vad det egentligen handlar om... Men jag kom inte så långt innan jag somnade tungt. Ge och få tillbaka.